Såg en dokumentär av och med filosofen Alain de Botton nyligen, ”Status Anxiety”. Den fick mig verkligen att börja fundera.
Den överväldigande majoriteten av oss här i väst lever ett väldigt gott liv med internationell standard sett. Många som i västvärlden är fattiga skulle med samma ekonomiska resurser leva som överklass i utvecklingsländer (eftersom hela vårt samhälle gynnas av utsugningen av dessa). Samtidigt har vi det mycket bättre än våra förfäder. För mig räcker det att titta på mina föräldrars barndom, de har båda vuxit upp i stora barnaskaror i små byar i Tornedalen åren efter andra världskriget. De levde kanske inte direkt i armod men det var knappast heller i överflöd. Går man ännu längre tillbaka blir kontrasten ännu tydligare. Jag är övertygad om att jag lever ett mycket bekvämare liv än vad de allra rikaste gjorde på medeltiden trots att jag har väldigt små ekonomiska marginaler. Jag har trots allt rinnande kallt och varmt vatten, vattenklosett, kyl, frys, elljus, värme och Internetuppkoppling.
Tyvärr så är rikedom relativ. Det spelar ingen roll att man egentligen har det väldigt bra, människor bygger sin självbild och sin känsla av rikedom i jämförelse med andra i sin närmaste omgivning. Har grannen bättre prylar känner du dig fattig och misslyckad trots att 17% av världens befolkning är kroniskt hungriga. Är du medelklass i dag betyder det inte heller att du i dagens globaliserade värld kommer vara medelklass imorgon, du kan gå från ett relativt välbetalt industrijobb till arbetslöshet över en natt och maskorna i samhällets skyddsnät blir allt större. Inte nog med det, normen för vad som utgör framgång ökar hela tiden. Kanske märker du att allt fler hushåll i ditt grannskap har två bilar, har din familj fortfarande bara en har du halkat efter. För att du inte ska ses som ett misslyckande måste du skrapa ihop pengarna för att hinna ikapp, inte konstigt att folk blir sjuka av stress.
Vi lever i en meritokrati. Människor bedöms inte utifrån sin härkomst utan efter vad de åstadkommit. Det här är givetvis bra men det för med sig en mörk baksida vi sällan tänker på. Det betyder ju nämligen att de som lyckats här i livet förtjänat det men också att de som misslyckats förtjänat sitt öde. Har människor som har det svårt sig själv att skylla då de bara är lata eller finns det faktorer som påverkar utanför deras kontroll? För mig som socialdemokrat är det självklart det senare, människor kan bara påverka sin egen situation till en viss grad, resten bestäms av strukturer i samhället. Den här åsikten tycks dock bli allt mer ovanlig i vårt samhälle, något man enkelt kan illustrera. Tänk dig att du frågar en rik företagsledare vad denne har gjort för att nå sin nuvarande position och denne svarar att han (för det är antagligen en man) haft tur. Tänk dig sen att du frågar en socialbidragstagare samma sak och denne svarar att det beror på otur. För många framstår den rikes svar som ödmjukhet och den fattiges som undanflykter. Det räcker alltså inte med att mycket pengar ger lycka och sinnesfrid, rikedom ger även i mångas ögon moralisk överlägsenhet.
I ett samhälle där det inte finns någon acceptabel ursäkt för att misslyckas kommer samhällsklimatet att hårdna. Detta märks redan tydligt i det borgerligt styrda Sverige. Samhällsdebatten har skiftat från rättigheter till skyldigheter och hårdare tag, även delar av mitt eget parti har dragits med i den riktningen; Varför ska de rika och därmed per definition hårt arbetande bli bestulna på lite av sitt överflöd så att de lata jävlarna på botten ska få en dräglig nivå? Måste inte rätten att lyckas kombineras med ”rätten” att misslyckas? För det inser väl alla att stöd och bidrag från samhället passiviserar folk och gör dem ”bidragsberoende”? På allt detta svarar jag kategoriskt NEJ! Att överföra resurser från de rikaste till det fattigaste är inte stöld, det är tvärtom att återkräva stulen egendom. Den rikedomen kommer antagligen från mervärdet som andra skapat. Om du dessutom hellre låter andra leva i armod så att du själv kan lyxkonsumera meningslösa statussymboler har du ändå ingen moralisk auktoritet. Det finns inte heller någon som ”väljer” att misslyckas. Det påståendet bygger på att alla spelar på en rättvis spelplan och så är det helt enkelt inte. Det är knappast en slump att så många läkarstudenter har en förälder som redan är läkare. Och även om hjälp från samhället skulle passivisera en del människor så är det banne mig inte orsak nog att lämna folk åt sitt öde. Man ska inte bygga socialförsäkringssystem utifrån de som fuskar eller utifrån att man själv råkar sitta säkert. John Rawls talade om okunnighetens slöja. Det är en bra början men jag föredrar av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Den överväldigande majoriteten av oss här i väst lever ett väldigt gott liv med internationell standard sett. Många som i västvärlden är fattiga skulle med samma ekonomiska resurser leva som överklass i utvecklingsländer (eftersom hela vårt samhälle gynnas av utsugningen av dessa). Samtidigt har vi det mycket bättre än våra förfäder. För mig räcker det att titta på mina föräldrars barndom, de har båda vuxit upp i stora barnaskaror i små byar i Tornedalen åren efter andra världskriget. De levde kanske inte direkt i armod men det var knappast heller i överflöd. Går man ännu längre tillbaka blir kontrasten ännu tydligare. Jag är övertygad om att jag lever ett mycket bekvämare liv än vad de allra rikaste gjorde på medeltiden trots att jag har väldigt små ekonomiska marginaler. Jag har trots allt rinnande kallt och varmt vatten, vattenklosett, kyl, frys, elljus, värme och Internetuppkoppling.
Tyvärr så är rikedom relativ. Det spelar ingen roll att man egentligen har det väldigt bra, människor bygger sin självbild och sin känsla av rikedom i jämförelse med andra i sin närmaste omgivning. Har grannen bättre prylar känner du dig fattig och misslyckad trots att 17% av världens befolkning är kroniskt hungriga. Är du medelklass i dag betyder det inte heller att du i dagens globaliserade värld kommer vara medelklass imorgon, du kan gå från ett relativt välbetalt industrijobb till arbetslöshet över en natt och maskorna i samhällets skyddsnät blir allt större. Inte nog med det, normen för vad som utgör framgång ökar hela tiden. Kanske märker du att allt fler hushåll i ditt grannskap har två bilar, har din familj fortfarande bara en har du halkat efter. För att du inte ska ses som ett misslyckande måste du skrapa ihop pengarna för att hinna ikapp, inte konstigt att folk blir sjuka av stress.
Vi lever i en meritokrati. Människor bedöms inte utifrån sin härkomst utan efter vad de åstadkommit. Det här är givetvis bra men det för med sig en mörk baksida vi sällan tänker på. Det betyder ju nämligen att de som lyckats här i livet förtjänat det men också att de som misslyckats förtjänat sitt öde. Har människor som har det svårt sig själv att skylla då de bara är lata eller finns det faktorer som påverkar utanför deras kontroll? För mig som socialdemokrat är det självklart det senare, människor kan bara påverka sin egen situation till en viss grad, resten bestäms av strukturer i samhället. Den här åsikten tycks dock bli allt mer ovanlig i vårt samhälle, något man enkelt kan illustrera. Tänk dig att du frågar en rik företagsledare vad denne har gjort för att nå sin nuvarande position och denne svarar att han (för det är antagligen en man) haft tur. Tänk dig sen att du frågar en socialbidragstagare samma sak och denne svarar att det beror på otur. För många framstår den rikes svar som ödmjukhet och den fattiges som undanflykter. Det räcker alltså inte med att mycket pengar ger lycka och sinnesfrid, rikedom ger även i mångas ögon moralisk överlägsenhet.
I ett samhälle där det inte finns någon acceptabel ursäkt för att misslyckas kommer samhällsklimatet att hårdna. Detta märks redan tydligt i det borgerligt styrda Sverige. Samhällsdebatten har skiftat från rättigheter till skyldigheter och hårdare tag, även delar av mitt eget parti har dragits med i den riktningen; Varför ska de rika och därmed per definition hårt arbetande bli bestulna på lite av sitt överflöd så att de lata jävlarna på botten ska få en dräglig nivå? Måste inte rätten att lyckas kombineras med ”rätten” att misslyckas? För det inser väl alla att stöd och bidrag från samhället passiviserar folk och gör dem ”bidragsberoende”? På allt detta svarar jag kategoriskt NEJ! Att överföra resurser från de rikaste till det fattigaste är inte stöld, det är tvärtom att återkräva stulen egendom. Den rikedomen kommer antagligen från mervärdet som andra skapat. Om du dessutom hellre låter andra leva i armod så att du själv kan lyxkonsumera meningslösa statussymboler har du ändå ingen moralisk auktoritet. Det finns inte heller någon som ”väljer” att misslyckas. Det påståendet bygger på att alla spelar på en rättvis spelplan och så är det helt enkelt inte. Det är knappast en slump att så många läkarstudenter har en förälder som redan är läkare. Och även om hjälp från samhället skulle passivisera en del människor så är det banne mig inte orsak nog att lämna folk åt sitt öde. Man ska inte bygga socialförsäkringssystem utifrån de som fuskar eller utifrån att man själv råkar sitta säkert. John Rawls talade om okunnighetens slöja. Det är en bra början men jag föredrar av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
