PRO, skatten och välfärden

Med kort varsel fick jag kasta mig in i en allmänpolitisk debatt och frågestund hos PRO (Pensionärernas Riksorganisation).

Hos oss i panelen var huggtänderna vässade och det blev bra studs i diskussionen. Jag lyfte bland annat upp vikten av träffpunkter och servicelinjer – för att skapa sociala mötesplatser och möjligheten att åka kollektivt. Träffpunkterna fyller en social funktion och ger den som kanske sitter hemma ensam mycket en möjlighet att leva ett aktivt liv och skapa sig ett umgänge som ger en mer meningsfull vardag. Utgångspunkten måste vara att behovet av social samvaro knappast försvinner för att man blir äldre och kanske inte är så mobil längre – varför skulle det vara så?

Vi pratade också om våra olika budgetalternativ och vi socialdemokrater fick kritik för att vi föreslår en skattehöjning om 40 öre (Miljöpartiet föreslår 60 öre och Vänsterpartiet 80). På sätt och vis var det bra – för då kunde vi diskutera vilka behov som finns och vilket ansvar vi har som politiker att se till att vi har fungerande barnomsorg, skola, socialtjänst, äldrevård och mycket annat. Och visst finns ett värde i att hålla nere skatten – men inte till vilket pris som helst – jag menar att vi har passerat gränsen om vi ska kunna erbjuda en bra välfärd. Det är dock inte oproblematiskt att kommuner och landsting runt om i riket går fram med skattehöjningar för att svara upp till behoven. Ökade kostnader beror delvis på en statlig politik där reformer inte finansieras - och att nedmonteringar av exempelvis socialförsäkringssystemet har gjort att fler personer behöver ekonomiskt bistånd – en kostnad som hamnar hos kommunen. När kommunerna tvingas höja skatten för att svara upp till behoven höja den för alla – oavsett inkomst – det finns ingen inkomstutjämnande effekt i den kommunala skatten – till skillnad från en statlig skatt som kan ha den effekten.

Men jag tycker inte att det är rimligt eller hållbart att man får springa benen av sig inom exempelvis äldreomsorgen – eftersom nedskärningar har gjort att man har minskat personalen med så mycket som en femtedel på en del boenden. Jag vill inte heller se fler lärare som sjukskriver sig på grund av sin stressade arbetssituation. Eller att personal väljer att gå ner från heltid till deltid för att de inte orkar arbeta heltid längre. Vi har inte bara ett ansvar för verksamheten utan också för den personal som arbetar i verksamheten. Om inte det var nog att konstatera att behoven kräver större intäkter även om vi vänder på varenda sten, finns det en sak till. Att jag tycker att det är bättre att var och en bidrar efter förmåga efter våra behov – att det vi bär gemensamt blir en mindre börda än om var och en ska betala själv.