I veckan klubbas ett nytt socialdemokratiskt partiprogram. Senast det hände var 2001. Socialdemokratiska studentförbundet har varit aktivt i processen att ta fram ett nytt förslag. Vi lämnade i december in ett ambitiöst remissvar, längre än själva programmet!
I februari, när partistyrelsen presenterade sitt slutgiltiga förslag till nytt partiprogram, kunde vi konstatera att vi i många viktiga frågor blivit lyssnade på. Så till exempel slår partiet åter fast att demokratins princip ska utvidgas till att omfatta hela samhället. Så har skrivningarna om ökat inflytande för de anställda över sin arbetssituation och sin arbetsplats skärpts. Så har den feministiska analysen fördjupats, liksom analysen av rasismen. Programmet är nu mer välskrivet, mer sammanhängande och det går tydligare att följa den demokratiskt socialistiska samhällssynen.
S-studenter hade ändå önskat mer. Partiprogrammet slår förvisso fast att den ekonomiska tillväxten inte kan fortskrida så som den hittills gjort - med ständigt ökade utsläpp och ökat resursuttag. Men något egentligt alternativ finns inte. Förhoppningen ställs till teknikutvecklingen. S-studenter bejakar självklart forskning, men vi menar att en framtidspolitik värd namnet måste syfta till att ge människor mer tid - till varandra, till kultur, till återhämtning och reflektion. Det vore både socialt och ekologiskt hållbart.
I grunden och botten är det fysik och biologi som sätter gränserna för vår civilisations utnyttjande av jordens tillgångar. Det måste också socialdemokratin acceptera. Det är ingen förlust. Vi kan skapa en bättre värld, också utan massiv ekonomisk tillväxt av traditionell typ. Frågan är om inte det också är nödvändigt!
Till sist, mitt i debatten om vinster i välfärden, individualiserad föräldraförsäkring, 90 dagars-garanti och alla andra trängande dagspolitiska frågor, måste också något detaljartat sägas om det ideologiska, om enskilda skrivningar i partiprogrammet. Det är i detaljerna det goda - och det mindre goda - skapas.
Partistyrelsens förslag innehåller, i stycket om en ideologisk beskrivning av solidaritet, följande mening:
"Rättvisan uppstår först då även de som inte farit illa uppröras av orättvisan."
Den formuleringen reagerade vi S-studenter direkt på i höstas. Vi trodde också att den försvunnit. Men den finns kvar, tyvärr. Läs den igen. Vad säger den egentligen? Inte leder någon annans ilska automatiskt till ökad rättvisa. Inte tillkom kollektivavtal eller den politiska demokratin för att direktörerna och adelsaristokratin plötsligt tyckte synd om alla människor som slet ut sig på det tidiga 1900-talets arbetsmarknad utan att få välja sina riksdag.
Jämlikhet och rättvisa uppstår inte på grund av någon annan. Det är bara vi själva som råder över det, genom politisk kamp och politiskt arbete. Det har socialdemokratin alltid insett. Se till att den fortsätter att göra det! Stryk den citerade skrivningen. Stycket blir bättre utan.
