Clinton eller Obama?

På den republikanska sidan står det nu i pratiken klart att Arizonasenatorn John McCain avgår med segern. Han kommer att bli sitt partis presidentkandidat. Det är mycket ledsamt, därför att han är den av samtliga ursprungliga republikanska kandidater som har störst chanser att förhindra att Vita Huset blir demokratiskt. McCain har genomgånde i opinionsmätningarna klarat sig bättre mot Obama och Clinton än den kristna högerns namn, Mike Huckabee (som fortfarande vägrar att ge upp) och Mitt Romney.

Hos demokraterna pågår kampen ännu. Det är både spännande och oroväckande, för partiet har helt enkelt inte råd med en utdragen, känslosam och uppslitande strid - inte när man för första gången på mycket länge har chansen att definitivt sätta punkt för republikansk dominans, inte när motståndaren är den han är. Men ändå sker det: i Michigan och Florida diskuteras om primärvalen där skall göras om senare under våren (*), superdelegaterna kan olyckligt nog få en avgörande roll och i TV-reklam kritiserar nu Clinton och Obama öppet varandra.

Varför måste det alltid vara så här? Varför måste våndan bli som störst när det finns två bra (**) personer att välja mellan? När det istället borde ses som en stor tillgång? När bägge både på grund av sin politik och på grund av sin könstillhörighet respektive etnicitet utgör en milstolpe i amerikansk och världspolitisk historia? Det är faktiskt litet bittert.

För min egen del önskar jag Hillary Clinton i Ovala Rummet, men Barack Obama skall inte vara mer än ett hjärtslag därifrån.

----------------------------------------------------------------------------------
Under strecket kan noteras apropå opinionsmatchningar mellan möjliga presidentkandiater att den demokrat som i samtliga mätningar klarat sig bäst mot republikaner är John Edwards, som nu har givit upp. Trots att han av toppkandidaterna hade det tydligast klassbaserade vänsterprogrammet var det alltså han som ledde med bredast marginal över såväl McCain som Giuliani, Romney och Huckabee. Vad visar detta? Troligen och sorligt nog att det lönar sig att vara man och vit. Jag är mycket orolig för detta faktums konsekvens i början av november i år.


(*) Mot demokraternas nationella organisations vilja höll partiets Michigan- och Floridaavdelningar sina premiärval redan i januari. För detta straffades de med förbud att utse delegater. Clinton vann med tio procentenheter i Florida.
(**) "bra" med amerikanska mått mätt.

Vem ska det bli?

Valresultatet i premiärvalens första omgång i Iowa igår var överraskande. Även om Illinoissenatorn Barack Obama i de senaste opinionsmätningarna hade tagit ledningen från Hillary Clinton var det nog få som verkligen trodde på seger. En sådan hängde nämligen på, enligt bedömare, ett högt valdeltagande med många unga förstagångsväljare. Och att denna grupp är i regel mindre benägen att faktiskt göra slag i sak fick Howard Dean bittert erfara i premiärvalet i samma delstat för fyra år sedan. Men någonting har hänt sedan dess, för den här gången fick verkligen Obama, den ”nya och fräscha” kandidaten, ut sina unga stödtrupper. Deltagandet blev rekordhögt – hela 240 000 demokrater (mot bara dryga 100 000 republikaner) tog ställning igår.

Av demokraternas caucus, partimöten där kandidaterna nomineras, valde ungefär 38 procent Barack Obama. Hillary Clinton fick nöja sig med tredjeplatsen, några bråkdelars procentenheter efter tvåan, den före detta vicepresidentkandidaten och senatorn från North Carolina, John Edwards, som stöddes av knappa 30 procent. Övriga kandidater samlade endast några procentenheter var och två av dem, senatorerna Joe Biden och Chris Dodd, avslutar nu sina kampanjer.

Obamas seger är remarkabel av flera skäl. För det första är han oerfaren – hans första folkvalda position är platsen i senaten som han erövrade 2004. För det andra hade han en jätte, Hillary Clinton, och en tidigare i Iowa framgångsrik medtävlare, John Edwards, mot sig. För det tredje är han svart och att som svart vinna i ett val där bara 3 procent av de deltagande är svarta är stort. Riktigt stort. Och riktigt hoppingivande. Det kan tyda på att det vore möjligt också på nationell nivå.

Clintons snöpliga tredjeplats behöver i det långa loppet inte innebära särskilt mycket – såvida hon vinner i New Hampshire. Å andra sidan sett har hennes stöd där dalat och förlusten i Iowa bättrar inte på hennes segerchanser. Utslaget, en tydlig seger för Obama och därtill en placering bakom Edwards, var det ändå sämsta tänkbara för New York-senatorn.

John Edwards fortsätter sin kampanj, men antagligen är det kört för honom. På nationell nivå ligger han långt efter Obama och Clinton, och det är osannolikt att någondera skulle misslyckas så till den grad i New Hampshire att Edwards skulle få initiativet. Samtidigt skall man inte underskatta den naturliga fördel en kandidat har av att vara man och vit – enligt alla opinionsmätningar är det Edwards som ligger bäst till mot samtliga republikanska möjliga presidentkandidater. Tar han mot alla odds hem segern i demokraternas premiärval är det sannolikt han som blir USA:s president, något som inte är lika säkert när det gäller Clinton och Obama.

På den republikanska sidan var startfältet bredare. Där återfanns Arkansasguvernören Mike Huckabee, Massachusettsguvernören Mitt Romney, den före detta senatorn från Tennessee, Fred Thompson, Arizonasenatorn John McCain och före detta borgmästaren i New York City, Rudolf W Giuliani. De två sistnämnda hade emellertid valt att, tvärtemot traditionen, närmast strunta i Iowa och istället koncentrera sig på New Hampshire och andra, folkrikare delstater.

Vinnare bland republikanerna blev Mike Huckabee, som erhöll 34 procent av rösterna, och tvåa blev Mitt Romney, som fick stöd av drygt 25 procent. Fred Thompson knep tredjeplatsen med drygt 13 procentenheter, tätt följd av fyran John McCain. Giuliani fick bara några få procentenheter.

Trots Huckabees övertygande seger i Iowa är det långt ifrån säkert att han blir republikanernas presidentkandidat. Han tillhör partiets ultrakonservativa falang som är svagare än på länge och han är dessutom fortfarande något av en outsider på den nationella scenen. Oavsett hur det hela slutar har Huckabee emellertid sett till att hålla spänningen uppe. För i och med segern igår har han visat att han kan vinna över nationellt stora namn. Och med tanke på att det republikanska startfältet är väl trångt – några kandidater kommer inom en snar framtid att tvingas ge sig – lär det snart finnas många supportrar utan en kandidat som kan tänka sig att istället stödja en vinnare, även om denne bara är en enkel guvernör från Arkansas. Den som kan sin historia vet att det har hänt förr.

Slutsatsen av gårdagens första omgång i premiärvalskarusellen blir att etablissemanget besegrades. Hopp och entusiasm vann över erfarenhet och pragmatism. Och plötsligt är det möjligt att det amerikanska folket för första gången på 28 år går till presidentval utan en Clinton eller en Bush på valsedlarna. Kanske är det inte så tokigt ändå.

- - -

Uppdatering: Bland republikanerna intar McCain och Giuliani en moderat hållning jämfört med de konservativa Huckabee, Romney och Thompson. Det är därför troligt att republikanska väljare i huvudsak rör sig inom dessa läger - skulle till exempel Giuliani dra sig ur är det troligt att hans väljare går till McCain och inte någon av de andra, och ifall Thompson tvingas lämna kommer hans supportrar att förmodligen i första hand att gå till Huckabee eller Romney.