No way. No how. No McCain!

Inatt svensk tid höll Hillary Clinton sitt kanske livs viktigaste tal. På demokraternas konvent i Denver hade hon drygt 20 minuter på sig att bevisa tre saker: att hon helhjärtat stödjer Barack Obama, att hon kommer att arbeta varje vaken minut för att hennes supportrar skall bli kvitt sina tvivel och som en person ställa sig bakom honom och att det demokratiska partiet nu är enat bakom sin kandidat. Samtidigt var hon tvungen (läs "knappast nödbedd") att demonstrera för sina anhängare, sitt parti och för hela nationen att det är hon och ingen annan som till sist sätter kronan på Obamas huvud både på konventet nu och på valdagen i höst genom att ge honom sina supportrar - vit arbetareklass och äldre kvinnor. Sammantaget var talet mästerligt - även en socialist som jag blev för en stund fångad av orden och budskapet.

Jag tillhör det fåtal (?) i den unga svenska socialdemokratin som har stött Clintons kandidatur. Obama har jag hållit för en svagare kandidat; hans politik har jag ansett huvudsakligen bestå av retorik. Förbundsordföranden och förbundssekreterare i socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs respektive Daniel Gullstrand, skrev tidigt i somras berömmande om Obama, eller kanske snarare om hans kampanj. Och visst hade den sina förtjänster - den besegrade det väljoljade Clintonmaskineriet. Men den var inte lika fantastisk som skribenterna påstår. Obamas tidigaste och främsta stödtrupper är högutbildad ungdom; visserligen en viktig grupp att entusiasmera, men långtifrån den mest utsatta och i politik oengagerade samlingen människor. Den kommer förvisso att göra en ovärderlig insats inför valet - vi unga är en kraft att räkna med - men frågan är om det räcker hela vägen. Opinionsmätningarna ser osäkra ut, och återigen är det kvinnor och arbetareklassen som inte riktigt är med på vagnen.

Clintons kampanj handlade inte, vilket Gullstrand och Borgnäs antyder, om att jaga marginalväljare. Redan från början utkristalliserade sig nämligen mönstret att Clintons bas utgjordes av låginkomsttagare, lågutbildade, äldre och kvinnor. Att likna denna grupp vid svenska och brittiska medelklass- och marginalväljare är att fara med osanning.

Clintons politiska budskap var från början tydligare än Obamas. Han hade möjligen orden men hon hade innehållet. Hennes sjukvårdspolitik och ekonomiska politik var bägge mer lika dem vi socialdemokrater känner och tilltalas av. Clinton ville se en obligatorisk sjukförsäkring, hon ville ha riktade insatser för jobb och utbildning och möjligheter till dessa medan Obama ursprungligen endast ville att sjukförsäkringen skulle vara obligatorisk för barn och att tillväxten skulle stimuleras med generellt sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Nu har han emellertid fått revidera sin politik, men fortfarande finns en del frågetecken om vilken riktning han kommer att ta. Klart är i alla fall att Barack Obama som president inte kommer att bli mer progressiv än Hillary Clinton hade varit - sedan kan den svenska vänstern fängslas aldrig så mycket av collegestudenter från medelklassen som står och viftar med "Change we can believe in"-skyltar.

Så, ja, jag är besviken över att Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president. Och ja, jag tycker att det på sätt och vis är ännu värre att hon inte heller blir dess nästa vicepresident. Men Clintons amerikanska supportrar vore, ursäkta uttrycket, direkt dumma i huvudet om de förvandlade denna besvikelse och ilska till en röst på McCain eller en lång stund på soffan på valdagen. McCain står ju för allt Clinton bekämpar; Obama för nästa samma sak hon slåss för. Det hela är därför ganska självklart: No way. No how. No McCain!

Konvent på VHS

Eftersom jag jobbar på dagtid tvingas jag spela in sändningarna på SVT24 från Demokraternas konvent i Denver på VHS, lite ironiskt med tanke på att alla talare där betonar framtiden... Nåja, nu har jag tagit mig igenom dagens tre inspelade timmar och tänkte blogga lite om det.

Mycket trevligt att SVT sänder från de amerikanska konventen och inte bara visar klipp i nyheterna - jag har aldrig sett det på riktigt tidigare, bara i dramaserien "Vita huset". Tråkigt däremot att SVT klippte av sluten på Jesse Jackson Jr. och den republikanska kongressmannen Jim Leechs tal med nyhetssändningar, det var ju ändå samma nyhetsinslag som visats hela förmiddagen.

Även om det var lite väl mycket propagandavibbar över hela upplägget (jag föredrar våra svenska kongressförhandlingar) så var konventsförfarandet ändå sevärt. Jag blev speciellt berörd av hyllningen till den cancersjuke senator Ted Kennedy och dennes tal och av Michelle Obama. Den senare har jag vetat mycket lite om innan men efter att ha sett henne framföra sitt tal på ett mycket imponerande sätt så inser jag att hon kommer bli en mycket tongivande person i en eventuell Obama-administration.

Allt är givetvis inte frid och fröjd i mina ögon. Ett populärt ämne i talen var att ideologi är ovesäntligt och att samarbete och resultat är det viktigaste. Ok, självklart är konkreta resultat det viktigaste men enligt mig så behövs det en tydlig ideologisk konpass för att veta vilka resultat som är önskvärda...

Sist så slog mig en deprimerande tanke. Om Demokraterna inte lyckas vinna nu, och låt oss inte glömma att Republikanerna aldrig kan räknas ut i amerikansk politik, när kommer de då lyckas nästa gång? Så mycket hype som byggts upp kring Obama som den som kan engagera tidigare ointresserade grupper, vad tusan händer med Demokratiska partiet om det inte blir han som installeras i januari? Kommer Obama då tyna bort från rampljuset som John Kerry, bli en ny Al Gore eller försöka igen 2012? Låt oss hoppas att vi aldrig behöver få veta det!