Funderingar kring vi, dom och människosyn

Vi och dom. Eller vi tillsammans. Två helt olika utgångspunkter för hur man vill se på sin omgivning och samtid – och gemensamma framtid. Med ett klubbslag bestämde Kommunstyrelsens borgerliga majoritet att säga upp avtalet med Lunds Integration-Främjande Samarbetsorganisation (LIFS), och därmed deras bidrag om 600 000 per år. Pengarna har gått till deras radio- och TV-station samt ge ut en tidning. Genom radio, TV och tidningen har de skapat en länk mellan olika grupper i samhället och på så sätt varit ett ansikte utåt för integrationspolitiskt arbete i Lunds kommun. En länk mellan nysvenskar från världens alla hörn och infödda. En länk mellan vi och dom. Ett vi. Detta är något som de flesta borde se som en värdefull verksamhet kan man tycka.

Men efter nära en timmes diskussion, där vårt yrkande om att starta en utvärdering och förbättrad dialog för hur man skulle arbeta framöver, dessvärre föll, framkom inget konstruktivt. Det framkom inte heller på vilket sätt det skulle främja integrationen eller dialogen mellan LIFS och kommunen att säga upp avtalet och dra in ersättningen. Vi föreslog att Lunds kommun inte skulle säga upp avtalet utan istället i lugn och ro tillsammans med företrädare för LIFS och även andra integrationsfrämjande föreningar se över hur det integrationspolitiska arbetet ska bedrivas framöver. Att det vore bättre att först utvärdera och sedan ta ställning till hur man ville gå vidare med avtalet. Och att en sådan diskussion måste föras i en dialog med berörda föreningar.

Men istället framfördes synpunkter om att ”det har visat sig att nya föreningar inte attraheras av LIFS” eller att ”det är falangstridigheter i organisationen”. Det är möjligt – men då gäller det att hitta en lösning på hur fler ska attraheras istället för att strypa en välfungerande verksamhet. För närradion och informationsverksamhet – som bidraget från kommunen ska bekosta – fungerar utmärkt.

Anledningen till uppsägningen måste då vara en annan. Men trots en lång diskussion var det ingen som riktigt satte fingret på det eller uttalade det. Men känslan av att en bister och mörk människosyn fick närvaro i rummet var påtalande. En människosyn som bottnar sig i ett vi och dom tänkande, där alla som inte är vi ska betraktas med misstänksamhet till dess att motsatsen har bevisats. Vore det inte bättre att istället utgå från att samhället är något vi alla bygger tillsammans och att den mörka, misstänkliggörande människosynen inte hör hemma i beslutsfattandets rum. Låt oss hoppas att den inte kommer tillbaka.

Kvinnors dubbla börda

För några decennier sedan dök de upp. Nyliberalismens domedagsprofeter som förkunnade att idén om välfärdssamhället var förlegad. Offentlig sektors tillväxt utmålades som ett problem och svenskarna utpekades som överkonsumerande fuskare. Bilden av den gemensamma sektorn som en ineffektiv, byråkratisk och frihetsbegränsande koloss satte sig i folks medvetande, även i socialdemokratiska läger. Sedan början av 1980-talet har politiker, oavsett färg, ansett att de välfärdens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Genom att minska anslag och kostnadsuppräkningar har inflation och löneökningar gjort att resurserna till verksamhet har minskat. Lösningen på de problem detta förde med sig framställdes som självklar – marknadsanpassning. Den fria marknaden blev ledstjärnan och konkurrensutsättning av offentlig sektor ett huvudnummer.

Konkurrens skulle skapa effektivitet och personalen skulle få det bättre. Kvinnorna, som dominerat den offentliga sektorn, skulle välja bland flera arbetsgivare och på så sätt pressa upp sina löner och arbetsvillkor. Men privata entreprenörer förstod snart att ska det skapas vinst i personalintensiv verksamhet är ett sätt att minska personalen. Och besparingarna skulle klaras genom effektivisering. Den offentliga sektorn var inte sen att följa efter. Man skulle ju konkurrera på marknaden. Så blev personalen reducerad till en kostnad att spara in på. Men med nedskärningarna kom stress, sjukskrivningar och känslor av otillräcklighet. Fram tonar en arbetssituation fylld av hårt slit kombinerat med krav på stor lojalitet. Som lök på laxen förs diskussioner om höjd pensionsålder och att fler arbetade timmar behövs. Många kvinnor inom vården, skolan eller omsorgen klarar knappt av att arbeta till sin 65 årsdag. Tunga lyft, skiftarbete, stress och en känsla av otillräcklighet förkortar ofta yrkeslivet med åtskilliga år. När röster för bättre löner och pensioner höjs bland de anställda blir motargumenten att så höga skattehöjningar mäktar vi inte med, det är för stora grupper, det blir för dyrt.

Resonemanget grundar sig i en syn på offentlig sektor som en stor kostnadspost, inte en tillgång. För de sjuka, äldre och svaga. För våra barn och ungdomar. För vår samtid och gemensamma framtid. Kvinnorna får betala dubbelt, både som anställda och som de som mest märker av den krympande offentliga servicen. Inom kvinnokollektivet har vi kärnan i dagens arbetarklass, precis som det alltid har varit. Vi har ett stort och viktigt politiskt arbete framför oss; att tydliggöra hur kvinnor drabbas i en värld där våra arbeten och våra löner ständigt ifrågasätts. Marknadskrafterna kan inte skapa det goda samhället. Vi måste föra fram en politik som sätter människan före marknaden, ingen annan kommer att göra det. Det är vår uppgift att hindra att dessa nyliberala idéer får permanent fäste hos det socialdemokratiska partiet och dess förtroendevalda.

Talskriveri

Sitter och skriver tal inför 8 mars. Om kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet som trots att det borde vara en självklarhet är så långt borta. Passar på att lyssna på en av mina personliga favoriter.

Ett socialdemokratiskt apropå om den kungliga nedkomsten

Ska man vara riktigt socialdemokratiskt petig om demokrati och republik bör man nog säga så här: Sverige blir inte en fullvärdig demokrati bara för att vi börjar välja statschef. Det skulle förvisso utvidga den politiska demokratin men inte vare sig den sociala eller ekonomiska demokratin. Och bristen på de senare är faktiskt ett mycket större problem än baby-yran på Karolinska.

För övrigt gratulerar jag kronprinsessparet till deras nyfödda dotter och skänker samtidigt en tanke och - som present - en peng till de miljontals kvinnor och barn runt om i världen vars liv och hälsa helt i onödan riskeras i samband med graviditet och förlossning. Som av en händelse just beroende på avsaknad av social demokrati.

Även kungligheter får barnbidrag

I dagens DN kan man läsa om att Viktoria och Daniel "måste" ta emot barnbidrag när tillökningen är ett faktum. Man undrar om det var en nyhet för DN att det allmänna barnbidraget är generellt och omfattar rik som fattig i det här landet. Det är väl inte heller särskilt uppseendeväckande eller ens upprörande att det är så. En första tanke hos många kan vara att det kan tyckas märkligt att de inte kan välja att avstå från barnbidraget - de har knappast behov av det. Om man däremot funderar över varför man har valt ett generellt bidrag blir det hela lite mer begripligt. En anledning som angavs när bidraget infördes var att man inte ville få en koppling till den gamla fattigvården. Man ville inte stigmatisera, stämpla dem som fick bidraget som fattiga. Det handlade om att undvika ett nytt fattigstöd. Att barnbidraget utgår till alla har också effekten att det har en bred legitimitet hos många. Dessutom, om det nu är så att de unga tu inte vill behålla barnbidraget är det väl inget som hindrar dem att betala tillbaka pengarna till staten. Även om dom "måste" få barnbidrag, måste de väl knappast behålla det.

Steg II i den socialdemokratiska given för en bättre välfärd

Så har Socialdemokraterna äntligen satt ned foten i fråga om vinst i välfärden. I går meddelade Carin Jämtin, Anneli Hulthén och Ilmar Reepalu att det ska vara kommunerna själva som ska bestämma villkoren för upphandling av offentlig verksamhet. De ska kunna vägra att lämna ut driften till vinstsyftande bolag.

Det viktigaste beskedet från partiledningen var ändå att gårdagens förslag ska ses som ett ”steg på vägen”. Det är en glädjande markering. För det finns mycket mer att ta itu med vad gäller välfärden och dess styrsystem. I det aktuella sammanhanget är och förblir vinst en så dålig drivkraft att det inte är självklart att partiet nu hamnat rätt i avvägningen mellan det nationella ansvaret och kommunernas självstyre. Fler justeringar från nationell nivå behövs och allra minst en sökande diskussion därom.

Därutöver måste frågan om valfriheten i sig ventileras. Än så länge har resonemanget om vad den konkret bör innebära uteblivit. Det som avses är i regel det andefattiga valet av utförare. Det är också endast det Socialdemokraternas förslag berör.

Slentrianmässigt sätts alltså likhetstecken mellan valfrihet och antal aktörer, trots att det är välvisat att exempelvis många äldre i behov av omsorg har svårt att göra ett informerat val. Men vad är valfriheten egentligen värd utan verkliga valmöjligheter?

Frågetecknet gäller inte bara det. Delvis har de som hävdar driftsformens irrelevans rätt. De har förvisso fel utifrån tillgänglig kunskap – vinstdriven vård är snarast både sämre och dyrare än icke vinstsyftande dito, och offentlig verksamhet som är svår att millimetermäta (som omsorg och huvuddelen av vård och utbildning) lämpar sig illa för konkurrensutsättning. Men det är riktigt att för den som står i begrepp att välja utförare, utan vetskap om valets konsekvenser, spelar företagsloggan en begränsad roll. Betydligt mer intressant vore att ha inflytande över vad valet ska innebära i praktiken.

Någonstans där lurar också pudelns kärna. Den socialdemokratiska valfrihetssynen bör inte fokusera på antalet utförare utan på det faktiska utbudet. Om jag till exempel värdesätter en stunds promenad högre än minutiös putsning av lägenhetens ljusstakar, ska det leda till att jag får min friska luft och inte att eventuella gäster kan spegla sig i någon av kandelabrarna. Så ökas den enskildes reella inflytande.

Det finns förstås tillfällen där inte tjänstens innehåll utan tillgänglighet är det centrala. Det kan vara så att jag av praktiska skäl hellre besöker vårdcentralen vid min arbetsplats än den i hemstadsdelen. Den här valfriheten är viktig och kan, precis som inflytandet över innehållet, rymmas i en sammanhållen modell. För den kräver varken geschäft eller räntesnurror. (Däremot att samhället garanterar att alla vårdcentraler är bra vårdcentraler.)

I någon mån ökar kostnaderna med all valfrihet. Det är fullt rimligt när det handlar om kvalitet som i de två sistnämnda fallen. Möjligheten att livsglädjen och hälsan förbättras av socialt umgänge i stället för rigorös städning ska heller inte underskattas – det kan till och med löna sig i längden. Men om valfriheten begränsas till utförarskapet utifrån konkurrens, utmanarrätt och fri etablering mellan och för privata företag skenar utgifterna. Då måste vi skattebetalare inte bara finansiera verksamheten i sig utan också en betydande överkapacitet. Ty om de privata aktörerna bara erbjuder nödvändigt antal vårdplatser går det ju inte att byta vårdgivare.

Om valfriheten emellertid utgår från brukarinflytandet behövs ingen överkapacitet, bara flexibilitet. Det är billigare och bättre. Det ger brukarna träffsäkrare omsorg och personalen mer tillfredsställande arbete, där man känner att man räcker till och kan ge det som önskas. Här har konkurrensen inget att tillföra.

Nästa steg i den socialdemokratiska reformprocessen måste alltså vara att undanröja den fria etableringsrättens omotiverade och mekaniskt kostnadsdrivande överetableringar. Först då kan kvaliteten, brukarna och personalen få den uppmärksamhet och de resurser de förtjänar.

Ingen garanti att anställda får ta över

Blir allting verkligen bättre, effektivare och billigare om det drivs privat? Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig istället för att utgå ifrån att det är någon form av naturlag. För det är verkligen inte självklart att privat är billigare, effektivare och bättre – varför skulle det vara så? Varför är det hela tiden så att den som hävdar att offentligt är bättre än privat ska försvara sin ståndpunkt – varför utkrävs inga långa motiveringar från privatiseringsivraren?

Idag kommer Vård- och omsorgsnämnden att fatta beslut om att införa en så kallad utmaningsrätt inom nämndens ansvarsområde. I praktiken innebär det att ett privat bolag, en privatperson eller en grupp av privatpersoner har rätt att föreslå att i princip vilken verksamhet som helst ska upphandlas. Socialdemokraterna i Lunds kommun motsätter sig självklart förslaget eftersom det kommer att leda till ytterligare privatiseringar av äldreomsorgen i Lunds kommun. Utmaningsrätten innebär att den som så önskar har rätt att föreslå en verksamhet som man anser att man kan driva med bättre resultat eller till lägre kostnad än kommunen. Om vård- och omsorgsnämnden anser att det är möjligt med stöd av lag och lämpligt att denna verksamhet ska upphandlas så kommer så att ske.

Det finns alltså ingen garanti för att exempelvis personalkooperativ som kommer med initiativet i slutänden är de som vinner upphandlingarna och får rätt att driva verksamheten.
Varför ska kommunens skattebetalare bekosta utredningar som ska se om kommunens egna verksamhet skulle lämpa sig för att upphandlas bara för att en person, en organisation eller ett företag har pekat ut en verksamhet och sagt – denna vill jag driva, jag utmanar kommunen!
Borde inte kommunen själv kunna avgöra vilken verksamhet som ska drivas i egen regi eller inte utan utmaningsrätt? Dessutom lovade den borgerliga under valrörelsen 2010 att inte medverka till ytterligare privatiseringar inom kommunens äldreomsorg.

Om man inte vill införa fler privatiseringar – varför ska man då införa utmaningsrätt?
Svaret på den frågan är: det ska man inte.

Sydsvenskan