Ad hocliv

”Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern”

Citatet är hämtat ur Lasse Åbergs film Sällskapsresan. Den underbara filmen där alla känner igen sig, oavsett om de vill erkänna det eller ej. Jag känner igen mig i löftet som avges men inte alltid infrias. ”Jag ska planera bättre nästa gång och boka mina biljetter i god tid så att jag säkert får en plats och slipper stå hela vägen på tåget”. Så blev det ju inte och nu får man straffas för det. Att man inte planerar sina resor månader innan, kanske för att man inte vet hur dagen kommer se ut förrän två veckor innan? Ack ja.
I SJ:s värld vet alla flera månader innan hur de ska resa och när. Det gäller att boka sina biljetter i god tid. Sedan kan det nämligen vara för sent. Det finns ju bara ett visst antal platser. Inte kan man förvänta sig fler avgångar för att det är jul? Min vetskap om detta till trots glömmer jag att boka i tid.
Det blir ståplats för mig, men hem kommer jag i alla fall.
Nästa år ska jag boka julbiljetten i januari.

Tågliv

Jag är en usel människa. Jag tränger mig före för att få en plats på tåget. Jag suckar över att en del människor är så långsamma när de ska stiga av eftersom det hindrar mig att komma på.
Jag har dock en ursäkt för att vara usel och illvillig. Jag är en av de självplågare som utsätter mig för andra människors förkylningar och kroppskontakt varje dag på väg till och från jobbet. Jag har ingen bil och även om så vore fallet är det uteslutet att parkera i centrala Malmö, halva den disponibla inkomsten skulle gå till parkeringsbiljetter. Nu kan den kvicktänkte snabbt räkna ut min disponibla inkomst genom enkel matematik. Alternativet för mig och många andra, är den utmärkta kollektivtrafiken. För 600 kronor i månaden kan man få en ståplats på tåget mellan Lund och Malmö. Det är ju fantastiskt!

Det är ståplats det rör sig om. Att sitta är uteslutet eftersom tåget redan är fullt när det kommer till Lund. Att trängas med andra resenärer, deras kroppsdofter, deras parfymer och deras hårsprayer. Deras väldofter och mindre väldoftande svettpustar. Jag tycker inte illa om andra människor. Det får ingen tro. Däremot vill jag inte krama för mig helt främmande människor och inte heller dela en kvadratmeter med fem personer. Kanske borde jag vara mer anspråkslös, mer ödmjuk. Men undertecknad är som sagt usel och behöver inte ta hänsyn till goda personlighetsyttringar. Det enda jag kan göra är bita ihop och sucka, bläddra surt i dagens blaska och hålla balansen. Bara inte tåget spårar ur.