Vid det här laget känner de flesta till att Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman lät elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan i Visby. Många är också de som kommenterat aktionen. Omdömena har, som vanligt, varierat. Schyman har både hyllats och fördömts.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
