Kvinnors dubbla börda

För några decennier sedan dök de upp. Nyliberalismens domedagsprofeter som förkunnade att idén om välfärdssamhället var förlegad. Offentlig sektors tillväxt utmålades som ett problem och svenskarna utpekades som överkonsumerande fuskare. Bilden av den gemensamma sektorn som en ineffektiv, byråkratisk och frihetsbegränsande koloss satte sig i folks medvetande, även i socialdemokratiska läger. Sedan början av 1980-talet har politiker, oavsett färg, ansett att de välfärdens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Genom att minska anslag och kostnadsuppräkningar har inflation och löneökningar gjort att resurserna till verksamhet har minskat. Lösningen på de problem detta förde med sig framställdes som självklar – marknadsanpassning. Den fria marknaden blev ledstjärnan och konkurrensutsättning av offentlig sektor ett huvudnummer.

Konkurrens skulle skapa effektivitet och personalen skulle få det bättre. Kvinnorna, som dominerat den offentliga sektorn, skulle välja bland flera arbetsgivare och på så sätt pressa upp sina löner och arbetsvillkor. Men privata entreprenörer förstod snart att ska det skapas vinst i personalintensiv verksamhet är ett sätt att minska personalen. Och besparingarna skulle klaras genom effektivisering. Den offentliga sektorn var inte sen att följa efter. Man skulle ju konkurrera på marknaden. Så blev personalen reducerad till en kostnad att spara in på. Men med nedskärningarna kom stress, sjukskrivningar och känslor av otillräcklighet. Fram tonar en arbetssituation fylld av hårt slit kombinerat med krav på stor lojalitet. Som lök på laxen förs diskussioner om höjd pensionsålder och att fler arbetade timmar behövs. Många kvinnor inom vården, skolan eller omsorgen klarar knappt av att arbeta till sin 65 årsdag. Tunga lyft, skiftarbete, stress och en känsla av otillräcklighet förkortar ofta yrkeslivet med åtskilliga år. När röster för bättre löner och pensioner höjs bland de anställda blir motargumenten att så höga skattehöjningar mäktar vi inte med, det är för stora grupper, det blir för dyrt.

Resonemanget grundar sig i en syn på offentlig sektor som en stor kostnadspost, inte en tillgång. För de sjuka, äldre och svaga. För våra barn och ungdomar. För vår samtid och gemensamma framtid. Kvinnorna får betala dubbelt, både som anställda och som de som mest märker av den krympande offentliga servicen. Inom kvinnokollektivet har vi kärnan i dagens arbetarklass, precis som det alltid har varit. Vi har ett stort och viktigt politiskt arbete framför oss; att tydliggöra hur kvinnor drabbas i en värld där våra arbeten och våra löner ständigt ifrågasätts. Marknadskrafterna kan inte skapa det goda samhället. Vi måste föra fram en politik som sätter människan före marknaden, ingen annan kommer att göra det. Det är vår uppgift att hindra att dessa nyliberala idéer får permanent fäste hos det socialdemokratiska partiet och dess förtroendevalda.

Talskriveri

Sitter och skriver tal inför 8 mars. Om kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet som trots att det borde vara en självklarhet är så långt borta. Passar på att lyssna på en av mina personliga favoriter.