Så har Socialdemokraterna äntligen satt ned foten i fråga om vinst i välfärden. I går meddelade Carin Jämtin, Anneli Hulthén och Ilmar Reepalu att det ska vara kommunerna själva som ska bestämma villkoren för upphandling av offentlig verksamhet. De ska kunna vägra att lämna ut driften till vinstsyftande bolag.
Det viktigaste beskedet från partiledningen var ändå att gårdagens förslag ska ses som ett ”steg på vägen”. Det är en glädjande markering. För det finns mycket mer att ta itu med vad gäller välfärden och dess styrsystem. I det aktuella sammanhanget är och förblir vinst en så dålig drivkraft att det inte är självklart att partiet nu hamnat rätt i avvägningen mellan det nationella ansvaret och kommunernas självstyre. Fler justeringar från nationell nivå behövs och allra minst en sökande diskussion därom.
Därutöver måste frågan om valfriheten i sig ventileras. Än så länge har resonemanget om vad den konkret bör innebära uteblivit. Det som avses är i regel det andefattiga valet av utförare. Det är också endast det Socialdemokraternas förslag berör.
Slentrianmässigt sätts alltså likhetstecken mellan valfrihet och antal aktörer, trots att det är välvisat att exempelvis många äldre i behov av omsorg har svårt att göra ett informerat val. Men vad är valfriheten egentligen värd utan verkliga valmöjligheter?
Frågetecknet gäller inte bara det. Delvis har de som hävdar driftsformens irrelevans rätt. De har förvisso fel utifrån tillgänglig kunskap – vinstdriven vård är snarast både sämre och dyrare än icke vinstsyftande dito, och offentlig verksamhet som är svår att millimetermäta (som omsorg och huvuddelen av vård och utbildning) lämpar sig illa för konkurrensutsättning. Men det är riktigt att för den som står i begrepp att välja utförare, utan vetskap om valets konsekvenser, spelar företagsloggan en begränsad roll. Betydligt mer intressant vore att ha inflytande över vad valet ska innebära i praktiken.
Någonstans där lurar också pudelns kärna. Den socialdemokratiska valfrihetssynen bör inte fokusera på antalet utförare utan på det faktiska utbudet. Om jag till exempel värdesätter en stunds promenad högre än minutiös putsning av lägenhetens ljusstakar, ska det leda till att jag får min friska luft och inte att eventuella gäster kan spegla sig i någon av kandelabrarna. Så ökas den enskildes reella inflytande.
Det finns förstås tillfällen där inte tjänstens innehåll utan tillgänglighet är det centrala. Det kan vara så att jag av praktiska skäl hellre besöker vårdcentralen vid min arbetsplats än den i hemstadsdelen. Den här valfriheten är viktig och kan, precis som inflytandet över innehållet, rymmas i en sammanhållen modell. För den kräver varken geschäft eller räntesnurror. (Däremot att samhället garanterar att alla vårdcentraler är bra vårdcentraler.)
I någon mån ökar kostnaderna med all valfrihet. Det är fullt rimligt när det handlar om kvalitet som i de två sistnämnda fallen. Möjligheten att livsglädjen och hälsan förbättras av socialt umgänge i stället för rigorös städning ska heller inte underskattas – det kan till och med löna sig i längden. Men om valfriheten begränsas till utförarskapet utifrån konkurrens, utmanarrätt och fri etablering mellan och för privata företag skenar utgifterna. Då måste vi skattebetalare inte bara finansiera verksamheten i sig utan också en betydande överkapacitet. Ty om de privata aktörerna bara erbjuder nödvändigt antal vårdplatser går det ju inte att byta vårdgivare.
Om valfriheten emellertid utgår från brukarinflytandet behövs ingen överkapacitet, bara flexibilitet. Det är billigare och bättre. Det ger brukarna träffsäkrare omsorg och personalen mer tillfredsställande arbete, där man känner att man räcker till och kan ge det som önskas. Här har konkurrensen inget att tillföra.
Nästa steg i den socialdemokratiska reformprocessen måste alltså vara att undanröja den fria etableringsrättens omotiverade och mekaniskt kostnadsdrivande överetableringar. Först då kan kvaliteten, brukarna och personalen få den uppmärksamhet och de resurser de förtjänar.
