"Krig är som poker"

Några gånger har jag gått på föreläsningar där jag fått lära mig hur man bygger upp en journalistisk text. I samtliga av dessa föreläsningar har jag fått höra att man ska börja med det viktigaste, och sedan skriva allt i fallande prioritetsordning. Detta är någonting som alla journalister måste vara medvetna om, eftersom de med stor sannolikhet kommer att tappa läsare under artikelns gång.

I dagens Sydsvenskan kan vi hitta ett förhållandevis långt reportage om israelernas bosättningar på Västbanken. I början av artikeln kan vi läsa att de bygger, att alla israeler tycker att det här är en bra idé och sedan får vi en massa citat av israeliska bosättare som säger att "det är klart att vi ska bygga, det här är ju vår mark". Några gånger får vi en infälld kommentar om att palestinierna i sin tur tycker att det är deras land som palestinierna bygger på.

Först mot slutet av artikeln får vi läsa att palestinier berättar om hur de faktiskt ägt och brukat den mark som israelerna nu bygger på - många har tidigare haft samma mark i flera generationer. Deras föräldrar brukade marken där. Deras far- och morföräldrars kor gick och betade där. För trettio år sedan gick deras egna kor och betade där. Vi får såhär på slutet höra att människorättsorganisationer protesterat mot bosättningarna.

Såhär på slutet får vi också läsa att de israeliska bosättarna i det samhälle det handlar om tycker att det är deras mark eftersom de tagit det i krig. En av bosättarna uttrycker det såhär: "Krig är som poker. Det har sina regler. Den som förlorar betalar. Med blod och med territorium." Inte ett uns av reflektion över att poker faktiskt är någonting man väljer att delta i...

Det är fascinerande det här, hur åsiktsbildningsmaskinen egentligen fungerar. Jag undrar hur många av dagens läsare som tagit sig igenom hela artikeln, och därmed fått se någonting mer av hela bilden än att de israeliska bosättarna tycker de gör rätt och att de verkar ha det väldans trevligt, grönt och mysigt. Jag hoppas att de flesta läste vidare till slutet. Tyvärr tyder de flesta undersökningar på att folk faktiskt inte brukar göra det.

Honung

I Alhambras Attack-serie hittar jag Zeina Ghandours roman Honung. I varje kapitel följer vi en ny karaktär, som samtliga utgör en del av samma historia. Den korta romanen (ja, den är verkligen inte lång - inte mycket längre än 110 sidor) utspelar sig under ett dygn.

Centrala symboler i historien är muslimsk bön och honung. En av huvudpersonerna, Ruhiya, är dotter till sin bys böneutropare, som i början av historien ligger för döden. Istället för att be om hjälp ifrån någon av byns manliga visa, så kliver Ruhiya själv upp i minareten och kallar till bön - något som är strikt tabu.

Samtidigt har Yehya, en ung pojke vars öde är djupt sammanflätat med Ruhiyas, blivit hängiven fundamentalist som ger sig ut på självmordsuppdrag. Exakt hur de två ungdomarnas förhållande ser ut är svårt att hänga med på, och boken är lite rörig på sina ställen - men den tar helt klart upp intressanta ämnen.

Vi får också följa berättelsen utifrån, ur ögonen på den lilla flickan Asra och journalisten Maya. Alla för med sig ett eget perspektiv av berättelsen, som helt klart tar upp intressanta ämnen. Självmordsbombare som ett perspektiv, kvinna som kallar till bön som ett annat. Detta sammanblandat med sjysst symbolik och vackert språk, ger en hög potential, men jag tycker nog tyvärr inte att den når riktigt ända fram. Jag hade gärna velat följa med lite djupare in i tabuerna och in i de fundamentalistiska tankegångarna.

För den som är intresserad av att läsa mer om denna bok och denna författare, går detta att göra här och här. Trevlig läsning.