Om socialdemokraterna och opinionen

Socialdemokraterna har de senaste åren onekligen fått en ny politisk och strategisk profil. I realiteten har detta skett utan att medlemmarna har haft något att säga till om. I mars 2007 lovades vi av Sahlin en röst i partiet - laget skulle vara större än jaget. Vi hade hoppats att det laget skulle inkludera fler än Wanja Lundby-Wedin, Thomas Östros och Stefan Stern.

Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.

Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.

Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).

Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).

Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?

(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.

DN, GP, SvD, Sydsvenskan

Rädda borgare är farliga borgare och krav på jämlikhetsoffensiv

Dagens opinionsmätning är vid en första anblick en trevlig avslutning på arbetsveckan. Den visar att avståndet mellan blocken återigen växer. Tyvärr riskerar det att leda till att högerregeringen växlar upp takten i systemskiftet. Risken för valförlust 2010 gör att de inte vågar lita på att kunna genomföra de verkliga attackerna 2010-2014 längre. De inser att väljarna redan nu inte gillar den förda politiken. Det blev inte som i Danmark - där socialdemokratin köpte hela den borgerliga agendan, vilken genomdrevs i en såpass långsam takt att ändå ingen riktigt hann reagera.

Kravet på Mona Sahlin står dock fast. Socialdemokratin måste gå till val på en helt annan politik än den borgerliga, utifrån en annan verklighetsbeskrivning än högerns. En politik mot orättvisa och ojämlika strukturer, inte krav på den enskilde att göra sig mer attraktiv på arbetsmarknaden, en politik för bättre kunskap i skolan, inte fler betygssteg, en politik för rättvis och jämlik vård genom mer resurser och ökad arbetsplatsdemokrati, inte en förlegad tro på privata vårdföretags välsignelser. Det får inte bli så som det har blivit tidigare - att varje borgerlig regeringsperiod medför en högervridning av vänstern.

Mona Sahlin måste således leda ett parti som går till jämlikhetsoffensiv, som inte separerar jämställdhet och etnicitet från klass utan ser hur hur dessa förtryck förstärker varandra. Så kan man vinna också storstäderna, för får vi förortens folk mangrant till valurnorna kan Jämtin, Sahlin och Damberg sluta bekymra sig för den övre medelklassens röster.

Man kan väl ändra sig

Jag är och förblir en inbiten motståndare till att betyg skall ges i de lägre årskurserna. Sådana förslag är inget annat än ett omyndigförklarande av lärarna. De signalerar bland annat att dessa måste sätta en bokstavskombination på pränt för att förstå om en elev är i behov av extra stöd.

Men vad betyder väl min kritik? Fredrik Reinfeldt har givit besked: betygen skall ges så tidigt som möjligt. Och det uttalandet fick mig att fundera och omvärdera min hållning. Det kanske inte är så dumt med betyg redan efter ett år, trots allt. Faktum är att jag nog tycker att såhär efter ettans avslutning borde svenska folket få säga sitt om högerregeringens prestationer. Bara så vi vet huruvida de kan få lov att gå upp i tvåan. Att döma av opinionsmätningarna tycks inte så bli fallet.

En rejäl bakfylla!

Eller hur var den kul, festen söndagen den 17 september ifjol?

Men lika roligt är det inte längre - nu när baksmällan kollektivt har slagit till hos svenska folket. Det är visst ett väldigt sug efter Re(s)orb!