Greklands kris har varit vår

Skriver på S-studenters hemsida om Grekland och EMU.

Grekland står vid ruinens brant. Orsakerna till det är flera. Men ingen av dem är – som bland andra Anders Borg föraktfullt sökt göra gällande – det grekiska folkets lathet. Grekerna går i genomsnitt i pension senare än både tyskar och österrikare.

En viktig förklaring är i stället att Greklands absolut rikaste under många år erhållit gigantiska skatterabatter. Det i kombination med en omfattande korruption har lett till att många människor inte litar på staten. Skatteintäkterna har uteblivit.

Det grekiska Socialistpartiet förtjänar sin släng av sleven, men det var det borgerliga Ny demokrati som under sin regeringsperiod 2004-2009 mörklade den statsfinansiella situationen. Man ökade utgifterna men skar ned på inkomsterna på ett närmast kriminellt sätt. Den nuvarande regeringen ärvde ett svart fiskalt hål.

På grund av bakgrunden till och omfattningen av Greklands kris hade vägen framåt varit svår oavsett namnet på landets valuta. Men EMU är medskyldig till situationen. Den grekiska ekonomin hade till exempel under flera år behövt högre ränta för att stävja inflation och överhettning.

Därtill gör nu euron ont värre precis på det sätt – demokratiunderskott och asymmetrisk chock – som Nej-sidan varnade för under den svenska kampanjen inför EMU-omröstningen 2003.

Nej-sidans varningar var inte nypåfunna. Redan 1996 hade Per Jansson i en EMU-utredning tillsatt av den dåvarande socialdemokratiska regeringen skrivit om dem:

”En önskvärd bas för en gemensam penningpolitik är att de chocker som drabbar länderna påverkar på samma sätt, det vill säga är symmetriska. Landsspecifika, så kallade asymmetriska, störningar kan kräva en landsspecifik penning- och valutapolitisk reaktion, men i en monetär union är denna väg stängd.”

Notera ordet ”önskvärd”. Det fångar kärnan i hela EMU-projektet. För Nej-sidan var läget emellertid solklart. Det finns inga önskvärda krisscenarion. Om medlemsstaternas ekonomier är olika kommer kriserna att slå olika. En gemensam valuta kräver därför en gemensam finanspolitik. Men en sådan skulle, med tanke på den europeiska politiska situationen, ligga mycket långt högerut. Oavsett det skulle systemet undergräva den politiska demokratin. Varför välja parlament om grunden för politiken ändå bestäms av någon annan?

Nej-sidan fick rätt om chockerna. Grekerna fick betala priset. Om Grekland hade haft en egen valuta hade den kunnat falla. På så vis hade priserna på turistresor till landet och dess exportvaror sänkts. Det hade genererat intäkter som mildrat krisens konsekvenser. Människor hade hållits i arbete och ekonomin hade återhämtat sig snabbare.

Ett av argumenten som framfördes i Sverige för EMU var att med samma valuta skulle det bli stopp för osund devalvering som konkurrensåtgärd. Men devalvering blir det ändå för Grekland, men av en annan typ. När nu inte valutan kan falla tvingas regeringen av de europeiska långivarna se till att löner och priser gör det. Därmed blir landets exportvaror och turistresorna dit billigare, fast på bekostnad av att trygghetssystemen brakar samman och arbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Inget av detta gynnar återväxten. Det enda det möjligen kan åstadkomma är att driva de unga och de utbildade ur landet.

Nej-sidan fick rätt också om folkstyret. Den grekiska politiken dirigeras nu utifrån av andra intressen som kräver nedmontering av välfärden och omfattande utförsäljningar av offentlig infrastruktur i utbyte mot dåliga lån med hiskelig ränta. Sedan när blev det förenligt med demokrati?

Greklands kris har varit vår. Vi var i början 1990-talet i en liknande situation. Det gick inte alls förrän vi släppte vår valuta. Grekerna hade behövt göra detsamma nu.

Nej till EMU.

Återremissens tid är här?

Det är svårt att regera när riksdag och regering inte vill samma sak. Socialdemokraterna och övriga i oppositionen har länge krävt förändringar i den så försämrade sjukförsäkringen. Igår fanns det en majoritet (oppositionen och SD) för att driva igenom förändringarna. I Aftonbladet kan man läsa att regeringen svarade med att återremittera ärendet. Anledningen uppgavs vara att ärendena var väldigt illa beredda – man kan ju då fråga sig varför de ligger på riskdagens bord över huvud taget. Och varför en majoritet i riksdagen inte ansåg att det fanns anledning till återremiss. Det krävs bara en tredjedel för att få igenom en återremiss i riksdagen.
Men man måste fråga sig om regeringen även tänker regera med en tredjedel framöver

Borgerlig svångremspolitik

Sveriges ”längsta statsminister” Tage Erlander sa en gång att ”varje samhälle måste bedömas efter hur väl det tar hand om sina sköraste”. Med den måttstocken får Lund, med de senaste årens utveckling, inget toppbetyg direkt.
I slutet av förra veckan behandlade kommunfullmäktige de ekonomiska ramarna för Lund. Ramarna ger en alltför trång kostym vilket gör att nämnderna inte får kompensation för kostnadsökningar beroende av pris- och löneökningar. Från början låg besparingen på tre procent men har nu gått ner till två. Det låter kanske inte så mycket – men det är det.

Och personer med små marginaler som drabbas extra hårt av nedskärningar. Socialnämndens verksamhet är till 85 procent lagstadgad vilket gör utrymmet för besparingar litet. De kan endast genomföras på de verksamheter som nämnden inte är tvingad att utföra enligt lag.

Från början fattades runt tio miljoner – nu efter justeringar rör det sig om cirka sex miljoner. Eller om man så vill, en tiondel av det förebyggande arbetet.
En enig nämnd ville bli undantagna från nedskärningar 2012 med hänvisning till förvaltningens framtagna konsekvensbeskrivning. Men i kommunstyrelsen röstades förslaget ner och i kommunfullmäktige röstade majoriteten igenom besparingarna (Kd lade ner sina röster vilket hedrar dom).

Vilken verksamhet är det då som kan försvinna? Det är tex barngruppverksamheter och förebyggandeteam – där verksamheten riktar sig till barn som växer upp i familjer med missbruk, psykisk ohälsa, där det finns allvarliga vårdnadskonflikter Verksamhet där barnen får hjälp att bearbeta sina upplevelser och föräldrastödprogram. Det handlar om tidiga insatser – som inte bara är bra för de som behöver dem utan också sparar tid och utredningsresurser från nämnden. Och inte minst – risken att de unga hamnar i utanförskap minskar markant.Det gäller alkoholmottagningen – där personer kan få hjälp utan att bli myndighetsregistrerade. Rådgivningsbyrån för narkotikafrågor. Solvera – en av socialförvaltningens få behandlingsalternativ på hemmaplan för personer med missbruksproblem. Listan kan göras längre.

Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift. I dagens Skånska dagbladet kan man läsa att förvaltningschefen föreslår att Lunds alkoholmottagning och Rådgivningsbyrån i narkotikafrågor läggs ner samt att inga lediga tjänster och vikariat tillsätts. Stålbadet har börjat. Man kan inte annat än att ta sig för pannan och sucka högt. Inte bara för att verksamheten rör personer som behöver den för att kunna fungera och skapa sig ett fungerande liv. Utan för att det är verksamhet som faktiskt minskar nämndens kostnader på sikt. Det vi satsar nu får vi dessutom igen sedan.
Lund kan bättre än så. Det handlar om att prioritera.

Borgerlig svångremspolitik

Sveriges ”längsta statsminister” Tage Erlander sa en gång att ”varje samhälle måste bedömas efter hur väl det tar hand om sina sköraste”. Med den måttstocken får Lund, med de senaste årens utveckling, inget toppbetyg direkt.
I slutet av förra veckan behandlade kommunfullmäktige de ekonomiska ramarna för Lund. Ramarna ger en alltför trång kostym vilket gör att nämnderna inte får kompensation för kostnadsökningar beroende av pris- och löneökningar. Från början låg besparingen på tre procent men har nu gått ner till två. Det låter kanske inte så mycket – men det är det.

Och personer med små marginaler som drabbas extra hårt av nedskärningar. Socialnämndens verksamhet är till 85 procent lagstadgad vilket gör utrymmet för besparingar litet. De kan endast genomföras på de verksamheter som nämnden inte är tvingad att utföra enligt lag.

Från början fattades runt tio miljoner – nu efter justeringar rör det sig om cirka sex miljoner. Eller om man så vill, en tiondel av det förebyggande arbetet.
En enig nämnd ville bli undantagna från nedskärningar 2012 med hänvisning till förvaltningens framtagna konsekvensbeskrivning. Men i kommunstyrelsen röstades förslaget ner och i kommunfullmäktige röstade majoriteten igenom besparingarna (Kd lade ner sina röster vilket hedrar dom).

Vilken verksamhet är det då som kan försvinna? Det är tex barngruppverksamheter och förebyggandeteam – där verksamheten riktar sig till barn som växer upp i familjer med missbruk, psykisk ohälsa, där det finns allvarliga vårdnadskonflikter Verksamhet där barnen får hjälp att bearbeta sina upplevelser och föräldrastödprogram. Det handlar om tidiga insatser – som inte bara är bra för de som behöver dem utan också sparar tid och utredningsresurser från nämnden. Och inte minst – risken att de unga hamnar i utanförskap minskar markant.Det gäller alkoholmottagningen – där personer kan få hjälp utan att bli myndighetsregistrerade. Rådgivningsbyrån för narkotikafrågor. Solvera – en av socialförvaltningens få behandlingsalternativ på hemmaplan för personer med missbruksproblem. Listan kan göras längre.

Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift. I dagens Skånska dagbladet kan man läsa att förvaltningschefen föreslår att Lunds alkoholmottagning och Rådgivningsbyrån i narkotikafrågor läggs ner samt att inga lediga tjänster och vikariat tillsätts. Stålbadet har börjat. Man kan inte annat än att ta sig för pannan och sucka högt. Inte bara för att verksamheten rör personer som behöver den för att kunna fungera och skapa sig ett fungerande liv. Utan för att det är verksamhet som faktiskt minskar nämndens kostnader på sikt. Det vi satsar nu får vi dessutom igen sedan.
Lund kan bättre än så. Det handlar om att prioritera.

The botten is nådd

Abortfrågan är återigen het. Och nu får man nog konstatera att diskussionen spårat ur. KD-politikern och ordföranden i ”Ja till livet”, Gunilla Gomér, tar nazismen som utgångspunkt för sin verklighetsbeskrivning. Smaklöst kan tyckas?

”LÅT OSS SE på dagens genetiska utmaning. Finns det idag någon praxis eller tendens i vårt samhälle som liknar gårdagens rashygien? Aborter av flickfoster och fosterdiagnostik för att hitta Downs syndrom är kanske början till att skapa ett rashygieniskt elitsamhälle?”


”Med mänskliga rättigheter som signum har Sverige varit ett föregångsland när det gäller att proklamera mänskliga rättigheter. Inte undra på att det reageras internationellt, nu när Sveriges riksdag förkastade Europarådets resolution om samvetsfrihet. Det förtroende Sverige byggt upp som bärare av mänskliga rättigheter kan ta decennier att bygga upp igen. Samvetsfriheten är lika självklar som yttrandefriheten och religionsfriheten. Det borde den också vara för svensk vårdpersonal”.

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?

Timbuktus text beskriver väl de frågetecken som dyker upp i mitt huvud över de grumliga vatten vissa ger sig ut att fiska i.

Det dras liknelser mellan den verklighet som beskrivs genom filmen Schindlers list, med förintelsen och aktiv dödshjälp, och sjukvårdens insatser vid aborter. Menar Gomér att vårdpersonalens samvete ska ha ett större inslag i vilka arbetsuppgifter de utför? Att personalen i vården ska göra politiska överväganden över vilken vård de vill vara med om att ge brukarna? Att utförandet av en abort är jämförbart med de brott mot mänskligheten som begicks av nazisterna under Hitlers ledning? Någon annan slutsats blir, även efter att ha läst det flera gånger för att försöka tro sina ögon, omöjlig att dra. Det är ett angrepp riktat såväl mot kvinnornas rätt till fri abort som mot vårdpersonalen.

Att ”ja till livet” var emot kvinnors rätt till att själva bestämma över sina liv var ingen nyhet. Men att dra paralleller mellan andra världskrigets bödlar och vårdpersonalen är inte bara oerhört smaklöst och kränkande mot hårt arbetande personal. Det är en helt ny syn på sjukvård. Att samvetet ska avgöra vilken vård man vill medverka till att utföra. I sin förlängning innebär det då att vårdpersonalens samvete kan bli avgörande för den enskilda kvinnans rätt att bestämma över sitt liv. Politisk och konfessionellt styrd vård är inget att eftersträva – tvärt om.

Aborter har genomförts så länge man känner till. Redan i det antika Grekland och Rom genomfördes aborter. Det medför mycket onödigt lidande att inte låta den enskilde bestämma själv om hon vill ha barn. I länder där abort är förbjudet, tvingas många kvinnor utsätta sig för livsfara. I ett civiliserat och humant samhälle måste abort vara en rättighet. Kvinnor som av olika skäl kommer fram till att de inte vill eller kan ta hand om ett barn måste respekteras.