Vården i fokus - "Folkhälsan sämre vid ekonomisk kris"

De senaste veckorna har det i Läkartidningen förekommit ett flertal artiklar om vård, hälsa och ekonomi. Såväl risken för en repris av 1990-talets besparingar, massiv läkarkritik mot vårdvalsmodellerna och en försämrad folkhälsa som konsekvens av sämre ekonomi behandlas - men allt utan särskilt mycket uppmärksamhet. Det är rent ut sagt provocerade hur litet dessa artiklar har diskuterats i media och inom arbetarrörelsen. För vad det är värt skall jag därför här på bloggen avhandla ovan nämnda ämnen. Jag menar att en kvalitativ vård och satsningar på folkhälsan förutom att vara rena humanitetsfrågor har stor potential till att bli valvinnare 2010 opch på längre sikt. Med en klok strategi för vård, omsorg och folkhälsa skulle socialdemokratin även kunna återta initiativet i debatten om välfärd och jämlikhet.

Jag inleder min bloggserie med ett inlägg om folkhälsan och dess relation till den ekonomiska utvecklingen.

"Folkhälsan i kläm vid långvarig ekonomisk kris"
Ja, det är rubriken till en artikel i Läkartidningen nr 4 i år. Där intervjuas Olle Lundberg, professor vid Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa vid Stockholms universitet, Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, och Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap, folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Samtliga ger ett tydligt besked: ekonomiska kriser försämrar folkhälsan, det är de mest utsatta som tar hårdast stryk och nu, på grund av den borgerliga regeringens politik, riskerar ännu fler att fara ännu mer illa.

Så här säger Bo Burström:
"Den tydligaste effekt [av 90-talskrisen] ... var att andelen som som upplevde psykisk ohälsa som ångest, oro, depression och sömnstörningar ökade betydligt. Särskilt stor var ökningen bland yngre kvinnor. Det var först kring år 2000 som siffrorna började gå ner igen."

Så här förklarar Anne Hammarström varför kvinnorna drabbas dubbelt:
"Medan arbetsuppgifterna i kristider minskar i den mansdominerade varuproduktionen, så sker inte motsvarande på kvinnodominerade områden som skola, hälso- och sjukvård och omsorg. Under 90-talet ökade antalet barn per lärare med mellan 30 och 50 procent. Kvinnor är dessutom överrepresenterade bland visstidsanställda, som är en mer utsatt grupp."

Bo Buström fortsätter att förklara hur besparingarna i välfärden slog särskilt hårt mot redan utsatta. På 1990-talet höjde flera landsting höjde patientavgifterna samtidigt som riksdagen höjde högkostnadsskyddet. Det ledde till att svaga grupper sökte mindre vård:
"Vi gjorde en nationell undersökning 88/89 respektive 96/97 där vi bland annat frågade hur vanligt det var att man avstått från att söka vård trots att det fanns ett reellt behov. I slutet av 80-talet såg man ingen skillnad mellan olika inkomstgrupper. Men vid den senare undersökningen var sannolikheten större att man skulle avstå från att söka vård om man var låginkomsttagare."

Samtidigt minskade sjukskrivningarna under första halvan av 1990-talet - något som av Bo Burström förklaras så här:
"Arbetslösheten fick en disciplinerande effekt. Folk valde att gå till jobbet ändå, trots att de var sjuka, för att behålla sina jobb. Man jobbade kvar till dess man blev riktigt sjuk. Sedan kom den stora vågen av sjukskrivningar 1997-1998."

Men, och nu blir det riktigt intressant, trots allt ovanstående kunde man dra slutsatsen, enligt Olle Lundberg, att välfärdssystemen dämpade effekterna av 90-talskrisen, precis som det var tänkt. Fast så blir det kanske inte den här gången, på grund av borgarnas politik:
"Vi har ett helt nytt fenomen den här gången: att så pass många står utanför a-kassan. Det kan leda till att fler människor snabbt råkar illa ut."

Bo Burström är inne på samma linje:
"Vad händer med rehabiliteringskedjan när det inte finns andra arbeten på arbetsmarknaden att prövas mot? Samtidigt som samhällets stödsystem stramats åt har det skett stora förändringar i arbetslivet. Tidigare kunde du jobba kvar och omplaceras till en mindre kvalificerad arbetsuppgift om du var litet knackig. Med dagens slimmade organisationer är du snabbt illa ute om du inte motsvarar kraven."

För varje socialdemokrat borde ovanstående inte vara något nytt under solen, inte egentligen. Det är vad vi har känt och det är vad vi har läst. Men det gör det bara desto viktigare att använda oss av dessa hårda fakta. Vi måste på allvar våga göra upp med den liberala samhällsekonomi vi de senaste två decennierna har anpassat oss till. För nu ser vi ju att den inte bara misslyckas med att lösa arbetslöshet och jämlikhet - den gör rentav människor sjuka. Låt oss istället använda oss av nyliberalismens kollaps på grund av finanskrisen för att återta initiativet om folkhälsan. Låt oss använda oss av de kalla siffrorna. De talar till vår fördel. Med dem i ryggen kan vi bara inte svika dem som behöver vår hjälp.

Vi måste våga tala om att en socialdemokratisk välfärdspolitik aldrig kan bygga på borgerlig skattepolitik. Vi måste höja våra röster om pengar till vården och omsorgen, om en sjukförsäkring värd namnet, om 80 procent eller mer i a-kassa för allt fler. Vi behöver inte sky den debatten; om Sverige hade haft samma skattekvot som i slutet av 80-talet när full sysselsättning rådde hade vi varje år haft 120 miljarder mer till välfärden. Alla undersökningar visar att folk är beredda att betala skatt om de bara får något igen.

Hallå lilla hjärnan, vart tog du vägen?

För att rädda situationen med ökade grupper i förskolan pratar den borgerliga koalitionen i Lund nu om att införa vårdnadsbidrag. För att spara pengar. I Lundapolitiken har man tidigare tagit beslut om att barngrupperna på dagis inte ska få överstiga ett visst antal barn per personal, något som vi förra mandatperioden tyvärr inte lyckades uppnå helt, men åtminstone kom bra mycket närmre.

Med de borgerliga skattesänkningarna ökar barngrupperna drastiskt och föräldrar går ut i protest. Den borgerliga lösningen: strunta i att lägga mer pengar på förskolan och lägg istället en massa pengar på att föräldrarna ska vara hemma och ta hand om sina barn ett och ett. För det låter ju jävla ekonomiskt! Suck...