För Sverige i tiden - varken kung eller president

Vän av ordning undrar möjligen varför dessa rader skrivs om nu författarens åsikt är den att det är rentav löjligt att enskildas beteenden i relationsfrågor uppmärksammas så som de nu gör. Svaret på det är enkelt: Det hade inte behövt vara så här och inför framtiden måste vi se till att inte kommer att vara så här. Släpp de stackars människorna fria. Låt dem sköta eller missköta sina relationer utom räckhåll för media och alla oss andra.

Sverige måste avskaffa monarkens funktion som landets statschef. Det är en otidsenlig rest av ett feodalt styrelseskick. Tidigare i veckan skrevs på denna blogg ett inlägg om att frågan om den representativa monarkins avskaffande långtifrån är den viktigaste för vårt land. Den åsikten vidhåller jag, men såväl kronprinsessparets bröllopsplaner som den nyss avbrutna förlovningen visar det bisarra i att några helt vanliga människor blir så viktiga att deras göranden och låtanden blir till nationella angelägenheter.

Missförstå mig rätt - i länder utan kungahus klarar man alldeles utmärkt av att fylla skvallerblaskorna med annan smörja, men det finns ingen anledning att behålla sådant som gör ont värre. Sverige måste införa republik. Men någon president ska vi inte ha. I stället borde vi göra som statsvetarprofessorn Mats Lindberg föreslog ifjol i en debattartikel i Sydsvenskan och återupprepade på ett mycket intressant föredrag anordnat av ABF Malmö tidigare i veckan: Vi borde helt och hållet avskaffa statschefsämbetet. Detta av samma skäl som vi borde avskaffa kungahuset: statschefsämbetet som sådant är nämligen också det en rest av enmansväldet.

Å andra sidan misstänker jag att det kan bli svårt att få igenom ett sådant förslag. Det tycks vara som förgjort att avskaffa statschefsfuktionen; folk tycks kräva att någon finns däruppe på toppen. Det behöver däremot inte betyda att det skulle vara omöjligt att förhindra att Sverige får en president som statschef. Att öppna för en president vore detsamma som att be om stora förändringar i grundlagen, att öppna för en rejäl omfördelning av makt från riksdagen. Det vore ytterst olyckligt. Sverige är med sin absoluta parlamentarism ett verkligt föredöme konstitutionellt sett.

Ett ett fullt acceptabelt alternativ vore därför att helt enkelt a) avskaffa successionsordningen och b) ersätta följande formulering i Regeringsformen "Konungen är rikets statschef" med "Talmannen är rikets statschef" - och i övrigt låta allting fortgå som förut. Talmannen skulle ersätta kungen som ordförande i utrikesnämnden och som högste representant vid statsbesök och som den person som ambassadörerna lämnar sitt ackrediteringsbrev till.

För Sverige i tiden - varken kung eller president.

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan

Klenare stöd för kungen

Stödet för monarkin faller. Bara drygt 55 procent vill nu behålla monarkin. Det är ett markant fall jämfört med för sex år sedan. Å andra sidan vill bara 22 procent avskaffa nuvarande styrelseskick - visserligen en ökning från 15 procent från mätningen för sex år sedan. Rimligen får man utgå från att resterande 22 procent är osäkra.

Det är bra att stödet för monarkin minskar. Monarkin är oförenligt med principen om politisk demokrati. Det är en kvarleva från en annan och sämre tid. Samtidigt är monarkin i realiteten, i Sverige och i andra konstitutionella monarkier, ett ganska litet problem. Kostnaden kan man till exempel bortse från; kulturskatterna och slotten och herresätena hade ändå fått bevaras. Och det finns inget som tyder på att medborgarna i Tyskland tack vare sin ceremoniella förbundspresident upplever sina "demokratiska behov" tillgodosedda i högre utsträckning än Sverige, Danmarks eller Norges.

I grunden rör inte kungahuset folkstyret eftersom kungahuset inte har något inflytande över någon av de maktbaser som det finns motstridiga intressen kring, till exempel fördelningen av produktionsresultatet. Kungahusets vara eller inte vara påverkar inte heller de reella möjligheterna att delta i den politiska demokratin och kungahusets välgörenhetsverksamhet är inte något hot mot den sociala demokratin.

Härmed inte sagt att Sverige saknar demokratiproblem. Vi har gott om brist på folkstyre inom den ekonomiska och sociala sfären. Människor har alldeles för litet makt över vad som produceras, hur det produceras och till vad saker och ting produceras. Denna maktbrist leder till ett kortsiktig och asocial roffarekonomi som vägrar att ta hänsyn till hållbarhetsperspektivet. Därför och för att, nästan, parafrasera högern: Låt människor tillsammans bestämma själva - också över ekonomin.

Finge jag möjlighet att införa ekonomisk demokrati skulle åtminstone jag kunna tänka mig att i utbyte behålla kungahuset. Åtminstone så länge de anställda inom hovet också får goda möjligheter att påverka det egna arbetet.

Aftonbladet, DN, Expressen, GP.

Dom älskar också vinst

Dagens Nyheter rapporterar att kvaliteten på 16 av de privata förskolorna i Stockholms stad är så undermålig att kommunen riktar stark kritik mot dem. Inspektörernas omdömen är inte nådiga: "torftiga pedagogiska miljöer", "avsaknad av pedagogisk dokumentation", "inga språkutvecklande aktiviteter" är några exempel. Därtill är säkerheten bristande: barn har bland annat glömts bort på bussar. Andelen förskoleutbildad personal på de kritiserade privata förskolorna är också markant lägre (0-22 procent) än snittet i staden (45 procent). Personaltätheten är också mycket låg. Två förskolor har fått så stark kritik att tillståndet nu dras in.

Men de privata förskolorna utmärker sig också på ett annat område: De älskar vinst och höga arvoden. I fyra av de kritiserade förskolorna har ägarna plockat ut aktieutdelning i mångmiljonklassen, i andra har stora pensionsavsättningar gjorts till bolagens styrelseledamöter och i åter flera ligger styrelsearvoden i miljonklassen och årslönerna på ca 800 000 kronor.

Kritiken mot vinst i skattefinansierad verksamhet, särskilt inom omsorg och vård, är välmotiverad. Det är sanslöst att skattebetalarnas pengar ska gå till att betala vinster i bolag som erbjuder usel kvalitet. Vinsten är en dålig bevekelsegrund för att bedriva social verksamhet - den visar sig allt oftare inverka menligt på kvaliteten. Därtill tenderar den att driva upp kostnaderna för det allmänna, det vill säga oss skattebetalare. Och även i de fall där verksamheten bedrivs ändamålsenligt men där en stor vinst plockas ut kvarstår frågan om varför ska vi betala de privata bolagens ledningar när vi kunde ha återinvesterat eventuella överskott i verksamheten. Är det till exempel rimligt att företag verksamma inom den skattefinansierade utbildningssektorn har 60 procents högre avkastning än det genomsnittliga företaget?

Socialdemokraterna måste göra allvar av partikongressens uttalande att "gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag". De privata förskolorna som nu kritiserats i Stockholm visar hur bråttom det är att komma till skott och föreslå en annan och bättre ordning.

Andra bloggare på samma tema: Carin Jämtin, Johan Sjölander, Peter Andersson, Ett hjärta rött, Emil Broberg, Ola Möller.

PS Marika Lindgren Åsbrink har på sin blogg "Storstad" skrivit ett flertal ytterst läsvärda inlägg i ämnet. Läs några av dem här och här. DS