Känner du inte paniken, Reinfeldt?

Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.

Foto: Marcus Kurn

Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.

Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.

När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.

Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!


(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!

Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP

Den som vill ha fred bör inte förklara krig

Fredrik Reinfeldt vill ha en medgörlig opposition under det svenska EU-ordförandeskapet i höst. Det är förståeligt. Han vill tysta den politiska debatt han vet skulle skada den borgerliga regeringens chans i valet 2010. Han vill inte höra oppositionens krav på regeringen när det gäller att lyfta arbetsrätten som en viktig fråga. Han vill ha en osynig Sahlin, en osynlig Ohly och en osynlig Wetterstrand. Och han är ute i god tid - det är väl uttänkt att redan nu be om borgfred, långt före valet till EU-parlamentet den 7 juni. På så vis kanske han hoppas att undvika debatt också inför det.

Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att stödja ett ordförandeskap vars intressen går folket tvärsemot. Det finns inget skäl att strunta i att försvara arbetsrätten och att ställa tuffa miljökrav bara för att Reinfeldt som EU:s ordförande vägrar att göra det. Ty fred är en sak. Villkoren för den en annan. Vill Reinfeldt ha något får han också ge något. För den som vill ha fred bör inte förklara krig - vare sig mot Apoteket, A-kassan, sjukförsäkringen eller arbetsrätten.

DN, GP, SvD

(M)argot Wallström?

Margot Wallström berättar i dag för Svenska Dagbladet att den nuvarande regeringen är mer aktiv i EU än den förra socialdemokratiska. Det är ett uttalande med flera problem och med en minst sagt tveksam attityd.

För det första: den borgerliga regeringen har konsekvent vägrat att lyfta ett finger för den av EG-domstolen hotade arbetsrätten. Lika konsekvent har den strunta i att lyfta EU:s miljöambitioner och kämpa för en betydligt mer progressiv utrikespolitik. Det är minst sagt märkligt att Wallström trots detta höjer Reinfeldt till skyarna. (Fast å andra sidan kanske det inte förvånar; Wallström ställde sig för några år sedan bakom kommissionens förslag till tjänstedirektiv i vilket ursprungslandsprincipen ingick (1) - den princip som betydde att företag bara behövde följa sitt eget lands kollektivavtal och som röstades ned av parlamentet men som i praktiken återinfördes av EG-domstolen genom Lavaldomen.)

För det andra: Jag delar förvisso Wallströms uppfattning om att den socialdemokratiska EU-politiken var plågsamt passiv. Den borde ha varit betydligt mer aktiv och på varje möte, varje träff, kämpat mot Wallströms med flera visioner om ett Europas förenta stater och den borde ha slagits hårt för att politiken, inte EU-fördragen, skulle ha makten. Säkerligen hade ett sådant agerat inte heller behagat Wallström. Säkerligen hade hon då också uttalat sig nedlåtande om brist på engagemang. Det Wallström vill ha är en extremt EU-positiv socialdemokrati och det Wallström inte förstår är att hon är oerhört provokativ när hon förvandlar EU-kritik från vänster till en fråga om ointresse. Men jag är inte förvånad. I den skriftliga versionen av ett tal som hölls 2005 vid det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt lade Wallström ut texten om oss EU-kritiker: "Yet there are those who want to scrap the supranational idea. They want the European Union to go back to the purley inter-governmental way of doing things. I say those people should come to Therezin [Theresienstadt på engelska] and see where that old road leeds." (2) Hon sänder så uppenbart signalen att alla de som inte vill ha mer av överstatlighet och på sikt ren federalism egentligen inte har i EU:s institutioner att göra. Hur ska man annars tolka hennes kommentar om Ulvskogs förstaplacering på Socialdemokraternas valsedel inför EU-valet i juni: "Med den beskrivning hon har blir det en utmaning för henne att visa att hon engagerar sig. Det blir säkert en del uppförsbacke för henne."

Men tack för beskedet, Wallström. Nu vet vi hur det fungerar i Bryssel och Strasbourg. Vi som vill ha något annat än en superstat är icke välkomna. Du igångsatte för en tid sedan plan D, där D stod för demokrati. Och du sade en gång att du ville sätta öron på EU. Men du sade aldrig att du samtidigt ville sätta proppar i dem.

Till sist: Några förståsigpåare har kommenterat Wallströms beröm till högerregeringen och fått det till ett stöd för Mona Sahlin. Jag tror att de har både rätt och fel i det. Margot Wallström är inte moderat och det förefaller tämligen konstigt att tro att hon skulle vilja att någon annan än Mona Sahlin skulle bli Sveriges nästa statsminister. Och Mona Sahlin är omvittnat EU-positiv, men nog hade man kunnat tänka sig flertalet mer intelligenta sätt att pressa fram en okritisk socialdemokratisk EU-politik än genom beröm av den arbetsrättshatande svenska högern...

(1) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=672
(2) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_420747.svd

Vad var det vi sade? Välfärd lönar sig!

I DN kan man i dag läsa om vilken skillnad det gör med välfärd. I kvarteret Herrgården i Rosengård i Malmö finns flera hyresvärdar: en är det kommunala MKB och en annan är det privata Acta. Acta har det senaste gjort sig känd för sina skandalboenden och borde totalförbjudas från något som helst ägande av bostäder. I Actas hus har utsattheten satt sina spår. Där brinner det nu om nätterna. I MKB:s lägenheter är situationen en annan. Där gick de boende ut för att försvara det som man tillsammans med MKB under de senaste åren har byggt upp. Med ett stort engagemang, med respekt för de boende och med en visshet om att miljön, omgivningen, det socioekonomiska, spelar roll har man förändrat situationen rejält för de tidigare utsatta. Trångboddheten och skadegörelserna har minskat och många unga kan nu tack vare MKB få sitt första sommarjobb.

Till Malmös moderater som förespråkar utegångsförbud: Läs artikeln i DN och skäms så att ni kryper ur skinnet. Gör sedan om och gör rätt: avvisa skattesänkningarna för de rikaste och uppmana era riksdagsledamöter att rösta för de resurser för restaurering av miljonprogramsområdena som Socialdemokraterna föreslår. Vad var det vi sade? Välfärd lönar sig!

Därför stärktes socialdemokratin i går

Det var en socialdemokrati nedtryckt i skorna som inledde förstamajdemonstrationerna runt om i landet. Men när marscherna och talen var igång steg stämningen undan för undan. För då såg sig folk omkring och upptäckte att fler än på länge hade samlats kring fanorna. Det är tydligt att högerns experttyckare fick något att fundera över: "Räkna inte ut Socialdemokraterna", skrev Peter Wolodarski. Och det är nog den bästa analysen han har klämt ur sig på länge. För högern har inte förstått att drevet mot socialdemokratin nu har pågått så länge och tagit sådana groteska proportioner att det är i full färd att mobilisera hela den av Sven-Otto Littorin så fruktade "socialdemokratiska valmaskinen" - vanligt folk i tusental som pratar med sina släktingar, vänner och kollegor, som delar ut flygblad, som ställer sig på torgen och talar med väljare. Ty även om många har upprörts över partiledningens klantigheter i fråga om regeringssamarbete och Lissabonfördrag och över turerna i AMF så har det ju visat sig att det nu inte är de rödgröna utan högern som är svaret skyldig i regeringsfrågan. Ja, Sahlin var tydlig i går: "Aldrig, aldrig någonsin och aldrig någonstans. Aldrig!" tänker vi regera med stöd av brunhögern. Med tanke på att blåhögern ligger under i mätningarna är det dags för Reinfeldt att ge besked om vem han vill göra det med. Och vad gäller turerna i AMF har det ju visat sig att hela företagsstyrelsen samfällt, alltså inklusive Svenskt Näringslivs representanter, har krävt bolagets VD på de pengar han minst sagt tvivelaktigt har roffat åt sig. Och upp med handen alla som tror att de gjorde det för att vara snälla mot LO:s ordförande...

Poängen är alltså att drevet nu har tappat kraft. Folk har visserligen varit arga och är nu om möjligt ännu argare. Men de är det på högern. För att de förlorar jobben. För att de sedan länge har förlorat a-kassan. För att de drabbas direkt av nedskärningarna i den av Borg så omtalade, men uppenbarligen inte omhuldade, "välfärdens kärna". Mot allt detta ville socialdemokrater och s-sympatisörer protestera i går. Man ville protestera mot hetsjakten på ledande socialdemokrater, burleskt vinklad nyhetsrapportering och extremt okritisk maktbevakning. Och man ville visa att i detta land finns ingen anledning att skämmas för att man är socialdemokrat. Så därför rätade vi i går på ryggarna, och nu står vi beredda till strid mot högern. Mobiliseringen är i full gång. Om partiets och fackets företrädare förtjänar kritik ska de självklart få det - men det är av oss och på saklig grund och på ett rimligt vis de ska få det. Inte av Tobleronekastade nazister. Inte av tendensiösa politiska "analytiker" och inte av tiotalet skräniga överklasslynglar i blåa Moderatuniformer i ingången till Folkets Park i Malmö.

Så därför. Tack vare och inte trots alla krigsrubriker i tidningarna om socialdemokratins kris blev vi starkare i går. Första maj 2009 blev början på vänsterns revansch i Sverige. Minns varifrån ni hörde det först!

Henrik Brors

UPPDATERING: Gud ska veta att jag ibland har kritiserat Sahlin hårt - mycket hårt. Det är bara att läsa bloggens inlägg från till exempel i höstas. Men någon jävla sans får det väl ändå finnas. Jag tänker på meningen i bland annat en av SvD:s artiklar om Sahlins tal i Malmö: "Hon verkar mer nervös här i Malmö [än i Lund]", yttrad av - just det - SvD:s egen reporter. För det första är det skitsnack. Sahlin har varit i den politiska hetluften i gott och väl 20 år. Hon blir inte nervös för ett första maj-firande, särskilt inte när tåget och folksamlingen är större än på länge. För det andra säger det väl något om nivån på "journalistiken" när tidningens egen reporter i en ren nyhetsartikel uttalar sig om dagsformen på Socialdemokraternas partiordförande.

Pirat? Se hit!

Jag är inte pirat men jag stödjer principiellt Piratpartiets (PP) strävan för personlig integritet och mot en storföretagsanpassad upphovsrätt. Samhället är på fel väg när det gäller dessa frågor. Men jag skulle aldrig kunna rösta på piraterna - av två skäl. För det första är jag vänster. Det är inte de. För det andra är den enda skillnaden Piratpartiet skulle kunna göra i EU-valet att minska andelen parlamentariker som slåss för samma sak som de själva. Låt mig förklara.

Enligt Synovates undersökning är det främst unga män som stödjer Piratpartiet. Det förvånar mig inte och egentligen gläds jag över det ökade politiska intresset. Det är sunt. Problemet är att väljarna kommer från "fel håll" - de kommer från riksdagens mest storebrorskritiska partier. För hur klokt är det - egentligen - att straffa Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur klokt är det att överge dem som konsekvent har röstat nej till de nya övervakningslagarna? Det är ju för sjutton (V) och (MP) som har lett kampen mot IPRED och FRA! Vänsterpartiet var visserligen 2005 för dåvarande fildelningslag men har efter en massiv inre opinion tagit sitt förnuft till fånga. Nu är man på Piratpartiets planhalva.

Ni som en gång röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men som nu funderar på Piratpartiet, ni röstade väl rött eller grönt av en anledning? Och ni tror väl fortfarande på det nödvändiga i en förnuftig och progressiv miljö-, student- och rättvisepolitik? Nu, sedan bokstavskombinationerna av förtryckande lagar har dykt upp, vill ni också försvara er personliga integritet. Det är bra, men inse att de bästa företrädarna i dessa frågor har ni redan i era gamla partier. De ingår redan i partigrupper i EU-parlamentet som slåss för rätt saker. Ta Eva-Britt Svensson, vänsterpartistisk EU-parlamentariker. Hon tvingade nyligen igenom en större öppenhet i EU-parlamentet om ACTA. Delvis beror det säkerligen på att hon är en skicklig politiker, men hon hade aldrig klarat av det om hon hade saknat uppbackning från en större partigrupp (den gröna vänstern) som stödde hennes krav.

Piratpartiet kommer inte att bli vågmästare i EU-parlamentet. På sin höjd kommer man att få ett eller två mandat - av över 700. Kanske tar man ett av dem från (V) eller (MP). Förmodligen stärker man därmed indirekt den konservativa falangen (som i dag har 36 procent av platserna), som med all sannolikhet blir störst även i det kommande parlamentet. Det krävs mycket litet insikt för att förstå att de kommer att strunta i er. Då har man som pirat varken skyddat den personliga integriteten eller fått en vettig miljöpolitik. Och var det verkligen det ni ville uppnå?

DN, SvD

Ja till EMU - av politiska skäl?

Lars Calmfors, känd ekonom i den borgerliga regeringens tjänst (1), är en central figur i EMU-sammanhang. Han ledde 1990-talets stora utredning om EMU-medlemskap som 1996 kom fram till att Sverige borde avvakta med att ansluta sig. Under själva kampanjen år 2003 kom han emellertid ut som anhängare till ett fullständigt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.

Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.

Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:

"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)

I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."

Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.

Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!


(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.