När tornet rasar samman

".... Men ju högre man kom ju mer skiljde sej dom som bodde där uppe från dom andra. Och till sist blev tornet så högt, att dom där uppe och nere inte längre förstod varandra. Och då rasade tornet samman. ....." Ur Keops Pyramid (Mikael Wiehe)

Sången skulle kunna vara en beskrivning av vad som händer när beslutsfattare inte kan, eller vill lyssna på beskrivningar av verksamheten de styr. När avståndet mellan beslutsfattare och brukare och personal är för stort. Det skulle kunna vara en beskrivning av det gap som verkar finnas mellan borgarna i regionledningen och personalen på SUS.
Sommarens rapporteringar från den Skånska sjukvården är oroande och alarmerande. Patienter berättar om dåliga förhållanden. Socialstyrelsen har sett sig föranlåten att göra anmälningar och inspektioner. Arbetsmiljöverket riktar allvarlig kritik. Oron för om vi kan räkna med att få den goda vård som kan förväntas, sprider sig bland skåningarna. Personalen runt om på sjukhusen i Skåne, särskilt på SUS, skickar den ena larmrapporten efter den andra. Skrivelser, protester, uppsägningar, förtvivlade rop om överbeläggningar och bristande patientsäkerhet har droppat in så ofta att dagstidningarna nu endast gör notiser av varningssignalerna. Den bild av verksamheten som målas upp av personalen borde räcka för att situationen ska tas på allvar av ansvariga borgerliga politiker. Istället målar de en helt annan bild av verkligheten. En verklighetsbeskrivning som är helt främmande för såväl många patienter, anställda som allmänhet. Hör man inte de anställdas varningsrop? Har styret, likt "dom där uppe", förlorat kontakten och förståelsen för verksamheten?

Det är inte svårt att förstå uppgivenheten hos de som kämpar i vårdens vardag. De som stressar och oroas samtidigt som de ingjuter mod och styrka hos patienter och anhöriga. De som kämpar för att hindra att tornet rasar, samtidigt som de tar hand om våra sjuka medmänniskor Man kan tycka att de som beskriver sin egen verklighet borde ha en mycket större trovärdighet än de som ritar en önskekarta. Personalen är utan tvekan den viktigaste kuggen i vården. Inom några få år kommer tusentals läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal att gå i pension. Skall vi klara att rekrytera fler unga och nyutbildade personer till våra sjukhus och vårdcentraler måste villkoren för arbetet i vården förbättras. Fler och fler väljer att lämna vården för att man inte klarar den nuvarande pressen och den usla arbetsmiljön. Mångårig erfarenhet och kunskap försvinner till andra branscher eller till tidig pensionering.
Den borgerliga majoriteten spelar högt när man bemöter personalens varningar med tystnad. Eller valser om god ekonomi. Som lök på laxen har den borgerliga majoriteten utlovat ett krispaket som i första hand ska hantera de stora underskott som finns i vården. Det är svårt att tänka sig hur ett stålbad av besparingar skulle förbättra dagens förhållanden. För självklart får besparingar inom vården effekter. Konsekvenser för patientsäkerhet, vårdplatser och antal anställda ? bara för att nämna några. Och allt tyder snarare på att det behövs fler anställda ? inte färre. Att mer pengar behövs för att garantera vårdkvalitet, patientsäkerhet och arbetsmiljö. Detta förslag har framförts upprepade gånger av socialdemokrater och vänsterpartister, men har konsekvent röstats ner av moderaterna och deras efterföljare. Att följa ideologin har hittills varit viktigare än att öppna ögonen för resultatet av den. Förvisso kan inte alla problem lösas genom mer resurser. Men det är en början. Det är på tiden att ansvariga borgerliga politiker börjar lyssna på personalens varningar och agera innan tornet rasar samman.



För s-kvinnor i Lund

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd (S) i Lund och regionpolitiker

Jeanette Olsson, undersköterska SUS i Lund

Eva Olsson, anställd på SUS i Lund

Britt-Marie Lundqvist, regionpolitiker (S)

Artikeln publicerad i Skånska Dagbladet 110815<

Rent hus på SUS?

Sjukhuset i Lund städas idag av cirka 150 personer. I dagens Sydsvenska Dagbladet kan man läsa om att ett nytt avtal börjar löpa vid månadsskiftet - och att en ny entreprenör tar över städningen. För dessa 150 personer är det osäkert om de får stanna kvar på sitt arbete eller inte – eller vilka som får stanna och vilka som måste gå. Den nya entreprenören har egna anställda – och de har förtur. Det ska inte heller behövas så många som 150 stycken – det ”susas” om att så många som hälften kommer försvinna.
Det rör sig om personer som gör ett oumbärligt arbete – att ett sjukhus har rena lokaler är av yttersta vikt för patientsäkerheten.
Jag har för egen del svårt att se att hälften så många ska göra lika mycket som 150 gör nu? För jag tror knappast att nuvarande entreprenör har för många anställda för uppdraget. Har borgarna kört ekonomin i botten så till den milda grad att vi inte ens har råd att städa våra sjukhus längre?