Ett socialdemokratiskt apropå om den kungliga nedkomsten

Ska man vara riktigt socialdemokratiskt petig om demokrati och republik bör man nog säga så här: Sverige blir inte en fullvärdig demokrati bara för att vi börjar välja statschef. Det skulle förvisso utvidga den politiska demokratin men inte vare sig den sociala eller ekonomiska demokratin. Och bristen på de senare är faktiskt ett mycket större problem än baby-yran på Karolinska.

För övrigt gratulerar jag kronprinsessparet till deras nyfödda dotter och skänker samtidigt en tanke och - som present - en peng till de miljontals kvinnor och barn runt om i världen vars liv och hälsa helt i onödan riskeras i samband med graviditet och förlossning. Som av en händelse just beroende på avsaknad av social demokrati.

Även kungligheter får barnbidrag

I dagens DN kan man läsa om att Viktoria och Daniel "måste" ta emot barnbidrag när tillökningen är ett faktum. Man undrar om det var en nyhet för DN att det allmänna barnbidraget är generellt och omfattar rik som fattig i det här landet. Det är väl inte heller särskilt uppseendeväckande eller ens upprörande att det är så. En första tanke hos många kan vara att det kan tyckas märkligt att de inte kan välja att avstå från barnbidraget - de har knappast behov av det. Om man däremot funderar över varför man har valt ett generellt bidrag blir det hela lite mer begripligt. En anledning som angavs när bidraget infördes var att man inte ville få en koppling till den gamla fattigvården. Man ville inte stigmatisera, stämpla dem som fick bidraget som fattiga. Det handlade om att undvika ett nytt fattigstöd. Att barnbidraget utgår till alla har också effekten att det har en bred legitimitet hos många. Dessutom, om det nu är så att de unga tu inte vill behålla barnbidraget är det väl inget som hindrar dem att betala tillbaka pengarna till staten. Även om dom "måste" få barnbidrag, måste de väl knappast behålla det.

Steg II i den socialdemokratiska given för en bättre välfärd

Så har Socialdemokraterna äntligen satt ned foten i fråga om vinst i välfärden. I går meddelade Carin Jämtin, Anneli Hulthén och Ilmar Reepalu att det ska vara kommunerna själva som ska bestämma villkoren för upphandling av offentlig verksamhet. De ska kunna vägra att lämna ut driften till vinstsyftande bolag.

Det viktigaste beskedet från partiledningen var ändå att gårdagens förslag ska ses som ett ”steg på vägen”. Det är en glädjande markering. För det finns mycket mer att ta itu med vad gäller välfärden och dess styrsystem. I det aktuella sammanhanget är och förblir vinst en så dålig drivkraft att det inte är självklart att partiet nu hamnat rätt i avvägningen mellan det nationella ansvaret och kommunernas självstyre. Fler justeringar från nationell nivå behövs och allra minst en sökande diskussion därom.

Därutöver måste frågan om valfriheten i sig ventileras. Än så länge har resonemanget om vad den konkret bör innebära uteblivit. Det som avses är i regel det andefattiga valet av utförare. Det är också endast det Socialdemokraternas förslag berör.

Slentrianmässigt sätts alltså likhetstecken mellan valfrihet och antal aktörer, trots att det är välvisat att exempelvis många äldre i behov av omsorg har svårt att göra ett informerat val. Men vad är valfriheten egentligen värd utan verkliga valmöjligheter?

Frågetecknet gäller inte bara det. Delvis har de som hävdar driftsformens irrelevans rätt. De har förvisso fel utifrån tillgänglig kunskap – vinstdriven vård är snarast både sämre och dyrare än icke vinstsyftande dito, och offentlig verksamhet som är svår att millimetermäta (som omsorg och huvuddelen av vård och utbildning) lämpar sig illa för konkurrensutsättning. Men det är riktigt att för den som står i begrepp att välja utförare, utan vetskap om valets konsekvenser, spelar företagsloggan en begränsad roll. Betydligt mer intressant vore att ha inflytande över vad valet ska innebära i praktiken.

Någonstans där lurar också pudelns kärna. Den socialdemokratiska valfrihetssynen bör inte fokusera på antalet utförare utan på det faktiska utbudet. Om jag till exempel värdesätter en stunds promenad högre än minutiös putsning av lägenhetens ljusstakar, ska det leda till att jag får min friska luft och inte att eventuella gäster kan spegla sig i någon av kandelabrarna. Så ökas den enskildes reella inflytande.

Det finns förstås tillfällen där inte tjänstens innehåll utan tillgänglighet är det centrala. Det kan vara så att jag av praktiska skäl hellre besöker vårdcentralen vid min arbetsplats än den i hemstadsdelen. Den här valfriheten är viktig och kan, precis som inflytandet över innehållet, rymmas i en sammanhållen modell. För den kräver varken geschäft eller räntesnurror. (Däremot att samhället garanterar att alla vårdcentraler är bra vårdcentraler.)

I någon mån ökar kostnaderna med all valfrihet. Det är fullt rimligt när det handlar om kvalitet som i de två sistnämnda fallen. Möjligheten att livsglädjen och hälsan förbättras av socialt umgänge i stället för rigorös städning ska heller inte underskattas – det kan till och med löna sig i längden. Men om valfriheten begränsas till utförarskapet utifrån konkurrens, utmanarrätt och fri etablering mellan och för privata företag skenar utgifterna. Då måste vi skattebetalare inte bara finansiera verksamheten i sig utan också en betydande överkapacitet. Ty om de privata aktörerna bara erbjuder nödvändigt antal vårdplatser går det ju inte att byta vårdgivare.

Om valfriheten emellertid utgår från brukarinflytandet behövs ingen överkapacitet, bara flexibilitet. Det är billigare och bättre. Det ger brukarna träffsäkrare omsorg och personalen mer tillfredsställande arbete, där man känner att man räcker till och kan ge det som önskas. Här har konkurrensen inget att tillföra.

Nästa steg i den socialdemokratiska reformprocessen måste alltså vara att undanröja den fria etableringsrättens omotiverade och mekaniskt kostnadsdrivande överetableringar. Först då kan kvaliteten, brukarna och personalen få den uppmärksamhet och de resurser de förtjänar.

Ingen garanti att anställda får ta över

Blir allting verkligen bättre, effektivare och billigare om det drivs privat? Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig istället för att utgå ifrån att det är någon form av naturlag. För det är verkligen inte självklart att privat är billigare, effektivare och bättre – varför skulle det vara så? Varför är det hela tiden så att den som hävdar att offentligt är bättre än privat ska försvara sin ståndpunkt – varför utkrävs inga långa motiveringar från privatiseringsivraren?

Idag kommer Vård- och omsorgsnämnden att fatta beslut om att införa en så kallad utmaningsrätt inom nämndens ansvarsområde. I praktiken innebär det att ett privat bolag, en privatperson eller en grupp av privatpersoner har rätt att föreslå att i princip vilken verksamhet som helst ska upphandlas. Socialdemokraterna i Lunds kommun motsätter sig självklart förslaget eftersom det kommer att leda till ytterligare privatiseringar av äldreomsorgen i Lunds kommun. Utmaningsrätten innebär att den som så önskar har rätt att föreslå en verksamhet som man anser att man kan driva med bättre resultat eller till lägre kostnad än kommunen. Om vård- och omsorgsnämnden anser att det är möjligt med stöd av lag och lämpligt att denna verksamhet ska upphandlas så kommer så att ske.

Det finns alltså ingen garanti för att exempelvis personalkooperativ som kommer med initiativet i slutänden är de som vinner upphandlingarna och får rätt att driva verksamheten.
Varför ska kommunens skattebetalare bekosta utredningar som ska se om kommunens egna verksamhet skulle lämpa sig för att upphandlas bara för att en person, en organisation eller ett företag har pekat ut en verksamhet och sagt – denna vill jag driva, jag utmanar kommunen!
Borde inte kommunen själv kunna avgöra vilken verksamhet som ska drivas i egen regi eller inte utan utmaningsrätt? Dessutom lovade den borgerliga under valrörelsen 2010 att inte medverka till ytterligare privatiseringar inom kommunens äldreomsorg.

Om man inte vill införa fler privatiseringar – varför ska man då införa utmaningsrätt?
Svaret på den frågan är: det ska man inte.

Sydsvenskan

Frihet under ansvar

I Sydsvenskan och Skånskan kan man se att det just nu pågår ett upprop bland lärarna i Lunds gymnasieskolor. Det gäller ett arbetstidsavtal som ”låser in” lärarna i skolan 35 timmar i veckan. Friheten att utföra arbetsuppgifter, allt från planering, rättning till föräldramöten på annan plats än skolans utrymmen kommer att begränsas och något övertygande skäl till förändringen har inte framförts. Det är svårt att se vilka fördelar en reform, som är en ökad byråkratisering och kontroll av personalen, skulle föra med sig för verksamheten och resultaten bland eleverna i Lunds gymnasieskolor. Däremot kan det finnas en risk i att genomföra reformer tvärs emot vad de som omfattas av den tycker. Att den person som känner att förtroendet för dess arbetsinsatser har minskat på grund av det får lägre ambitioner och ett svagare engagemang. Det är ingen önskvärd utveckling.

95 procent av eleverna i Lunds gymnasieskolor klarar uppställda mål. I lärarförbundets senaste ranking av landets kommuner kom Lund på femte plats. Detta beror inte bara på eleverna, utan också på engagerade, välutbildade och kompetenta lärare. Det är en utveckling att värna om och utveckla. Mer kontroll och mindre frihet kommer knappast att gagna en sådan utveckling. Däremot har erfarenheten visat att större frihet och flexibilitet vid planering av eget arbete ger utmärkta resultat. Det borde vara skäl nog att se till att lärarna får fortsätta att arbeta flexibelt och med frihet under ansvar.