I gårdagens Skånska dagbladet kan man läsa att en del av patienter och personal använder ordet katastrof när de ska beskriva väntetider och platsbrist på Skånes universitetssjukhus i Lund och Malmö. Bland annat uppges en av orsakerna i artikeln vara att det kom så många helgdagar i år. Ledningen på sjukhuset talar om ett ansträngt läge. I dagens tidning kan man läsa om att interna meddelande ska ha gått på sjukhuset i Lund ut där det meddelas att patientet får lov att placeras även i korridorer och andra akutrum på grund av platsbrist.
Som politiker har vi att se till att vården har de resurser som krävs för att den ska kunna garantera patientsäkerhet och uppfylla det vårdbehov våra medborgare har. Jag kan också tycka att vi har ett ansvar att ha ”örat mot marken”, att lyssna på kritik som kommer fram, inte minst från anställda och brukare. I det här fallet kommer signaler från alla möjliga håll och har gjort ett bra tag. Sjukhuspersonal och sjukhusledning gör säkert så gott de kan för att göra det bästa av en ansträngd situation – något annat vill jag inte påskina. Men om man dras med underskott som tvingar på nedskärningar på grund av en för stram budget från den politiska ledningen – vad ska man göra åt det? Och hur länge kan dessa nedskärningar pågå innan patientsäkerhet och arbetsmiljö blir lidande? Hur ger man en god vård till brukarna när man inte ens har en sängplats att erbjuda? Det spelar ingen roll hur skickliga och flitiga våra vårdanställda är – det blir inte särskilt mycket soppa när man tvingas koka på en spik – vilket man givetvis aldrig skulle behöva göra.
Inte ens de borgerliga politiker som tidigare i höstas, i november senast, stod och avfärdade den kritik som kom från personal på onkologen som ”tidningsankor” kan väl säga något annat än att det fanns fog för den kritiken och oron som framfördes, precis som det gör för denna kritiken och oron nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar