Borgarna bjuder fattiga på besk medicin

Ständigt detta Vårdval Stockholm
Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting har visat att sex (offentliga) mödravårdscentraler har stängt i huvudstadsregionens fattiga områden medan nio (privata) har öppnats i mer välbeställda delar. Det är allvarligt, dels utifrån rättvise- och jämlikhetsperspektivet och dels ur kvalitetssynpunkt. För det är just i socioekonomiskt svaga stadsdelar som mammorna är svåra att nå. Där är tillgängligheten särskilt viktig.

Detta bekymrar nu inte moderaten Marie Ljungberg Schött, ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden. Hon tror att vårdföretagen etablerar sig där behoven är som störst. Om det nu är sant så hade jag inrättat ett bolag för sunt förnuft - i Ljungberg Schötts hjärna. För ett ställe med större behov av den varan har jag svårt att tänka mig.

Läs hela artikeln i Dagens medicin här.

Fattiga förlorar på lika läkemedelspeng
Kalmar läns landsting har, som många andra landsting, en decentraliserad läkemedelsbudget. Varje vårdcentral måste själva betala de läkemedel som skrivs ut. Pengarna måste tas från den summa vårdcentralen totalt får att röra sig med och behövs mer pengar till mediciner tvingas vårdcentralen spara in på annat.

En annan likhet med många andra landsting är att Kalmar i fördelningen av resurser till primärvården endast tar hänsyn till invånarantalet samt ålders- och könsfördelningen. Detta trots att det är välkänt att sjukligheten och läkemedelskonsumtionen i grupper och områden med låg socioekonomisk status är högre än bland medel- och överklassen. Nu har Birgitta Semark, sjuksköterska och forskare vid Högskolan i Kalmar, visat att denna lika läkemedelspeng leder till att vårdcentraler i fattiga områden går back medan deras motsvarigheter i rika områden går plus. Nedan finns de kalla siffrorna för de patienter som fick läkemedel. (Jag passar redan nu på att be om ursäkt för den grafiskt sett inte alltför tilltalande framställningen.)

Vårdcentral i mest utsatta områden respektive vårdcentral i mest välmående områden

Ersättning/patient i åldern 45-64 år: 773 kr respektive 778 kr
Faktisk läkemedelskostnad: 1 043 kr respektive 601 kr
Resultat per patient: - 270 kr respektive +177 kr
Ersättningsprocent av faktisk kostnad: 74 % respektive 129 %
Resultat per patient 65 år och äldre: -751 kr respektive + 320 kr

Och så frågar man sig varför vårdcentraler i utsatta områden är kritiska till vårdval och varför privatläkare (för de är vanligare där) i rika stadsdelar gillar det... De förstnämnda har väntat länge nog på viktning för socioekonomiska faktorer!

Artikeln som detta inlägg är grundat på finns i pappersupplagan av Dagens medicin, nr 47/08.

LO-ekonomerna om jobbskatteavdraget

För första (?) gången utvärderas nu det av högerregeringen införda jobbskatteavdraget. I en rapport av LO-ekonomerna behandlas systematiskt effekterna av skattesänkningarna som hittills uppgår till ca 50 miljarder kronor. Slutsatsen är dyster.

Visserligen, säger LO-ekonomerna, bidrar avdraget till fler jobb men anmärkningsvärt få i förhållande till omfattningen av det. Detta, tillsammans med det faktum att de högst avlönade i en del fall kan väntas gå ned i arbetstid på grund av skattesänkningarna på höga inkomster och fastigheter, gör att reformen bara betalar sig till 70 procent. Resten, drygt 15 miljarder kronor, måste betalas med försämringar för sjuka och arbetslösa. Sjukersättningar, a-kassa, pensioner och studiebidrag är alla inkomster vars värde därmed urholkas. Stora grupper halkar efter och klyftorna växer utan att "kakan växer". Det blir inte mer pengar till välfärden som moderaterna har hävdat.

Varför ter sig då inte verkligheten som moderaterna vill ha den? Den främsta anledningen är att den förra skattepolitiken, socialdemokraternas, inte alls hämmade arbetskraftsutbudet. Högern ansåg att stora skattesänkningar skulle medföra att folk skulle jobba mer. Det var kungstanken med jobbskatteavdraget - en idé som nu måste stryka på foten. För jobbskatteavdraget gör inte att folk att arbetar mer (jämför ovan) och bara en liten andel av dem som saknade arbete, de frivilligt arbetlösa, går in på arbetsmarknaden på grund av avdraget. Denna grupp består av personer som inte lever på vare sig socialförsäkringar eller pensioner - till exempel hemmafruar.

Förutom ökade klyftor och nedskärningar i välfärden (med minskad trygghet och alla dess konsekvenser) innebär jobbskatteavdraget att incitamenten för utbildning och kompetensutveckling minskar, framförallt för dem med låga inkomster. Det är mycket allvarligt. Det krävs inte någon examen i ekonomi för att förstå att för Sveriges del handlar en god och hållbar ekonomisk utveckling, nya jobb och en god välfärd inte om en återgång till fler underbetalda arbeten som inte kräver vare sig yrkes- eller högskoleutbildning.

Högern har schabblat bort högkonjunkturen. Den tog inte chansen att bygga Sverige starkt. Vi behöver därför, mer än på mycket länge, en regering som satsar där det behövs - på utbildning, på punktinsatser för grupper som hamnat i kläm, på en sund finanspolitik, på fler jobb i välfärden, på grön teknik. Vi behöver en socialdemokratisk regering.

Privat överflöd mitt i offentligt armod

Sedan mitten av 1980-talet har klyftorna ökat i Sverige. Det är ett politiskt misslyckande som främst beror på att socialdemokratin inte förmått freda sig från de nyliberala strömningar som spridits över världen; Kjell-Olof Feldts avreglering av kreditmarknaden och hans skattereform i slutet av 1980-talet är två av de främsta exemplen på den ideologiska undfallenheten.

Den borgerliga regeringens katastrofala politik i början av 1990-talet kraschade ekonomin, mångdubblade arbetslösheten och sände ut tusentals personer i fattigdom. Socialdemokratins sätt att reparera skadorna måste i flera avseenden underkännas. Därmed inte sagt att det inte krävdes hårda tag - men mycket av det som gjordes gjordes för hårt. Dessutom genomfördes flera onödiga ting: bland annat avregleringen av elmarknaden och bevarandet av friskolesystemet. Grundtanken för den ekonomiska politiken, full sysselsättning, försvagades också.

Sammantaget lade detta grunden till den borgerliga valsegern 2006. En socialdemokrati som inte förmår minska klyftorna och bereda arbete åt alla vinner inte val i Sverige. Istället öppnades fältet 2006 för borgerligheten (som i retoriken iklädde sig denna roll) liksom för högerextremismens fula tryne. Högern innehar nu regeringsmakten och de klyftor som skulle minskas fullkomligt vräks upp av finansdepartementet. Sverige riskerar att bli ett land fullt av variga, svårläkta sår mellan grupper, mellan dem som gynnas och dem som missgynnas av högerpolitiken.

Litet beroende på hur man räknar hade vi idag, i dagens penningvärde, haft 100 till 150 miljarder kronor mer att röra oss med varje år om skattekvoterna hade varit desamma som 1985. De hade kunnat användas, inte bara som plåster, utan för en progressiv politik för jämlikhet och hållbar utveckling. De hade kunnat användas för att ge gamla ordentlig mat, för att skapa de så välbehövliga jobben i offentlig sektor, för fler järnvägar, för högre löner i kvinnodominerade yrken, för rimligare priser inom kollektivtrafiken. Listan kan göras lång.

Härmed inte sagt att skatteuttaget skall se likadant ut som det gjorde 1985, men principen att den offentliga konsumtionen skall tillåtas öka i paritet med den privata är central för alla dem som på riktigt vill utveckla välfärden. Så har inte varit fallet, och på senaste tiden har tydliga bevis för resultatet kommit. "Sverige håller på att bli ett fattigsamhälle", skrev LO-ekonomen Dan Andersson på DN-debatt för en vecka sedan. "Klassamhället syns tydligare idag än för 20 år sedan", sade Sören Holmberg när han i torsdags presenterade rapporten "Skilda världar". Han konstaterade förvisso att många har fått det bättre, mycket bättre, men en stor minoritet har missgynnats. Det duger helt enkelt inte. Det är inte gott nog. Socialdemokratin får aldrig som sig till ro med en utveckling som leder till ett privat överflöd mitt i ett offentligt armod. Ansvaret vilar därför tungt på partiledningen. Klarar den trycket från högern? Jag kan nästan garantera att vi på gräs- pch lokalnivå gör det. Handsken är kastad, Mona Sahlin. Ta upp den.

MUF-Skåne lär de sina var skåpet skall stå

En viktig uppgift för de politiska ungdomsförbunden är att skola sina medlemmar ideologiskt. Det är i det sammanhanget inte alltid så enkelt att undvika testuggande och namn på gamla skäggiga farbröder. MUF-Skåne har dock funnit ett sätt. När de höll årsstämma tidigare i vår tog de rejält betalt av deltagarna (och inte undra på det när spektaklet avslutades med bankett på Scandic Hotel i Helsingborg). Beroende på hur feta ungoderaternas plånböcker var kunde de i fallande prisordning beställa "platina-", "guld-", "silver-" eller "bronspaket. 990 kronor fick man punga ut för platinaboendet. Därmed lyckades MUF-Skåne effektivt med tre ting:

1) Tydligt deklarera att söner och döttrar till låginkomsttagare, arbetslösa och annat patrask icke behöver gör sig besvär i moderaternas ungdomsförbund i Skåne - åtminstone får de inget att säga till om.

2) Lära de sina att Sverige är och förblir ett klassamhälle och att det ibland är väldigt, väldigt tydligt.

3) Frångå normala lägstakrav för en demokratisk organisation: ta betalt för handlingar till en årsstämma! För, jodå, i vissa paketspecifikationer skrivs dessa ut!

I sin helhet återfinns det hela på MUF-Skånes hemsida. Scrolla ned en bit och du finner vad du söker. Galet - eller hur?!

"Varning!"

En känd ekonom går nu ut med en varning - snart kanske vanligt folk har råd att köpa bostäder också!!!

Blå dunster

I en debattartikel i Aftonbladet ondgör sig moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, över den socialdemokratiska kritiken av högerns orättvisa politik. Han menar att ojämlikheten växte redan under det socialdemokatiska regeringsinnehavet. Det har han tyvärr rätt i, men det skedde inte med den samtidigt knivskarpa precision och ångvältsliknande framfart som borgarna begagnar sig av idag. För en stor del av förmögenhetsklyftorna orsakades av de kraftiga börsuppgångarna på 1990-talet - vad som nu sker är en direkt omfördelning via skattesedeln från fattig till rik.

Att den sortens politik är djupt orättvis och förtjänar ett stort mått av kritik är uppenbart - för alla utom Schlingmann vill säga. Han har till och med mage att påstå att regeringen är fullt upptagen med att återställa rättvisan! Ett uttalande som bara kan ha en av två orsaker: 1) Schlingmann har inte lärt sig att det är fult att ljuga 2) Schlingmann struntar i att det är fult att ljuga.

Oavsett vilket fortsätter den moderate partisekreterare på den inslagna vägen: vi påstås ha fått en "förbättrad och förstärkt utbildning" och tillskjutna "resurser" och "viktiga reformer" till välfärden. Ett rungande "var då?!" infinner sig genast, för här i Skåne drar Schlingmanns borgerliga partners-in-crime ned på sjukvården med flera hundratals miljoner kronor, och inte har universitetet i Lund sett röken av några nya pengar.

Det enda egentligt intressanta i debattartikeln är påståendet att "den största orättvisan i Sverige står mellan de som får vara med och stå på egna ben och de som inte får". Förvisso är även det en lögn, men av ett annat slag än ovanstående: den är ideologiskt och strategiskt motiverad. Syftet är att är genom att slå in en kil mellan dem med arbete och dem utan ta heder och daga av klassbegreppet.

Enligt Schlingmann skulle alltså ett deltidsarbetande vårdbiträde ha fler gemensamma politisk-ekonomiska intressen med Ericssons VD Carl-Henrik Svanberg än med, till exempel, sin arbetslöse kockutbildade kusin - direktör Svanberg och vårdbiträdet skulle stå på en sida av samhället och den arbetslöse kusinen på ett annat.

Hands up, alla som på allvar köper det resonemanget.