Rödgrönt om skolan

Jag läser i morgonens Svenska Dagbladet att oppositionen äntligen ska försöka enas om skol- och utbildningspolitiken. Jag tror att det är nödvändigt, men jag tror samtidigt att det kan bli svårt. Partierna står relativt långt från varandra, inte minst sedan vårt parti, Socialdemokraterna, av någon outgrundlig anledning har anpassat sig till det sämsta av Björklunds batongpolitik. Jag förstår varför man har gjort det, men jag varken respekterar eller accepterar den nya inriktningen. Den bygger på en totalitär och gammaldags kunskapssyn, ovärdigt ett modernt och progressivt samhälle. Däremot, vilket kanske kommer att förvåna en del, motsätter jag mig inte tydliga kunskapskrav i skolan. Jag är inte heller principiellt kritiskt mot kunskapskontroller, och jag är definitivt ingen motståndare till att man i tidiga år agerar för ett barn som annars riskerar att halka efter. Och jag tror egentligen inte heller att någon socialdemokrat skulle hamna på någon annan linje. Problemet är inte skolan som kunskapsborg. Men mer om detta senare.

Skillnaderna mellan de rödgröna partiernas skolpolitik är uppenbara. Vänsterpartiet motsätter sig med (all rätt) privatägda skolor (*) medan Miljöpartiet av någon outgrundlig anledning har bejakat dem. Socialdemokratin är splittrad i sin syn, men en bredare majoritet än vad partiledningen tycks tro är djupt principiellt och praktiskt kritisk. Man har sett hur segregationen ökat och kommunkassorna sinat, man har sett hur trots att de privata skolorna finansieras av skatten blir det ofta de kommunala skolorna som får ta hand om bulken av elever som behöver extra resurser, och man är (ursäkta uttrycket) jävligt trött på den ständigt ökande reklamen om mer eller mindre nonsensutbildningar på gymnasienivå. Lyckligtvis tycks det komma signaler från (MP) att man har förstått att det hela har gått alldeles för långt. En sådan svängning är inte bara välkommen - den är nödvändig. En rödgrön skolpolitik kan aldrig ta sin grund i världens mest nyliberala driftssystem av den offentliga skolan.

Betygen har, konstigt nog, seglat upp som en annan stridsfråga. Partiet (vårt alltså) accepterade tidigt den borgerliga tanken att om ju fler och ju tidigare betyg, desto bättre. Man gjorde det därför att man ville nå en bred överenskommelse och försöka hindra att betyg sattes redan i första klass. Tanken var möjligen lovvärd men å andra sidan rätt korkad. Trodde Sahlin och Granlund verkligen att Björklund skulle nedlåta sig till att komma på samma linje som Socialdemokraterna? Ja, till och med när Socialdemokraterna redan hade givit honom hela handen och gjort en rejäl positionsförflyttning? Här borde partiet backa och i stället för betyg diskutera just kunskap och kunskapsutvärdering och -utveckling utifrån ett forskningsmässigt perspektiv. (Och i det ingår knappast många och tidiga betyg.) Därmed tillbaka till skolan som kunskapsborg.

Jag kan inte för mitt liv begripa att den rödgröna oppositionen inte rätar på ryggen i skoldebatten. Forskningen står ju på vår sida - den pedagogiska disciplinen är i princip enig med oss om synen på betyg (kritisk) och många privata skolor (kritisk). Nog torde väl det kunna ta skruv i debatten? Låt oss i stället för att dansa efter den Björklundska bajonetten formulera en skolpolitik efter modern vetenskap och ett klassiskt utbildnings- och bildningsideal, med sunda kunskapskrav, med sunda sociala inslag och med sunda utvärderingsinstrument. För eleverna måste kunna mer och de måste utveckla en bättre och mer kritisk samhällssyn. Läromedlen måste börja diskuteras på allvar; den ensidiga syn som i dag propageras i samhälls- och historiaundervisningen är remarkabel. Paradoxen, att själva skolan i dag styrs på rent antiakademiska grunder, måste omedelbart börja rättas till. Låt det bli ansatsen för den rödgröna arbetsgruppen!

SvD

(Även publicerad på www.libertas.nu)

(*) ”Man ska kalla saker och ting för deras rätta namn”, sade Olof Palme. Jag försöker att hörsamma den uppmaningen.

Go Björklund!

Björklund om privatägda skolor:

"Den fria marknad som råder är inte bra."

"Det är horribelt att skattepengar skall gå till det här."

"Jag tycker det råder en osund konkurrenssituation. Privata företag ger sig in på utbildningar med låga omkostnader och så låter de kommuner få stå för dyrare utbildningar."

"Principiellt är vi emot friskolor."

Nu vore det välkommet om citaten ovan hade kunnat tillerkännas utbildningsminister Jan Björklund. Fast så är självklart inte fallet. Orden är yttrade av Sölvesborgs socialdemokratiska kommunalråd, Hélene Björklund. Det gör dem emellertid inte mindre tankeväckande. Således: Go Björklund (s)!

Källor: http://www.sr.se/cgi-bin/blekinge/nyheter/artikel.asp?artikel=2341822
http://www.sydostran.se/index.68150---1.html

Ett slag mot religiös konservatism - och vad säger "vi"?

Folkpartiet uppmärksammar nu att många invandrarflickor får undantas från skolplikten i fall som gäller tex sexualundervisning. Utbildningsminister Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni menar att en invandrarbakgrund inte är en ursäkt för att slippa skolplikten.

En av mina egna partikollegor menar att folkpartiets förslag (som visserligen många andra av deras förslag säkert gör) "andas främlingsfientlighet". Själv menar jag att det är absurt att hävda att det skulle vara främlingsfientligt att alla barn ska lyda under skolplikten. Att låta barnen "slippa" är att gynna de delar av "det främmande" som är bakåtsträvande, istället för att stötta de invandrare som vill kunna inhämta kunskap på samma villkor som alla andra. Nu menar jag givetvis inte att alla ska vara likadana och tycka precis samma saker, men att inskaffa kunskaper om olika områden kan aldrig vara fel - om man sedan inte gillar det som framkommer, är det en helt annan sak. Det är upp till var och en. (Även om jag har svårt att förstå varför man inte skulle gilla sex, eller ännu värre - varför man inte skulle gilla att ens barn faktiskt får reda på vad för farliga saker som kan hända om man inte är varsam. Utan den kunskapen kan ju barnen råka ut för riktigt farliga saker. Typ AIDS.)

Jag är trött på att mitt eget parti ständigt rusar till de mest konservativas försvar - det verkar ju inte ha några som helst problem med att säga att svenska kyrkan ska ha kvinnliga präster och viga homosexuella. Trots att många kristna, och medlemmar av svenska kyrkan, tycker att det är en usel idé. Det handlar inte om vad som är främmande eller vad som kommer från en annan del av världen - konservatism florerar både "här" och "där". Att vi i vårt parti står och värnar om den religiösa konservatismen blir liksom bara löjligt; det är ju bara något sorts försök att vara "öppen". Men att gynna den här sortens konservatism kan aldrig vara öppet, tvärtom.