Sorglig argumentation

Jag blev besviken när jag läste morgontidningarna idag:

Norrländska Socialdemokraten: Politiskt praktgräl

Norrbottens-Kuriren: Öppet gräl om Israeldemonstration

Jag tycker det verkar som att moderaten Mattias Karlsson, gruppledare för sitt parti i Luleås kommunfullmäktige, försöker att ta billiga politiska poäng.

De båda socialdemokratiska kommunalråden Karl Petersen och Yvonne Stålnacke har deltagit i en demonstration mot Israels agerande i Gaza och som jag förstår artiklarna jag länkat till så har några personer som gick med i demonstrationen ropat grova slagord mot Israel. Eftersom få på allvar kan tro att de båda kommunalråden själva har varit med och skrikit sådana slagord används istället den gamla klassiska tekniken "guilt by association". Ingen har SAGT att Petersen och Stålnacke är Israelfientliga men det ANTYDS eftersom de gått i samma demonstration som personer som ropat sådana slagord.

Jag vet alltså inte mer om demonstrationen i Luleå än jag läst i de två artiklarna, men åtminstone jag har svårt att tro att de båda kommunalråden skulle ha valt att gå i en demonstration som stod för de åsikterna. Om någon i demonstrationen skriker slagord som går emot demonstrationens budskap är det en fråga för demonstrationsvakterna, alternativt polisen om det gäller hets mot folkgrupp - jag kan inte se hur det kan vara två enskilda demonstrationsdeltagares ansvar. De var tydligen inte ens där i egenskap av kommunalråd eller partirepresentanter utan som enskilda privatpersoner.

Moderaten Mattias Karlsson har dessutom valt att ta upp frågan i Luleås kommunfullmäktige och där krävt att Luleå kommun ber staten Israel om ursäkt. Jag har svårt att se någon orsak för Luleå kommun att ägna sig åt utrikespolitik så jag tycker nog att Mattias Karlsson här har valt fel forum...

Den misstänkliggjorde, Karl Petersen, bemöter allt detta på ett bra sätt:

"De enda som ska be om ursäkt är de som utöver våld mot försvarslösa i Gaza. Det pågår ett ohyggligt krig och i Luleå bråkar vi om formaliteter. Jag har all rätt att protestera mot orättfärdiga krig, jag har gjort det förr och varken då eller nu tänker jag be moderaterna om tillåtelse"

Jag kan inte förstå hur man reflexmässigt kan ta så ensidig ställning för den sida som så uppenbart har överlägsna vapen och resurser och därför har det politiska manöverutrymmet att föregå med gott exempel och stoppa våldsspiralen. Istället väljer man okritiskt ja-sägande när Israel väljer helt fel väg, upptrappning av våldet och ännu mindre utrymme för sansade röster att komma till tals på båda sidor. För mig är det självklart att ju mer överlägsna vapen den ena sidan har, desto större etiskt ansvar måste läggas på dem. Att Hamas beter sig förkastligt då de attackerar civila har varken Petersen eller Stålnacke förnekat genom att gå i demonstrationen och det gör verkligen inte jag heller.

Jag såg ett inslag om konflikten på TV-nyheterna för någon dag sedan - jag la inte på minnet varifrån det var filmat men jag tror det var en FN- eller EU-representant som talade. I vilket fall sa hon något tänkvärt: Bara för att Hamas bryter mot internationella konventioner fritar inte det Israel från kravet att leva upp till dessa konventioner.

Jag håller verkligen med Petersen: Det pågår ett ohyggligt krig och detta är var debatten har hamnat...

Samma unkna rasism här som där

Israels systematiska övergrepp på det palestinska folket upprör. I två veckor har statsterrorn mot Gaza pågått och ännu syns inget slut på eländet. Nu måste politiska och ekonomiska sanktioner till. Israel har alltför många gånger kommit undan den prislapp som måste följa brott mot folkrätten. Det är i högsta grad ovärdigt "Mellanösterns enda demokrati" att bete sig så som Israel gör. Ovärdigt är också omvärldens bleka svar på attackerna. 900 palestinier är döda. Många av dem är barn. Det går knappast längre att blunda för rasismen i det.

Men medan protester mot Israels attacker och mot landets regering är en sak är hot och attacker mot judar, synagoger och judiska begravningsplatser annan. Det finns ingen ursäkt för det. Frustrationen över våldet mot Gaza kan aldrig tillåts ta sig uttryck i rasistiska övergrepp mot vanliga civila.

Sluta mörda, Israel!

Så var det dags igen. Israel bombade i går det pinade palestinska folket på Gazaremsan. Omkring 200 människor dog - eller mördades. Det hela beror naturligtvis på hur man ser det. Men oavsett detta så är det ett faktum att palestinierna är den svagare parten i målet. Visst har varje israel rätt att leva i frihet och trygghet, men följande tål likväl att tänkas på: på varje mördad israel går det fem eller tio mördade palestinier. Det är palestinier som systematiskt förtrycks, politiskt, socialt och ekonomiskt. Det är palestinierna som trängs tillbaka från mark och vatten. Det är palestinierna som nu i dagarna får huka under Sions kalla stjärna - eller som Björn Afzelius skrev och sjöng en gång:

Och under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit
med blodrosor med på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.

I marginalen noteras att socialdemokraterna fördömer attacken. Den kallas "brutal".

Under Sions kalla stjärna

Av Björn Afzelius, en av Sveriges vassaste pennor och skarpaste röster, om en stat, Israel, som ockuperar en annan, Palestina, och förtrycker dess folk. Jag tänkte att det kunde passa så här vid tiden för Israels födelsedag.

Vi var i höjd med Saloniki när molen gled isär
och vi såg Egiska havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovärld,
när vi flög över de nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pireus och landa' i Athen.
Staden låg där, vit och lockande i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se de sista nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestinier.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den grekiska regeringen.
Men jag försökte kultivera mig i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern,
och vi talade om våra resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern
stod och upphöjde oss till mördare i TV.
Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att de som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dem i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier
och bland agenter från Mossad som köpte vykort.
Men alla ville ändå resa - det fanns ju trots allt en båt -
och ingen orkade längre räkna dem som stupat.
Så, i gryningen, kom beskedet, som vi alla visste komma,
om att fartyget sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

"Krig är som poker"

Några gånger har jag gått på föreläsningar där jag fått lära mig hur man bygger upp en journalistisk text. I samtliga av dessa föreläsningar har jag fått höra att man ska börja med det viktigaste, och sedan skriva allt i fallande prioritetsordning. Detta är någonting som alla journalister måste vara medvetna om, eftersom de med stor sannolikhet kommer att tappa läsare under artikelns gång.

I dagens Sydsvenskan kan vi hitta ett förhållandevis långt reportage om israelernas bosättningar på Västbanken. I början av artikeln kan vi läsa att de bygger, att alla israeler tycker att det här är en bra idé och sedan får vi en massa citat av israeliska bosättare som säger att "det är klart att vi ska bygga, det här är ju vår mark". Några gånger får vi en infälld kommentar om att palestinierna i sin tur tycker att det är deras land som palestinierna bygger på.

Först mot slutet av artikeln får vi läsa att palestinier berättar om hur de faktiskt ägt och brukat den mark som israelerna nu bygger på - många har tidigare haft samma mark i flera generationer. Deras föräldrar brukade marken där. Deras far- och morföräldrars kor gick och betade där. För trettio år sedan gick deras egna kor och betade där. Vi får såhär på slutet höra att människorättsorganisationer protesterat mot bosättningarna.

Såhär på slutet får vi också läsa att de israeliska bosättarna i det samhälle det handlar om tycker att det är deras mark eftersom de tagit det i krig. En av bosättarna uttrycker det såhär: "Krig är som poker. Det har sina regler. Den som förlorar betalar. Med blod och med territorium." Inte ett uns av reflektion över att poker faktiskt är någonting man väljer att delta i...

Det är fascinerande det här, hur åsiktsbildningsmaskinen egentligen fungerar. Jag undrar hur många av dagens läsare som tagit sig igenom hela artikeln, och därmed fått se någonting mer av hela bilden än att de israeliska bosättarna tycker de gör rätt och att de verkar ha det väldans trevligt, grönt och mysigt. Jag hoppas att de flesta läste vidare till slutet. Tyvärr tyder de flesta undersökningar på att folk faktiskt inte brukar göra det.