Politik för integration

Som socialdemokrat är mitt politiska arbete är en strävan efter jämlikhet i hela samhället. Där alla ges möjlighet att förverkliga ett bra liv, arbeta, bidra till samhället och delta i samhällsbyggandet.

Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).

Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.

Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att

Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.

Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.

Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.

Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.

Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet

Den enda frågan

Skriver i dag på Socialdemokratiska studentförbundets hemsida om den enda frågan, den om en värdig sjukförsäkring.


Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.

För studenter är dessa frågor självfallet viktiga, men jag har aldrig trott på att studenter, eller någon annan för den delen, väljer parti enbart utifrån vallöften direkt riktade till en själv i den situation man för tillfället befinner sig. För alla vet att under livet händer saker som dramatiskt kan förändra vardagen. Vi lever inte heller isolerade från det omgivande samhället – vi har familjer, vänner, grannar, och de flesta friska känner någon som är sjuk, de flesta med ett arbete känner någon som är utan, och de flesta äldre funderar mycket på hur de yngsta har det i förskolan. Vi bryr oss om varandra och försöker därför ofta se till helheten när vi går till valurnorna.

Den helheten bestäms av vilka värderingar politiker utgår från när de lägger sina förslag; värderingarna skiner igenom i den konkreta politiken. Det finns en fråga som kanske mer än någon annan gör det tydligt, och det är frågan om sjukpenning. Hittills har den borgerliga regeringen kastat ut över 12 000 människor från sjukförsäkringen. Av dessa hade så sent som i juli i år endast 370 fått ett vanligt jobb. Totalt var det bara femton procent av de utförsäkrade som med stöd hade någon form av arbete [1].

Vart tog då alla de andra människorna vägen? Tja, vi minns larmen från läkarna om hur cancersjuka tvingas söka heltidsarbete [2] och vi har alla läst hjärtskärande berättelser om och av människor som förlorat sin sjukpenning, trots intyg från ibland flera läkare om en helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga [3-6]. Vi har till och med hört om utförsäkrade som till sist inte längre orkade leva [7-9].

Man kunde tycka att dessa tragiska människoöden är för allvarliga för att göra politik av. Det är precis tvärtom. Sjukförsäkringen och hur den tillämpas är en fråga som ytterst avgörs av riksdagsbeslut.

Mitt budskap till dig som läser detta blir därför: Rösta inte på Socialdemokraterna för 600 kronor mer i studiemedel varje månad, högre kvalitet i utbildningen eller för ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Rösta inte på oss för fler anställda inom vård, skola och omsorg, nya klimatinvesteringar och infrastruktursatsningar. Eller, jo, förresten, gör det. Men rösta framför allt på oss för att vi tänker se till att det ska vara sjukdomen, inte tiden som sjuk, som ska avgöra rätten till sjukpenning. Den anständigheten har Sverige råd med.

Jag är övertygad om att även unga och friska studenter tycker att en värdig sjukförsäkring är en nödvändig del av ett medmänskligt samhälle. Och jag tror och hoppas att det kommer att visa sig den 19 september.

[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3857688

[2] http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929

[3] http://www.unt.se/uppsala/utforsakrad-lever-pa-makaroner-986250.aspx

[4] http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6253040.ab

[5] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6860390.ab

[6] http://www.sydostran.se/index.81413---1.html

[7] http://gt.expressen.se/nyheter/1.2024159/liza-knackt-av-de-harda-sjukreglerna

[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3896707 (Lyssna gärna på vad Agneta Gryparis, överläkare vid allmänpsykiatriska kliniken i Malmö, har att säga till den moderata ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott.)

[9] http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer