Öppet brev till Sahlin och Österberg

Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg!

Ni är ordförande respektive riksdagsgruppsledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Tillsammans med Thomas Östros är ni de mäktigaste svenska politikerna, därför att oavsett om högern nu sitter vid makten, är ni också ledarna för den parlamentariska delen av arbetarrörelsen, som totalt har cirka två miljoner medlemmar. På era axlar vilar Sveriges framtid, folks väl och ve. Det är ett oerhört ansvar, ett ansvar som av flera av era företrädare har kunnat bära bara därför att de har haft sina värderingar kristallklara för sig. De har vetat när det var läge att kompromissa och när uppgörelser var oacceptabla. De, Tage Erlander, Ernst Wigforss och Olof Palme, var genuina socialdemokrater - förvisso inte i alla och inte i flera viktiga frågor; medvetenheten om att jämlikhet handlar om mer än klass har vuxit sedan deras tid, fast ännu är inte heller den på en acceptabel nivå. Det frånsäger emellertid inte på något vis er från plikten att kämpa för arbetets rätt mot kapitalet.

Idag kan vi läsa att du, Mona Sahlin, och du, Sven-Erik Österberg, kommer att trumfa igenom er personliga och obegripliga hållning att Lissabonfördraget skall ratificeras innan Claes Stråths utredning om konsekvenserna för fackföreningsrörelsen av EG-domstolens utslag i Vaxholms- och Rüffertmålen är klar. Inte för att utredningen är tillräcklig, inte på något sätt. Den berör bara påverkan på svensk lagstiftning, inte på europeisk. I dagsläget, på grund av ovan nämnda domar, vet ingen exakt hur arbetarrörelsen kommer att i framtiden kunna försvara arbetsvillkoren och lönerna. Fast varningstecknen finns där. Självaste EU-kommissionen, genom Margot Wallström, anser att EG-domstolens praxis inte på något sätt kommer att förändras bara för att Lissabonfördraget träder i kraft, och professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, säger att de grundläggande friheterna fortfarande, med Lissabonfördraget som gällande författning, kommer att vara det "nålsöga" genom vilket alla grundläggande rättigheter så som strejk- och konflikträtt måste pressas.

Givet denna osäkerhet och två tunga rösters bedömning att Lissabonfördraget inte erbjuder den säkerhet som ni, Sahlin och Österberg, säger er eftersträva för strejkrätten är det alltså fullständigt ofattbart hur ni kan forcera fram en ratificering nu - före presentationen av Stråths utredning, innan ni ens vet hur svensk lagstiftning måste justeras och innan ni ens har kommit med egna förslag. Istället har ni mage att skylla på regeringen. Efter att ha tillkännagivit att partiet kommer att rösta "ja" när frågan kommer upp i riksdagen har ni bara en enda kommentar, yttrad av Österberg: "De rapporter vi har fått tyder på total passivitet från regeringens sida." Som om det vore en överraskning. Som om det inte säger sig självt att en högerregering tar alla chanser att försvaga facket. Som om inte högerns passivitet - om något - borde vara det som skulle ha fått er att tänka tanken att här ligger en hund begraven.

Ännu kan dock förnuftet segra. Gör halt och gör om. Stoppa ratificeringen. Ställ krav på att arbetsrätten skall vara till fullo utredd och garanterad innan ni trycker på ja-knapparna i riksdagen. Jag lovar att den dag det sker, den dagen kommer ni att få se en helt annan aktivitet hos den borgerliga regeringen. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över er två som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Just det. Er två. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis ordförande och dess gruppledare i riksdagen.

PS Till er socialdemokratiska riksdagsledamöter som stred för en vettig politik. All heder till er - men inte än. Inte förrän ni visar det mått av integritet och den starka ideologiska förankring vi alla krävde av de liberala riksdagsledamöterna i FRA-frågan. Begär offentligt i riksdagen att frågan skjuts upp och om så inte blir fallet - rösta "nej" när beslutet skall tas.

Uppdatering: Fler kommentarer om beslutet finns på Aftonbladets ledare, samt på Morgan Johanssons, Calle Fridéns, Bo Widegrens och Jasenka Mauzer Åkerlunds med fleras bloggar.

Så tycker s-studenter!

Det socialdemokratiska studentförbundet höll kongress i Stockholm i helgen. Det resulterade i bland annat två följande mycket bra uttalanden. Först ett till försvar för arbetsrätten:

"EG-domstolens domar i de så kallade Laval- och Rüffertmålen är allvarliga. Utslagen innebär att europeiska fackföreningars rätt och möjligheter att företräda sina medlemmar inskränks. Endast under vissa omständigheter får de vidta åtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med utländska företag som har avtal i sina hemländer. Därmed öppnas dörren för lönedumpning. Domarna utgör ett hot mot kollektivavtalsmodeller som upprätthålls av arbetsmarknadens parter.

Socialdemokratiska studentförbundet ser mycket allvarligt på det uppkomna läget. För att säkra fackföreningarnas möjlighet att ta strid mot lönedumpning krävs ansträngningar. Till exempel kan svensk lagstiftning och EU:s utstationeringsdirektiv behöva justeras. Det är emellertid inte säkert om dessa åtgärder är tillräckliga.

I november ska riksdagen fatta beslut om Lissabonfördraget. Socialdemokratiska studentförbundet ställer sig positivt till fördraget. Det behövs ett nytt fördrag. Men med hänsyn till den ovisshet som råder kring konflikträtten kan, förutom ovan nämnda åtgärder, även garantier i själva fördraget komma att krävas. Kollektivavtalen och rätten till stridsåtgärder måste skyddas.

Socialdemokratiska studentförbundet anser att frågan om kollektivavtalets ställning och strejkrätten skall vara till fullo utredd och garanterad innan Lissabonfördraget ratificeras av den svenska riksdagen."

Kommentar: Personligen är jag inte särskilt förtjust i Lissabonfördraget. Jag anser 1) med stöd av såväl EU-kommissionen som oberoende juridisk expertis (se tidigare inlägg) att det i nuvarande form inte säkrar arbetsrätten och 2) att det banar vägen för en borgerlig Europastat. Men jag är otroligt glad för att studentförbundet stödde det egentligen ganska självklara kravet på en garanterad arbetsrätt!

Det andra uttalandet handlade om FRA-lagen. Nu har den genant nog för Sveriges alla liberaler (vi socialister grät förvisso inte i talarstolen - vi röstade emot istället) antagits. Men argumenten mot håller och därför lägger jag ut texten:

"Den 18 juni röstar riksdagen om en lag som ger Försvarets radioanstalt, FRA, rätt att kontrollera all kabelbunden kommunikation som passerar Sveriges gränser. I praktiken innebär detta att FRA tillåts kontrollera varje enskild medborgares mailkommunikation, sms och telefonsamtal utan vare sig domstolsbeslut eller brottsmisstanke.

Utgångspunkten i ett rättssäkert samhälle är att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Blir lagen verklighet kommer alla istället betraktas som skyldiga tills motsatsen bevisats. I första hand blir vi presumtiva brottslingar, i andra hand medborgare med rättigheter.

I en demokrati ska inte staten kunna kontrollera varifrån media får sin information. Om lagen träder i kraft kommer FRA att kunna kontrollera vem som talat med vilken journalist och vad som sagts. Käll- och meddelarskyddet hotas.

Socialdemokratiska studentförbundet anser att FRA-lagen strider mot principen om ett samhälle som sätter rättssäkerhet och yttrandefrihet i främsta rummet. Vi vill se ett Sverige där ingen ges obegränsade befogenheter att kontrollera kabelbunden kommunikation, ett Sverige utan FRA-lag."

Äntligen!

I dagens upplaga av Kommunalarbetaren säger Sven-Erik Österberg, ansvarig för partiets arbetsmarknadspolitik, att: "Vi utesluter ... inte att vi kommer att vilja skjuta på behandlingen i riksdagen av det nya EU-fördraget. Regeringen måste innan dess agera. Vi måste ha rättsligt bindande garantier för den svenska modellen."

Det är ett mycket glädjande besked! För det är nu och bara nu vi har chansen att rädda arbetets rätt i EU. Jag har varit mycket orolig över socialdemokratins tystnad och dess och LO-styrelsens märkliga tro att en hastig ratificering av Lissabonsfördraget skulle lösa alla problem. Man har fått för sig att strejkrätten i och med det nya fördraget likställs med de grundläggande friheterna, till vilka EG-domstolen hänvisade när den avgjorde Vaxholms- och Rüffertmålen. Men så är ju inte fallet.

På en direkt fråga av den vänsterpartistiske EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson om Lissabonfördragets eventuella påverkan i positiv riktning på grundläggande sociala och fackliga rättigheter svarade EU-kommissionens representant, en viss Margot Wallström, så här: "När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande."

Professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, är inne på samma linje. Till det skånska socialdemokratiska partidistriktets tidning sade han så här tidigare i vår: "Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i [Lissabon]fördraget". Idag säger Eklund till Kommunalarbetaren: "För att få garantier som har rättslig verkan för den svenska modellen krävs att dessa skrivs in i EU-fördraget."

Således: Kommissionen, EG-domstolen och oberoende juridisk expertis skiljer på "grundläggande rättigheter", som strejkrätt, och "grundläggande friheter", som tjänsters och kapitals rörlighet. Friheterna väger tyngre. Så är det i det nuvarande fördraget och så förbli det i det kommande - om ingenting görs i fördragstexterna.

Varför vägrar Lundby-Wedin att inse detta? Varför vägrar hon ställa krav på EU? Varför vägrar hon att göra det enda som skulle kunna få EU i rätt riktning - rejäla krav på förändringar i fördragen? Och varför frånsäger hon sig den enda möjligheten att driva igenom dessa - ett ultimatum till den svenska borgerliga regeringen?

Men nu tycks åtminstone partiet vakna till liv - äntligen!

EU-debatt

I förra veckan kommenterade den socialdemokratiska EU-parlamentariken Åsa Westlund liksom jag EG-domstolens utslag i Rüffertmålet - men hon drog för mig främmande slutsatser. På hennes blogg debatterar vi därför frågan. Du kan läsa här.

Oförståeligt och oförlåtligt

Efter att 1994 inför sig själva och alla andra ha försäkrat att den svenska modellen inte är hotad har verkligheten på punkt efter punkt gått LO-ledningen emot. Vaxholmsfallet var droppen som fick bägaren att rinna över. Men så långt har självindoktrineringen om EU:s förträfflighet gått att LO nu står handfallet inför den bistra sanningen. Erland Olausson, LO:s vice ordförande, uttalade 2005 att LO vid ett nederlag i Vaxholmsfallet skulle kräva ett utträde ur unionen. Det hade han aldrig sagt om han hade trott på förlust. När det nu blev så saknade han modet att kännas vid sitt uttalande.

Istället skriver LO, samma dag som EG-domstolen tillkännager att den i ett fall likt Vaxholmsmålet återigen dömer mot facket, att "EG-domstolen öppnar för lönekonkurrens men den svenska modellen är inte omedelbart hotad". En sådan rubrik är ovärdig en arbetarorganisation med samvetet och det politiska medvetandet kvar. Hur långt skall det egentligen behöva gå innan LO faktiskt erkänner hotet mot den svenska modellen?

Visserligen riktar LO kritik mot EG-domstolen och kräver att den reformeras. Men man får det inte att framstå som ett strukturellt problem. Istället vrids det till att domarna har tagit sig alltför stora friheter. ("Det är andra gången på kort tid som EG-domstolen har satt sig över politiskt fattade beslut", heter det i pressmeddelandet.) Men så är ju inte fallet. Domstolen har bara gjort sitt jobb - att döma i enlighet med EU:s fördrag. Att detta uppenbarligen är nyheter för LO och dess jurister - att det inte är politiker som bestämmer i EU - är ytterst alarmerande. Förresten - ett av de "politiska beslut" som åsyftas är tjänstedirektivet. Där slogs LO för ett borttagande av ursprungslandsprincipen, men nu har denna alltså återinförts på juridisk väg, återigen, i enlighet med gällande fördrag.

Fast inte mig emot med minskad makt för EG-domstolen. Det är bara det att det kan endast ske genom förändrade fördrag. Men trots att en ny grundlag i skrivande stund är på tapeten väljer LO att publicera pressmeddelandet "Därför säger vi [LO] ja till Lissabonfördraget" - utan ändringar och förbehåll. Det är så att man baxnar!

LO försvarar godtagandet av Lissabonfördraget med att de fackliga rättigheterna förstärks däri. Men så är inte alls säkert fallet. Professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, säger i en intervju med Skånska Socialdemokraten att även i Lissabonfördraget skall alla bestämmelser passera "nålsögat" de fem grundläggande principerna om fri rörlighet - dem som EG-domstolen nu två gånger beslutat i enlighet med.

I femton år har LO blundat för och negligerat riskerna med EU och dess konstruktion, och för det har man betalat dyrt. Men i och med att man nu platt lägger sig också för den kanske sista möjligheten att sätta stopp för Europas höger i dess kamp för att begrava arbetsrätt och fackligt inflytande håller Lundby-Wedin och Olausson själva den kanske största spaden. För vägran att handla i fråga om Lissabonfördraget är inte bara oförståelig - om några år kan den visa sig vara oförlåtlig.