Mutatis Mutandis

Igår frågade jag mig själv hur Demokraterna går vidare om Obama misslyckas med att besegra McCain. Idag efter att ha sett fortsättningen på Demokraternas konvent vet jag svaret - Hillary Rodham Clinton.

No way. No how. No McCain!

Inatt svensk tid höll Hillary Clinton sitt kanske livs viktigaste tal. På demokraternas konvent i Denver hade hon drygt 20 minuter på sig att bevisa tre saker: att hon helhjärtat stödjer Barack Obama, att hon kommer att arbeta varje vaken minut för att hennes supportrar skall bli kvitt sina tvivel och som en person ställa sig bakom honom och att det demokratiska partiet nu är enat bakom sin kandidat. Samtidigt var hon tvungen (läs "knappast nödbedd") att demonstrera för sina anhängare, sitt parti och för hela nationen att det är hon och ingen annan som till sist sätter kronan på Obamas huvud både på konventet nu och på valdagen i höst genom att ge honom sina supportrar - vit arbetareklass och äldre kvinnor. Sammantaget var talet mästerligt - även en socialist som jag blev för en stund fångad av orden och budskapet.

Jag tillhör det fåtal (?) i den unga svenska socialdemokratin som har stött Clintons kandidatur. Obama har jag hållit för en svagare kandidat; hans politik har jag ansett huvudsakligen bestå av retorik. Förbundsordföranden och förbundssekreterare i socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs respektive Daniel Gullstrand, skrev tidigt i somras berömmande om Obama, eller kanske snarare om hans kampanj. Och visst hade den sina förtjänster - den besegrade det väljoljade Clintonmaskineriet. Men den var inte lika fantastisk som skribenterna påstår. Obamas tidigaste och främsta stödtrupper är högutbildad ungdom; visserligen en viktig grupp att entusiasmera, men långtifrån den mest utsatta och i politik oengagerade samlingen människor. Den kommer förvisso att göra en ovärderlig insats inför valet - vi unga är en kraft att räkna med - men frågan är om det räcker hela vägen. Opinionsmätningarna ser osäkra ut, och återigen är det kvinnor och arbetareklassen som inte riktigt är med på vagnen.

Clintons kampanj handlade inte, vilket Gullstrand och Borgnäs antyder, om att jaga marginalväljare. Redan från början utkristalliserade sig nämligen mönstret att Clintons bas utgjordes av låginkomsttagare, lågutbildade, äldre och kvinnor. Att likna denna grupp vid svenska och brittiska medelklass- och marginalväljare är att fara med osanning.

Clintons politiska budskap var från början tydligare än Obamas. Han hade möjligen orden men hon hade innehållet. Hennes sjukvårdspolitik och ekonomiska politik var bägge mer lika dem vi socialdemokrater känner och tilltalas av. Clinton ville se en obligatorisk sjukförsäkring, hon ville ha riktade insatser för jobb och utbildning och möjligheter till dessa medan Obama ursprungligen endast ville att sjukförsäkringen skulle vara obligatorisk för barn och att tillväxten skulle stimuleras med generellt sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Nu har han emellertid fått revidera sin politik, men fortfarande finns en del frågetecken om vilken riktning han kommer att ta. Klart är i alla fall att Barack Obama som president inte kommer att bli mer progressiv än Hillary Clinton hade varit - sedan kan den svenska vänstern fängslas aldrig så mycket av collegestudenter från medelklassen som står och viftar med "Change we can believe in"-skyltar.

Så, ja, jag är besviken över att Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president. Och ja, jag tycker att det på sätt och vis är ännu värre att hon inte heller blir dess nästa vicepresident. Men Clintons amerikanska supportrar vore, ursäkta uttrycket, direkt dumma i huvudet om de förvandlade denna besvikelse och ilska till en röst på McCain eller en lång stund på soffan på valdagen. McCain står ju för allt Clinton bekämpar; Obama för nästa samma sak hon slåss för. Det hela är därför ganska självklart: No way. No how. No McCain!

Obama väljer Clinton till vice

Det förutspår de grönas före detta presidentkandidat, Ralph Nader, i en intervju. Han säger att det vore dumt att välja någon annan och tillägger att han inte tror att Obama är dum.

Argumenten för Clinton är flera - kompetens, erfarenhet, politisk uthållighet, för USA progressiva idéer vad gäller finans- och socialpolitik - men det kanske viktigaste är att Obama har problem med att få helhjärtat stöd av sitt parti. Bara 75 procent av de registrerade partisympatisörerna säger sig vilja rösta på honom. Över hälften av den "saknade fjärdedelen" är gamla Clintonsupportrar som vägrar att gå över till hans läger. De flesta av dessa finns, troligen, i enormt viktiga delstater som Ohio, Pennsylvania och Florida. Gruppen utgörs huvusakligen av vita, medelålders och äldre personer från arbetareklassen.

Nader drar i intervjun paralleller till presidentvalet 1960, då Kennedy besegrade Nixon med ytterst liten marginal - och hade förlorat om det inte vore för att han till sist valde Texassenatorn och den tidigare rivalen om presidentkandidaturen Lyndon B Johnson som parhäst. Johnson såg nämligen till att Texas röstade demokratiskt det året.

De senaste två veckorna har John McCain krupit allt närmare Obama och nu leder republikanen i flera viktiga swingstates. Det som tidigare såg ut som en liten men stabil ledning för Obama har försvunnit. Trenden är oroande, för vi såg samma sak hända 2005. Kerry ledde med ca fem procentenheter fram till den 20 augusti då Bush närmade sig för att i månadsskiftet ha ryckt åt sig ett övertag Kerry aldrig hann ifatt.

Då opinionsmätningarna visar att andelen registrerade demokrater är rejält mycket större än andelen registrerade republikaner vore det oklokt av Obama att inte ta alla chanser att läka partiet, att få en vicepresidentkandidat som kan ro hem Ohio, Pennsylvania och kanske också Florida och - möjligen - även Indiana. Clinton är granskad sedan tidigare - media vet var de har henne. Dessutom visade en opnionsmätning den 15 juli i år att Clinton vore en starkare kandidat mot McCain. Hade valet handlat om dem skulle 50 procent ha röstat på Clinton och bara 43 procent på McCain.

Och om någon nu frågar henne om hon fortfarande tycker att hon vore en bättre presidentkandidat än Obama kan hon ju alltid svara att hon definitivt är en bättre vicepresidentkandidat...

PS Det måste tilläggas, för nyanseringens skull, att Clinton som vicepresident är en rejäl högoddsare. Senatorer som Joe Biden, Evan Bayh och guvernörer som Kathleen Sebelius och Tim Kaine ligger betydligt bättre till. Något som talar för Clinton är emellertid att att Obama dröjer in i det sista med att presentera sin kandidat - kanske håller han på att diskutera detaljerna med Clinton? Det blir enligt amerikanska media nu i helgen som det hela avslöjas. DS

En åsna eller en elefant i Vita huset? Nu börjar slutspelet

Nu är det slutgiltigt. Hillary har avslutat sin kampanj och uppmanat sina anhängare att stödja Barack. Jag kan knappast påstå att jag stött någon av dem i ordets egentliga mening. Dels därför att det trots allt är en intern amerikansk angelägenhet och givetvis även till stor del för att jag aldrig skulle komma på tanken att rösta på en liberal i ett svenskt val. Nu har dock USA ett finger med i spelet överallt i världen och deras politiska klimat är som det är, så givetvis föredrar jag en liberal framför en konservativ i det ovala kontoret. Lite tråkigt att det inte blev Clinton kan jag tycka då jag uppfattat det som att hon går aningen längre än Obama i sjukvårdsfrågan och är aningen mer vänster rent allmänt. Obama har ju å andra sidan lovat att ta hem trupperna från Irak skyndsamt...

Tyvärr tror jag inte riktigt på att någon av dem kan besegra McCain. Oavsett vad resten av världen tycker så är USA ärkekonservativt och jag tror att många amerikaner i mitten som tvekar över att rösta på en kvinna eller en färgad har lättare att då istället lägga sin röst på McCain än om republikanernas kandidat varit exempelvis Huckabee. McCain har ju trots allt varit kritisk mot Bush, något som han tidigare kritiserats hårt för men som nu är en tillgång.

När jag ändå var inne på ämnet USA:s närvaro i Irak kan jag passa på att tipsa om ett bra program jag såg på Kunskapskanalen i torsdags som går i repris imorgon söndag den 8/6 kl. 23:00 - det ingick i Kunskapskanalens dokumentärserie "Världen" och handlar om hur en journalist i Irak år 2003 arresteras av ockupationstrupperna och sedan får sitta nio månader i Abu Ghraib trots att det snabbt är tydligt att han är helt oskyldig. Det här är på inget sätt ovanligt i Irak; 90% av de amerikanerna fängslar och sen inte släpper på länge är helt oskyldiga till det de anklagats för. Och sen undrar de varför de inte hälsas som befriare...

Yes, he must!

Nu står det alltså äntligen klart: Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat; Hillary Clinton kommer sannolikt snart att erkänna sig besegrad. Förvisso hade jag hellre sett att situationen vore den omvända men att Obama skulle bli Clintons vicepresidentkandidat. Det hade varit logiskt, både i termer av ålder och erfarenhet. Möjligen kan det istället bli tvärtom. Det vore kanske bra för enigheten i demokraterna men det är inte alls säkert att det är ett vinnande koncept i november. För det krävs ett sådant. Demokraterna MÅSTE ta hem segern den här gången.

Visserligen är varken Clinton eller Obama vänsterpolitiker - de står tydligt till höger om mitten och kanske bäst kan beskrivas som mer eller mindre liberala (i europeisk bemärkelse). Men deras agenda skiljer sig ändå markant mot John McCains. Clinton och Obama är med amerikanska mått mätt relativt fackföreningsvänliga, de förespråkar bägge en grön omställning och kanske viktigast av allt: de vill åtminstone på sikt införa en sjukförsäkring som täcker hela USA:s befolkning.

När vi talar om USA baserar vi det på egna erfarenheter - det är så lätt att tro att allting fungerar ungefär på samma sätt som här. Visserligen finns stora likheter, men skillnaderna är väsentliga. I USA besitter domstolarna en reell politisk makt; många gånger har beslut i Högsta domstolen haft en avgörande roll i historiska skeenden (1). Just nu domineras den av ultrakonservativa krafter. Den främste motståndaren till dessa i rätten är den nu 88-årige Paul Stevens. Visserligen är han för tillfället frisk som en nötkärna, men relativt få skulle våga satsa större summor pengar på att han förblir det till nästa presidentval. Även flera av de andra mer mittenvänsterinriktade justitieråden är ålderstigna. Därför kommer troligen USA:s näste president att utse, med godkännande av senaten, minst ett justitieråd. Eftersom dessa utnämns på livstid ger varje utnämning eko i decennier framåt. Detta är således en av de viktigare skälen till varför USA behöver en demokratisk president. Barack Obama måste vinna valet!

(1) Tyvärr går vi mot en liknande utveckling i EU. Före detta utrikesministern Jan Eliasson (s) föreslog därför nyligen att EG-domstolens ledamöter skulle godkännas av parlamentet. Det är naturligtvis bara kosmetika - det som behövs är otvetydiga fördrag som inte ger utrymme för högertolkningar. Vad har det tagit åt en socialdemokrati som kapitulerat till denna grad?!

Clinton eller Obama?

På den republikanska sidan står det nu i pratiken klart att Arizonasenatorn John McCain avgår med segern. Han kommer att bli sitt partis presidentkandidat. Det är mycket ledsamt, därför att han är den av samtliga ursprungliga republikanska kandidater som har störst chanser att förhindra att Vita Huset blir demokratiskt. McCain har genomgånde i opinionsmätningarna klarat sig bättre mot Obama och Clinton än den kristna högerns namn, Mike Huckabee (som fortfarande vägrar att ge upp) och Mitt Romney.

Hos demokraterna pågår kampen ännu. Det är både spännande och oroväckande, för partiet har helt enkelt inte råd med en utdragen, känslosam och uppslitande strid - inte när man för första gången på mycket länge har chansen att definitivt sätta punkt för republikansk dominans, inte när motståndaren är den han är. Men ändå sker det: i Michigan och Florida diskuteras om primärvalen där skall göras om senare under våren (*), superdelegaterna kan olyckligt nog få en avgörande roll och i TV-reklam kritiserar nu Clinton och Obama öppet varandra.

Varför måste det alltid vara så här? Varför måste våndan bli som störst när det finns två bra (**) personer att välja mellan? När det istället borde ses som en stor tillgång? När bägge både på grund av sin politik och på grund av sin könstillhörighet respektive etnicitet utgör en milstolpe i amerikansk och världspolitisk historia? Det är faktiskt litet bittert.

För min egen del önskar jag Hillary Clinton i Ovala Rummet, men Barack Obama skall inte vara mer än ett hjärtslag därifrån.

----------------------------------------------------------------------------------
Under strecket kan noteras apropå opinionsmatchningar mellan möjliga presidentkandiater att den demokrat som i samtliga mätningar klarat sig bäst mot republikaner är John Edwards, som nu har givit upp. Trots att han av toppkandidaterna hade det tydligast klassbaserade vänsterprogrammet var det alltså han som ledde med bredast marginal över såväl McCain som Giuliani, Romney och Huckabee. Vad visar detta? Troligen och sorligt nog att det lönar sig att vara man och vit. Jag är mycket orolig för detta faktums konsekvens i början av november i år.


(*) Mot demokraternas nationella organisations vilja höll partiets Michigan- och Floridaavdelningar sina premiärval redan i januari. För detta straffades de med förbud att utse delegater. Clinton vann med tio procentenheter i Florida.
(**) "bra" med amerikanska mått mätt.

Vem ska det bli?

Valresultatet i premiärvalens första omgång i Iowa igår var överraskande. Även om Illinoissenatorn Barack Obama i de senaste opinionsmätningarna hade tagit ledningen från Hillary Clinton var det nog få som verkligen trodde på seger. En sådan hängde nämligen på, enligt bedömare, ett högt valdeltagande med många unga förstagångsväljare. Och att denna grupp är i regel mindre benägen att faktiskt göra slag i sak fick Howard Dean bittert erfara i premiärvalet i samma delstat för fyra år sedan. Men någonting har hänt sedan dess, för den här gången fick verkligen Obama, den ”nya och fräscha” kandidaten, ut sina unga stödtrupper. Deltagandet blev rekordhögt – hela 240 000 demokrater (mot bara dryga 100 000 republikaner) tog ställning igår.

Av demokraternas caucus, partimöten där kandidaterna nomineras, valde ungefär 38 procent Barack Obama. Hillary Clinton fick nöja sig med tredjeplatsen, några bråkdelars procentenheter efter tvåan, den före detta vicepresidentkandidaten och senatorn från North Carolina, John Edwards, som stöddes av knappa 30 procent. Övriga kandidater samlade endast några procentenheter var och två av dem, senatorerna Joe Biden och Chris Dodd, avslutar nu sina kampanjer.

Obamas seger är remarkabel av flera skäl. För det första är han oerfaren – hans första folkvalda position är platsen i senaten som han erövrade 2004. För det andra hade han en jätte, Hillary Clinton, och en tidigare i Iowa framgångsrik medtävlare, John Edwards, mot sig. För det tredje är han svart och att som svart vinna i ett val där bara 3 procent av de deltagande är svarta är stort. Riktigt stort. Och riktigt hoppingivande. Det kan tyda på att det vore möjligt också på nationell nivå.

Clintons snöpliga tredjeplats behöver i det långa loppet inte innebära särskilt mycket – såvida hon vinner i New Hampshire. Å andra sidan sett har hennes stöd där dalat och förlusten i Iowa bättrar inte på hennes segerchanser. Utslaget, en tydlig seger för Obama och därtill en placering bakom Edwards, var det ändå sämsta tänkbara för New York-senatorn.

John Edwards fortsätter sin kampanj, men antagligen är det kört för honom. På nationell nivå ligger han långt efter Obama och Clinton, och det är osannolikt att någondera skulle misslyckas så till den grad i New Hampshire att Edwards skulle få initiativet. Samtidigt skall man inte underskatta den naturliga fördel en kandidat har av att vara man och vit – enligt alla opinionsmätningar är det Edwards som ligger bäst till mot samtliga republikanska möjliga presidentkandidater. Tar han mot alla odds hem segern i demokraternas premiärval är det sannolikt han som blir USA:s president, något som inte är lika säkert när det gäller Clinton och Obama.

På den republikanska sidan var startfältet bredare. Där återfanns Arkansasguvernören Mike Huckabee, Massachusettsguvernören Mitt Romney, den före detta senatorn från Tennessee, Fred Thompson, Arizonasenatorn John McCain och före detta borgmästaren i New York City, Rudolf W Giuliani. De två sistnämnda hade emellertid valt att, tvärtemot traditionen, närmast strunta i Iowa och istället koncentrera sig på New Hampshire och andra, folkrikare delstater.

Vinnare bland republikanerna blev Mike Huckabee, som erhöll 34 procent av rösterna, och tvåa blev Mitt Romney, som fick stöd av drygt 25 procent. Fred Thompson knep tredjeplatsen med drygt 13 procentenheter, tätt följd av fyran John McCain. Giuliani fick bara några få procentenheter.

Trots Huckabees övertygande seger i Iowa är det långt ifrån säkert att han blir republikanernas presidentkandidat. Han tillhör partiets ultrakonservativa falang som är svagare än på länge och han är dessutom fortfarande något av en outsider på den nationella scenen. Oavsett hur det hela slutar har Huckabee emellertid sett till att hålla spänningen uppe. För i och med segern igår har han visat att han kan vinna över nationellt stora namn. Och med tanke på att det republikanska startfältet är väl trångt – några kandidater kommer inom en snar framtid att tvingas ge sig – lär det snart finnas många supportrar utan en kandidat som kan tänka sig att istället stödja en vinnare, även om denne bara är en enkel guvernör från Arkansas. Den som kan sin historia vet att det har hänt förr.

Slutsatsen av gårdagens första omgång i premiärvalskarusellen blir att etablissemanget besegrades. Hopp och entusiasm vann över erfarenhet och pragmatism. Och plötsligt är det möjligt att det amerikanska folket för första gången på 28 år går till presidentval utan en Clinton eller en Bush på valsedlarna. Kanske är det inte så tokigt ändå.

- - -

Uppdatering: Bland republikanerna intar McCain och Giuliani en moderat hållning jämfört med de konservativa Huckabee, Romney och Thompson. Det är därför troligt att republikanska väljare i huvudsak rör sig inom dessa läger - skulle till exempel Giuliani dra sig ur är det troligt att hans väljare går till McCain och inte någon av de andra, och ifall Thompson tvingas lämna kommer hans supportrar att förmodligen i första hand att gå till Huckabee eller Romney.