En liten enkel fråga

I går ställde jag en enkel fråga till kommunalrådet Tove Klette (fp) i kommunfullmäktige


Den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är delvis en följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning kombinerat med en obefintlig jobbpolitik blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över kostnader på Sveriges kommuner vilket bland annat visar sig i form av ökade försörjningsstöd. Det rimliga vore att företrädare för alliansen i Lunds kommun uppmärksammade sina partivänner i regeringen om hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner.

Min fråga till Tove Klette är därför:

Har du gjort dina alliansvänner i regeringen uppmärksammade på hur deras reformer skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner?

Svaret jag fick, efter att hon frågat mig var jag varit de senaste sex åren, var, enligt min uppfattning, bl.a. att den kommunikation som fördes mellan kommunalrådet och hennes alliansvänner i Stockholm inte var något hon kände för att tala om för mig eller i kommunfullmäktige (varför förstår jag inte riktigt om vi nu har samma mål – att se till att reform efter reform inte följs av finansiering vilket gör att kommunerna får ökade kostnader hela tiden). Dessutom hävdade hon att regeringen hade en aktiv sysselsättningspolitik i och att bl.a. sänkta skatter och sänkt moms hade skapat nya arbeten. Att kostnaderna för försörjningsstöd var höga även 2001 nr det var en s-ledd regering, att lågkonjunkturen var orsaken och att politiken visst gav arbete.

Av det kan man dra många slutsatser.

Jag tycker att man måste se att försämringar i de nationella trygghetssystemen ger ett resultat som slår på lokal nivå. Och att det är ett problem. För två dagar sedan, den 28/8 kom SCB med nya siffror på arbetsmarknadsläget. 425 000 är siffran som nu är aktuell på antalet arbetslösa i ett Sverige som regeras av en regering som talat mycket om ”arbetslinjen”. Den höga ungdomsarbetslösheten finns kvar och ökar. Vi kan se att kommunernas kostnader för försörjningsstöd ökar och statens kostnader för a-kassan minskar. Att Moderaterna genom sina reformer har slagit sönder a-kassan och sjukförsäkringssystemet och därför tvingas många arbetslösa och sjuka människor att leva på försörjningsstöd. Kommunerna får ta över statens ansvar utan kompensation.

För självklart påverkar den nationella politiken den lokala. De två reformer som ofta lyfts fram som ett led i den förstärkta arbetslinjen, sänkt krogmoms och halvering av arbetsgivaravgift för unga, har ju inte heller gett den önskade effekten. Kvar står regeringen med en nota på ca 21 miljarder per år - men var är jobben? Av svaret jag fick måste jag också konstatera att svaret på min fråga måste vara nej. Att hon inte har gjort sina alliansvänner uppmärksamma på problemet och inte heller kommer agera för att göra något åt det. Det tycker jag är synd.

Bostadsbristen avgör

Det är på tiden att politiken tar sitt ansvar och ser problemet med bostadsbristen bland studenter och unga för vad det verkligen är.
 Nedan ser ni en insändare som jag och Anders Almgren, också oppositionsråd för Socialdemokraterna i Lund, fick publicerad i dagens Skånska Dagbladet.

Den 7 september är det Hälsningsgille på Lunds universitet. Höstterminen är då ett faktum och att staden vaknar upp ur sin sommardvala. Oavsett bakgrund är en sak säker för dessa studenter och för många andra lundabor: Bostadsbristen är ett stort och växande problem som också ökar stressen och pressen på studenterna.

Lunds universitet är en tillväxtmotor inte bara för Lund utan för hela Skåne. Universitetets utbildning och forskning bidrar starkt till att Lund år efter år kan hamna i toppen bland Sveriges tillväxtkommuner. Men hur länge kan vi lundabor räkna med att det ska fortsätta?
När universitetet planerar sina satsningar väger självklart bostadsfrågan tungt. Beslutet om att lokalisera flera nya utbildningar till Helsingborg gjordes delvis mot den bakgrunden. Man vågade helt enkelt inte ta risken att drabbas av ett minskat antal sökande på grund av bostadsbristen. Vi socialdemokrater har föreslagit i riksdagen att ett investeringsstöd för byggande av studentbostäder och hyresrätter införs. När det tidigare stödet togs bort efter valet 2006 fick det dramatiska effekter på nyproduktionen av hyresbostäder.

Men frågan om studenternas boendesituation är inte bara en fråga för den nationella politiska nivån. I Lund har vi socialdemokrater föreslagit en lång rad åtgärder för att öka byggandet av små och billiga hyresrätter i allmänhet och studentbostäder i synnerhet: framförallt har vi föreslagit att vårt eget bostadsföretag LKF ska bli en aktiv aktör på studentbostadsmarknaden på samma sätt som i flera andra kommuner. Vi vill också att kommunen ska föra en aktiv markpolitik så att de aktörer som vill bygga för studenter kan få tillgång till bra mark till rimliga priser.

Lund behöver sitt universitet och sina studenter, men universitetet och studenterna behöver också en betydligt aktivare politik. Om Lunds kommun tar sitt ansvar kan man skapa de bästa förutsättningarna för att fortsätta växa och utvecklas och generera välstånd, tillväxt och andra samhällsvinster.

Gågator – ja tack

Ibland kan det vara bra att se upp när man promenerar på gatorna i Lund. Undertecknad har förvisso emellanåt förmågan att vara lite tankspridd och fundersam och är kanske inte alltid den mest uppmärksamma det ska erkännas. Men frågan är om det hade varit till någon hjälp att vara mindre inne i sina tankar under dagens promenad med tanke på att jag trots allt inte har några ögon i nacken. Jag var på väg tillbaka till kontoret när jag plötsligt kände hur någon cyklade in i mitt högra ben. ”Jag har inga bromsar” sa personen ifråga (en student iförd vikingahjälm och toga – det är nollningsperiod) och cyklade vidare. Det var ju egentligen tur att personen inte körde fortare för då hade nog resultatet blivit mer än ett skrapsår och oljiga byxor.

Imorgon kommer en motion om att införa fler gångfartszoner och gågator i lund att behandlas. Jag tycker att det är ett bra förslag i vilket fall som helst – fler gågator gör centrum mer attraktivt och mysigt att strosa runt i. Dessutom kan det vara klokt att inte cyklister, bilar och fotgängare ska slåss om samma utrymmen i hela centrum. Frågan har stötts och blötts i flera år i Lund och valsat genom ett flertal utredningar. Det kan tyckas på tiden att det kommer fram några förslag på platser för fotgängarzoner och gågator i Lunds centrum. Inte bara för att risken för att bli påkörd minskar för disträa fotgängare, utan för att centrum blir mer livligt om man inte behöver kryssa mellan bilar och cyklister.