Sänk momsen på frukt och grönt - höj den på socker och sötningsmedel (?)

På SvD Brännpunkt i dag skriver elva mer eller mindre kända svenskar och uppmanar något parti att ställa sig bakom och driva kravet på avskaffad moms på frukt och grönsaker. I princip tycker jag att det är en bra idé. En sådan sänkning måste emellertid naturligtvis betalas. Författarna menar att det skulle finansiera sig själv genom sänkta kostnader för sjukfrånvaro och produktionsbortfall. Det är naturligtvis ett alldeles för svepande uttalande, och även om en viss potential finns att sänka dessa kostnader genom en bättre kost rör det sig avgjort om effekter på lång sikt. Ett bättre sätt, och ytterligare en metod för att förbättra kosthållningen, kunde vara att parallellt med avskaffandet av moms på frukt och grönt höja densamma på sockerrika produkter som läsk och godis.

Samtidigt är det hela inte så enkelt. Det är inte givet att människor kommer att förändra sina kostvanor på grund av prisläget. Folk byter säkerligen gärna från en grönsak till en annan eller från en köttbit till en annan om priserna ändras, men en genomgripande omläggning av kosten är en annan sak. Vi vet att för alkohol spelar priset roll, men troligen är tillgänglighetsfaktorn minst lika viktig, om än inte viktigare. Jag vet inte om man känner till vad de höjda cigarettpriserna har betytt för den minskade andelen rökare, men med tanke på att det framför allt är låginkomsttagare som röker i dag är det osannolikt att priset har haft någon större inverkan. Å andra sidan, om man får tro en SIFO-undersökning, säger sig låginkomsttagare vara mycket positivt inställda till att köpa bättre mat om bara priserna förändras. Fast det är en sak att säga det och en annan att göra, eller kunna, göra det. Min poäng är naturligtvis inte att lasta någon för någonting - jag vill bara använda offentliga verktyg och resurser på det sätt de gör mest nytta. Och om det enda effekten av förändrade momssatser blir en billigare bättre middag för dem i övre medelklassen och "uppåt" är ingenting vunnet.

Summa summarum: Det krävs en ordentlig genomgång av reella och fördelningspolitiska effekter av en avskaffad moms på frukt och grönt och/eller en höjd moms på sockerrika produkter innan ett beslut fattas. Men en sådan utredning välkomnar jag. Varmt.

It's the equality, stupid!

Det senaste halvårets debatt mellan bland andra Daniel Suhonen (från tidskriften Tvärdrag) och Karolina Ramqvist (från tidskriften Arena) är viktig. Därför är det beklagligt att den i så hög grad är nedsolkad av nidbilder. Suhonen utmålas som någon som sörjer en svunnen tid då frågor om kön och i ännu mindre grad genus och inte alls hbt var på agendan. Ramqvist, å andra sidan, blir närmast beskriven som någon som går nyliberalernas ärenden, som helt struntar i klass utan i stället endast bryr sig om sådant som bara den välbetalda och belästa innerstadsboende medelklasskvinnan kan unna sig att intressera sig för.

Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."

Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.

Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.

För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.

Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.

Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.

Change is finally coming to Texas

Det är helt otroligt men ändå alldeles riktigt och sant. USA:s fjärde största stad, Houston, har valt en ny borgmästare som inte precis motsvarar fördomen om vem som ska styra och ställa i delstaten Texas. Jag säger bara: Wiihaa!

Läs mer: DN, BBC

Rätt eller fel? Ibland är avgörandet så lätt!

Rätt!

Fel!

Om att ta tillbaka

Just nu går mycket litet socialdemokratins och vänsterns väg. Tvärtom vad många på vänsterkanten tycks tro är inte internationella högerpolitikers nationaliseringar av banker och försäkringsbolag ett uttryck för vänsterpolitik. Det är inte så mycket ett erkännande av nyliberalismens problem som en ny variant av det borgerliga “Public-Private-partnership” - den modell för investeringar där det gemensamma tar hand om förlusterna och det privata kammar in vinsterna. Vi ser alltså inte slutet av kapitalismen. Vi ser tvärtom en massiv räddningsaktion, där högerns politiska gren håller kapitalet om ryggen och utnyttjar tillfället att istället dra in på social verksamhet under förevändning att det “saknas pengar” till vård, skola och omsorg. Man snålar in på satsningar för en hållbar utveckling. Man skyfflar genom försämrade socialförsäkringar in arbetslösa rakt in nyfattigdom. Man gör det trots att man egentligen inte hade behövt. Man gör det bara för att man vill.

Åren 2004 till 2007 växte Sveriges BNP med 4,1, 3,3, och 2,5 respektive 4,3 procent per år. Under samma period sjönk även arbetslösheten. Med andra ord: Sverige blev rikare och teoretiskt bättre rustat för den i marknadsekonomin oundvikliga kommande lågkonjunkturen. Så även om BNP nu faller snabbt blir den enda egentliga konsekvensen av det att summan av producerade varor och tjänster kanske hamnar på 2006 eller 2005 års nivå. Det finns alltså mer pengar än vad vi kanske tror. Hela Sverige blir inte fattigt på grund av rådande kris - men många kommer att fara illa om ingenting görs.

Det värsta som skulle kunna hända socialdemokratin nu vore om den gick på mytbildningen om bristen på pengar till jämlikhet och välfärd. Naturligtvis går det inte att förneka vare sig att krisen medför sämre förutsättningar eller att det inte finns hur mycket resurser som helst, men i grund och botten är frågan om pengar till välfärd en fråga om prioritering. Och på grund av de senaste årens (och årtiondenas) stora skattesänkningar blir det också en fråga om att ta tillbaka. Ty även om BNP och skatteintäkterna (med dagens nivå) blir de samma som, säg, år 2005 fanns det redan då en bred marginal av ett outnyttjat skatteintag. Redan 2005 hade nämligen utvecklingen mot en minskad offentlig konsumtion relativt privat sådan pågått i många år, beklagligt nog med vårt partis goda minne. Det ledde till bristande faktiska resurser till välfärd och därmed ett minskat förtroende, både bland ekonomiskt svaga och relativt starka grupper, för den modell som en gång kanske var världens bästa.

Socialdemokratins signum är jobb och välfärd. Debatten om jobben förlorade vi 2006. Debatten om välfärden riskerar vi att förlora 2010 om vi inte är tydliga med det självklara i att det går inte att bedriva socialdemokratisk välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik . Bägge måste vi snarast återerövra. Men har nu framför oss också ett nytt hot. Moderaterna har i skuggan av finanskrisen inlett operation “socialdemokratisering” också inom vård, skola och omsorg. Den kan göra detta relativt oemotsagd eftersom vi som parti själva genom en allt ökande acceptans för borgerliga valfrihetsmodeller och entrepenadiseringar, för konkurrens och ett stigande ointresse för resurstilldelning och personalinflytande. Detta - tillsammans med ett klavertrampet i Miljöpartisamarbetet och med bristen på intellektuella tankar kring socialdemokratins svar på den värsta ekonomiska krisen på över 70 år - är orsaken till att det nu tycks väga jämnt mellan blocken i opinionsmätningarna. Vi förlorar på vår otydlighet och på avsaknaden av en från borgerligheten väsensskild socialdemokratisk finans-, jobb och välfärdspolitik. Vi förlorar på att få människor förstår vad Ylva Johansson (S) menar när hon kritiserar Moderaternas nya vårdpolitik för att vara höger när hennes egen är ungefär likadan.

Förra valet upplevdes borgarna som bättre än vi; med nuvarande utveckling riskerar vi att betraktas som sämre än de. För att komma tillbaka måste vi därför börja ta tillbaka. Partiets krav på ytterligare 10 miljarder kronor till kommuner och landsting de kommande skulle kunna vara ett bra startskott.

Tidigare publicerad på Libertas hemsida, www.libertas.nu

Skrota vårdvalet!

Jag fortsätter med vårdtemat. Detta blogginlägg kommer att avhandla vårdvalen.

Vårdval är en i grunden borgerlig idé. Den sägs syfta till mer valfrihet för patienten, men sorgligt nog har begreppet valfrihet aldrig definieras, aldrig granskats och aldrig kritiseras. Istället har "valfriheten" blivit okontroversiellt, universellt, ett slags axiom. Det enda som provocerar i dag är de få protester som trots allt hörs. Tron på valfrihet har trängt sig djupt in i de socialdemokratiska leden, och det har lett till en acceptans för borgerlig politik istället för nya, fräscha vänsteridéer för välfärden. Istället för att diskutera hur personalinflytandet kan stärkas och tillgängligheten ökas, hur handläggningen kan effektiviseras och arbetsklimatet förmänskligas diskuterar vi hur enkelt det ska bli för patienten att byta vårdgivare! Och vi gör det som om det i sig skulle leda till fler sängplatser på sjukhusen, kortare köer och att vårdpersonalen får känna att tiden faktiskt räcker till. Men vårdval är, för att citera Distriktsläkarföreningens ordförande Maria Dalemar, "bara ett nytt sätt att omfördela de pengar som redan finns i primärvården. Vill man ha mer utrymme för prevention, för fortbildning och för klinisk forskning måste man tillföra mer resurser"[1].

Det är hårda ord och de kommer från läkarkåren själva. Men det stannar inte vid detta. För samtliga vårdvalssystem som har sjösatts (Stockholm, Halland och Västmanland) kritiseras hårt av primärvårdsläkarna i en studie av Läkarförbundet. Att personalen ifrågasätter Filippa Reinfeldts extremliberala politik i Stockholm är väl inget nytt, men att även Hallandsläkarna ger "Hallandsmodellen" icke godkänt borde få åtminstone oss socialdemokrater att börja fundera. I två artiklar i förrförra numret av Läkartidningen presenterades resultaten av ovan nämnda studie [2]. Trots att Hallandsmodellen får minst kritik är ändå läkarnas omdömen iögonenfallande. Bara kring 30 procent anser att "ersättningssystemet premierar ett hälsofrämjande och förebyggande arbetssätt"; hela 60 procent tar avstånd från det påståendet. Maria Dalemar kommenterar undersökningen med följande: "Primärvården har fått många verbala satsningar som inte åtföljts av resurstillskott. Vi ser nu att inte heller Halland är lösningen. Det stämmer att Hallandsläkarna är väldigt ljumma till sin modell, vilket gäller även för läkare i andra vårdsvalssystem."

Allting är dock inte nattsvart: en majoritet av de tillfrågade anser att vårdenheternas uppdrag har tydliggjorts. Men samtidigt, vilket är absolut allvarligast, säger 60 procent av berörda läkare i Halland, 80 procent i Stockholm och 65 procent i Västmanland att "många korta [läkar]besök premieras för mycket" och lika många menar att man nu den på egna enheten har "fått det svårare att prioritera patienter med stora kroniska vårdbehov". Det kan bara tolkas på ett enda sätt: inte bara rena privatiseringar och fri etableringsrätt riskerar principen om vård efter behov. Samtliga vårdval, i drift eller planerade, kan faktiskt leda till att de som behöver vården mest blir utan, när deras vårdcentral får minskade anslag därför att viktningen på grund av sjukdomsbördan blir för liten.

Med ovanstående som bakgrund måste frågan ställas: Är det verkligen för mycket begärt att vi, när vi kommer tillbaka till makten, sätter stopp för detta vanvett och istället öppnar för ökat personalinflytnade och reda pengar till vårdcentralerna? Ja till vård efter behov! Nej till jobbskatteavdrag 3, 2 och 1!

[1] http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11279
[2] http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11280

Rika barn får leka mest och Ständigt detta Attendo Care

Rika barn får leka mest
I "Allt om Barn" kan man läsa en artikel som behandlar en rapport från Statistiska centralbyrån (SCB) om barns fritidsaktiviteter. Föga förvånande visar det sig att barn till föräldrar från LO-kollektivet deltar i mindre utsträckning än barn från tjänstemannafamiljer i organiserade fritidsaktiviteter. Skillnaden är som störst bland pojkar: 40 procent av killarna i arbetarfamiljer deltar inte i någon sådan aktivitet jämfört med bara 23 procent av killarna från tjänstemannafamiljer.

SCB:s utredare, Anna Nyman, påpekar förvisso att skillnaden förutom på ekonomiska ojämlikheter kan bero på olika vanor mellan grupperna. Det är säkert så, men det är ju knappast okänt att även beteenden som bara indirekt kan kopplas till den enskildes ekonomiska resurser skiljer sig åt mellan socioekonomiska grupper. Med tanke på den borgerliga regeringens systematiska nedmontering av välfärd och ekonomisk jämlikhet lär orättvisorna bara öka framöver. Att tillförsäkra alla barn och ungdomar vettiga fritidsaktiviteter är något som ofta kommer i skymundan i debatten. Det gör det dock inte mindre viktigt - det är ju framtiden det handlar om.

Ständigt detta Attendo Care
Dagens Nyheter skriver om att Attendo Care, ännu en gång, uppmärksammas för flera allvarliga brister i sin verksamhet. Nu handlar det om fyra patienter som avlidit på grund av dessa. Visserligen är det bra att ärendena har anmälts, "men", som Staffan Blom vid Socialstyrelsen säger, "de här fallen är synnerligen graverande, speciellt som de inträffat under så kort tid". Ja, Attendo Care, man tar sig för pannan.

Tipset kommer från Johanna Falk som till min stora glädje har återupptagit bloggandet på Ta tillbaka!

Under den fria prissättningens ok

Sedan 1999 är prissättningen för tandvård fri. Tanken var att det skulle minska kostnaderna för patienterna. Tanken var fel. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen borde skämmas - åtminstone för att den vägrade att åtgärda misstaget genom en återreglering.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag här på bloggen om hur privattandläkare tjänar grova pengar på sitt yrke; i ett SVT-reportage tillfrågades privattandläkaren Mats Bernhold, som varje år plockade ut två miljoner kronor i aktieutdelning från sitt bolag, varför han inte kunde tänka sig att sänka priserna. Svaret blev: "Jag tycker inte det. Då får vi ju ännu fler patienter." Som om det vore fel. Som om inte de där två miljonerna skulle räcka för både en tandläkares och en tandsköterskas årslön.

Igår redovisade SvD en granskning av tandsvårdspriserna hos folktandvården runt om i landet. Skillnaderna är groteska. För helkäksimplantat är referenspriset 15 907 kronor - ändå är samma ingrepp 12 000 kronor dyrare i Stockholms län och kostar hela 40 166 kronor på Gotland. Privattandläkarnas prissättning är betydligt svårare att granska, men i snitt ligger de, enligt Praktikertjänst, tio procent högre än Folktandvårdens. Fast också där finns stora skillnader.

Att tandvård har skiljts från annan vård är djupt olyckligt - och obegripligt. Så som tandvården fungerar, oreglerad, konkurrensutsatt, med patienter som snarare är konsumenter, så förlorar hela samhället på den. Det blir särskilt dyrt för vårdtagaren men guld i mun för utföraren. Men så här får det helt enkelt inte gå till. Det är dags att frigöra oss från den fria prissättningens ok. Det är dags att införliva tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. Att göra det skulle kosta ungefär 20 miljarder kronor - mindre än hälften av den summa högerregeringen har sänkt skatten med för de allra rikaste.

Så kom inte, Reinfeldt och Hägglund, och säg att vi inte har råd...

En lesbisk cirkus

Jag kunde inte bara undanhålla er den här krönikan i studenttidningen Lundagård av Mimmi Nilsson (1). Den är nyttig läsning långt utanför studentvärlden.

"En cirkus har kommit till universitetet och dragit ett tiotal nyfikna och häpna åskådare. Men det rör sig inte om någon vanlig cirkus. Nej, det är en lesbisk cirkus som jag och min flickvän högst ovetandes sätter upp genom vår omfamning i caféet på Språkcentrum, och där den stora finalen, huvudnumret, är en kyss. Vi tittar upp och möts av våra åskådares blickar som inte viker undan för våra. De står kvar som om det vore det mest naturliga i hela världen att med öppen mun och stora ögon betrakta två personer som kysser varandra.

Fattas bara sockervadd och ballonger.

Jag och min flickvän har länge varit medvetna om att om vi kysser varandra i offentliga miljöer så kan vi råka ut för saker; lesbiska kvinnor blir hånade, misshandlade och våldtagna. Vi har vant oss vid rädslan för våld. Vi har vant oss vid att folk fäller kommentarer om oss "..." Vi har vant oss vid att folk glor. Ändå, när jag tog med min flickvän till Språkcentrum för att visa henne var jag pluggar var jag naiv nog att tro att det skulle vara annorlunda. Om även du väntat dig högt i tak, i mer än ordagrann bemärkelse, så är risken stor att du blir besviken.

En gång yppade jag en högst kontroversiell åsikt, nämligen den att barnlitteratur generellt är heteronormativ och svarades av en kursare att 'Ja men vadå, ska man verkligen lära barn om sånt där?'.
Sånt där.
Såna som jag.
Såna där håååmosexuella.
Såna man kan stanna och titta på.
'Dem' man pratar bakom ryggen på eftersom de ändå inte finns bland 'oss'.
Men vi finns och vi är många. Och det ska synas. Så sätt upp din egen håååmosexuella cirkus i höst. Snart är vi kanske inte längre någon exotisk sevärdhet."

(1) Krönikan i dess fulla längd finnas att läsa här.

Rätt men ändå så fel, Sabuni

Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) går på dagens DN-debatt (se även SvD) till hårt angrepp mot Mona Sahlin. I praktiken pekar folkpartisten ut Sahlin som ansvarig för sverigedemokraternas framgångar i valet 2006; skälet påstås vara den misslyckade socialdemokratiska integrationspolitiken under Sahlins tid som minister för dessa frågor.

Nyamko Sabuni har sagt och gjort mycket tokigt - men hon har i sina aktuella anklagelser vissa poänger. Socialdemokratin, inte bara Sahlin, misslyckades med jämlikheten under sitt förra regeringsinnehav. Den tillät klyftorna växa, vilket ledde till att Sverige blev segregerat. Plötsligt fanns det allt fler fattiga områden. Klassamhället blev, som tidigare har beskrivits här, tydligare. Det beredde vägen för missnöje och frustration, och syndabockana blev den kanske mest utsatta gruppen i Sverige, människor från arbetareklassen med utländsk bakgrund. Många socialdemokratiska väljare röstade därför 2006 på ett borgerligt rasistiskt parti. Detta måste partiledningen ta allvarligt på - den måste möta hotet från extremhögern genom jämlikhetspolitik. Det är det enda som hjälper.

Ytligt sett kan alltså Sabunis kritik verka ovanligt upplyst. Men betänker man högerregeringens enorma skattesänkningar till de rika, försämrandet av olika former för vidareutbildning, den hårdföra asylpolitiken, förslagen om marknadshyror, söndermalandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sist men inte minst Vårdval Stockholm - ja, då drunknar kritiken i en ocean av dubbelmoral. Sabuni sitter själv i en regering som lär erövra ett svårslaget rekord i cementering av klassorättvisor. Och felet med socialdemokratins politik 1994-2006 var inte att den var socialdemokratisk, utan att den i många stycken var borgerlig.

För övrigt anser jag att tiden för "integrationspolitik" borde vara för länge sedan över. Dels är begreppet problematiskt ur ett över- och underifrånperspektiv och dels säger det mycket litet om inriktningen. En "jämlikhetspolitik", däremot, är otvetydig. Den syftar till att alla skall ha ett bra jobb, att alla skall ha rätt att bo i ett tryggt område med god standard och att alla skolor uppvisar goda resultat. Den strävar mot att universitets- och högskolestudenter i genomsnitt skall ha samma bakgrund som resten av samhällets medborgare, om det så gäller klass, kön eller etnicitet, och den slår vakt om ett progressivt skattesystem och ett starkt socialförsäkringsnät. Den genomför upprustningar av nedgångna bostadsområden, den satsar specifikt på de grupper som är särskilt utsatta och den väljer välfärd före skattesänkningar.

Det, Sabuni, är rätt väg. Det är socialdemokratisk politik. Du och dina högerkamrater är dömda att misslyckas, för ni vill egentligen inte lyckas. Ni tycker ju att klyftor är bra och har ägnat betydligt mycket mer möda på att öka dem än att göra något för fler jobb. För nu när två år har gått, den tid då er politik, enligt er finansminister, skulle börja verka, då stiger plötsligt arbetslösheten igen.

Rädda borgare är farliga borgare och krav på jämlikhetsoffensiv

Dagens opinionsmätning är vid en första anblick en trevlig avslutning på arbetsveckan. Den visar att avståndet mellan blocken återigen växer. Tyvärr riskerar det att leda till att högerregeringen växlar upp takten i systemskiftet. Risken för valförlust 2010 gör att de inte vågar lita på att kunna genomföra de verkliga attackerna 2010-2014 längre. De inser att väljarna redan nu inte gillar den förda politiken. Det blev inte som i Danmark - där socialdemokratin köpte hela den borgerliga agendan, vilken genomdrevs i en såpass långsam takt att ändå ingen riktigt hann reagera.

Kravet på Mona Sahlin står dock fast. Socialdemokratin måste gå till val på en helt annan politik än den borgerliga, utifrån en annan verklighetsbeskrivning än högerns. En politik mot orättvisa och ojämlika strukturer, inte krav på den enskilde att göra sig mer attraktiv på arbetsmarknaden, en politik för bättre kunskap i skolan, inte fler betygssteg, en politik för rättvis och jämlik vård genom mer resurser och ökad arbetsplatsdemokrati, inte en förlegad tro på privata vårdföretags välsignelser. Det får inte bli så som det har blivit tidigare - att varje borgerlig regeringsperiod medför en högervridning av vänstern.

Mona Sahlin måste således leda ett parti som går till jämlikhetsoffensiv, som inte separerar jämställdhet och etnicitet från klass utan ser hur hur dessa förtryck förstärker varandra. Så kan man vinna också storstäderna, för får vi förortens folk mangrant till valurnorna kan Jämtin, Sahlin och Damberg sluta bekymra sig för den övre medelklassens röster.

ATT SPARKA PÅ DE SVAGASTE

Allas rätt till vård oavsett inkomst, härkomst eller social status. Diskussionen under dagens regionfullmäktige angående en policy för akut och annan omedelbar nödvändig vård till gömda flyktingar blev lång, intensiv och känslofylld. Sverigedemokraterna, med Björn Söder i spetsen, yrkade avslag eftersom förslaget, enligt deras uppfattning, ”innebär bl.a. att Region Skåne uppmanar sin personal att vara delaktig i att gömma utlänningar som befinner sig illegalt i Sverige”. Vidare att de personerna vistas i landet illegalt och då kan jämställas med brottslingar. Tokigheterna fortsätter med resonemang om vårdturism – alla människor kommer förstås att söka sig till Skåne för att få gratis vård – köerna kommer bli längre – vilket underminerar skattemoralen. Man tar sig för pannan när argument om att vi kommer sluta betala skatt på grund av dessa, enligt sverigedemokraterna, enorma kostnader som detta riskerar innebära. Det babblas på om diskriminering av skåningarna och att man borde ordna polishämtning av de gömda flyktningar som ger sig till känna och inte betalar sina skulder till vården.

Det krävs inte ett geni för att konstatera att resonemanget saknar både rim och reson. Resonemanget grundar sig i en mörk människosyn, där det inte finns något utrymme för solidaritet, mänskliga rättigheter eller för den delen, empati med den som är svagast i samhället. Att neka någon akut vård på grund av att de inte kan betala. På grund av att de inte har uppehållstillstånd. Att sätta en prislapp på människans liv. Hur värderas ett mänskligt liv? För mig är det ett obegripligt och människofientligt resonemang. Tack och lov tyckte även en rungande majoritet det. Att alla människor ska ha rätt till akut och annan omedelbar nödvändig vård. Det handlar om liv eller död.

Läs mer här och här.

Oh my God, I can't believe it

För att rubriken skall tala för sig själv - läs här.


PS En alternativ rubrik vore "too good to be true". DS

Historien upprepar sig

Att vara landets första statsminister på Pride går an, liksom att utnämna två HBT-personer till statsråd. Men att äntligen få slut på diskrimineringen när det gäller äktenskapslagstiftningen är betydligt svårare. När det kommer till knipan är det tydligen viktigare för Reinfeldt att krypa för kristdemokrater än att öka jämlikheten.

Jag är väl medveten om att statsministern redan 1994 (eller så sent som) var en av endast två moderata riksdagsledamöter som röstade för partnerskapslagstiftningen. Men det ursäktar inte hans senfärdighet nu i denna egentligen mycket enkla fråga. Det är orimligt och odemokratiskt att låta 24 kristdemokrater förhala ett beslut svenska folket och över 300 riksdagsledamöter ställer sig bakom.

Just nu ser det alltså ut som om historien kommer att upprepa sig. En borgerlig regering saknar viljan eller modet att utmana den kristna högern. Ett riksdagsinitiativ från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommer förmodligen att bli det som gör äktenskapet till vad det borde vara: ett sätt för två människor som älskar varandra att leva tillsammans.

Och tack och lov for det!

Det hander att jag laser Svenska Dagbladet. Visserligen ar den borgerlig, visserligen betedde den sig synnerligen illa pa nyhetsplats under fjolarets valrorelse och visserligen har den som uppenbart kriterium for sina ledarskribenter att de har en mycket stor och valfungerande gallblasa. Men anda - kanske just for att tidningen inte ens forsoker syssla med upphojd Journalistik ar den arligare an DN. Naval, Per Gudmundson ar en av Svenskans ledarskribenter. Och hans galla ar nagot i hastvag; sallan har jag sett ett mer hatiskt angrepp pa socialdemokratins ledare an den salva han levererar i dagens upplaga.

I en jamforelse med fotbollstranaren Svennis som haltar sa mycket att om den hade varit en spelare pa en plan sa hade den burits ut pa bar i samma stund bollen for forsta gangen kom i spel, recenserar Gudmundson Sahlins insatser som partiledare.

Den springande punkten i hans haranger om Mona ar kritiken mot det program hon presenterade for, bland annat, en valbehovlig satsning pa fororterna (och darmed pa jobb och jamlikhet) samt de aviserade aterstallarna i forsakringssystemen. Gudmundson forfasar sig over notan, minst 15 miljarder, och varnar for att det under en s-regeringen kommer att "bli dyrt for de lyckans ostar som har kvar en lon att betala skatten med".

Uppenbarligen raknar Gudmundson inte med att de borgerliga forsamringarna i a-kassan och sjukforsakringarna och den slopade avdragsratten for fackforeningsavgiften kostar. Uppenbarligen lyssnade Gudmundson inte pa den s-utredning som Par Nuder presenterade i Almedalen som pekar pa behovet av en rattvisare taxering. Uppenbarligen tycker Gudmundson att den femtedel av befolkningen som nu smorjer kraset pa kalaset betalat av forsamringar for samhallets mest utsatta skall fa behalla varenda graddroppe. Det far han naturligtvis tycka. Det tragiska i sammanhanget ar att han antagligen far bra betalt for det, kanske sa bra att han for egen del garna vill behalla de dar pengarna. Vem vet, kanske kan han nu anlita en duktig skattesubventionerad Jolanta som stadar pa dasset hans?

Sist men inte minst viktigt: Mona Sahlin har verkligen mycket litet med Svennis att gora! Och, Gudmundson, tack och lov for det!

UPPDATERING: Anledningen till att inlagget skrivits utan a-n, a-n och o-n ar att det forfattats i utlandet. Ifall nagon undrade, alltsa!

Bra inlägg på DN-debatt

Makarna Borgström skriver om Fälldins bristande sinne för logik och pensionärsorganisationerna protesterar mot högerregeringens åldersdiskriminering. Läs dem!