Imorgon hålls den
andra omgången i det franska presidentvalet. Socialisten och kvinnan
Ségolène Royal står mot högermannen
Nicolas Sarkozy. Det ser beklagansvärt nog ut som om den senare kommer att dra det längsta strået - Frankrike riskerar att få en president som kallar fattiga och frustrerade ungdomar för "slödder".
För några månader sedan såg det annorlunda ut: då ledde Royal över Sarkozy. Men något hände och just nu ligger Sarkozy mellan sju och tio procentenheter före i opinionsmätningarna. Jag talade med en person från Frankrike igår och det var oundvikligt att komma in på presidentvalet. På frågan om vilken kandidat han sympatiserade med fick jag svaret att han i grund och botten var vänsterinriktad men röstat på mittenkandidaten
François Bayrou i den första valomgången och nu tänkte stödja Sarkozy. Minst sagt förvånad undrade jag varför. Anledningen, sade han, var att Royal saknade ett tydligt politiskt program.
Sedan hettade samtalet till - jag tyckte att beslutet var märkligt (för att inte säga dumt) och ifrågasatte det. Jag ville veta
vad Sarkozy gick till val på, respektive vad Royal
inte gick till val på. Min samtalspartner kunde nämna två saker hos den förstnämnde: skattesänkningar och avskedande av statstjänstemän (men tre av Royals förslag: höjning av minimilöner, jobbgaranti för ungdomar och nej till nedskärningar inom statsapparaten). Han sade att det nog var nödvändigt för att få Frankrike på fötter igen. Ofin som jag är ifrågasatte jag även detta och hänvisade till det faktum att Frankrike sedan 2002 styrts av en högerregering som fört just denna politik - utan önskvärt resultat.
Därefter påpekade jag att Bayrou deklamerat att han inte kommer att rösta på Sarkozy, och jag undrade återigen hur någon som kallar sig vänster kan förmå sig till att rösta på en högerkandidat när mittenkandidaten vägrar göra detsamma. Och då kröp det fram - allting kokade ned till en fråga om trovärdighet och handlingskraft. Med ens slogs jag av tanken att den enda rimliga (och djupt motbjudande) förklaringen till att en tidigare hårt kritiserad högerpolitiker kan leda över en "left-of-centre"kandidat i ett land där bara 36 procent av befolkningen tror på marknadsekonomi är att den förre är en man och den senare en kvinna.
I skrivande stund, när jag tänker tillbaka på valkampanjen, så framträder mönstret tydligt. Ségolène Royal har utsatts för en stenhård granskning, där hennes kunskaper om såväl Frankrike som omvärlden har betvivlats. Hon har framställts som okunnig och icke påläst, vilket naturligtvis har skadat hennes trovärdighet. Och när hon inte kunde redogöra för antalet franska kärnvapenbestyckade ubåtar var det nästintill förstasidestoff. Det hade väl varit en sak om det inte vore för att vare sig Bayrou eller Sarkozy hade någon aning om hur många de där ubåtarna var. Men det fläckade minsann inte ned deras anseende - efter att på stående fot i TV dra ett skämt om sin okunskap var saken ur världen för medias del.
Det är bara att konstatera att den dubbla måttstocken består, att patriarkatet frodas. För trots att en manlig väljare endast kan redogöra för två av sin kandidats förslag men tre av motståndens anser han att den egna kandidaten har ett tydligare politiskt program; trots att hans kandidat inte kan ett dyft mer om franska och internationella förhållanden än motståndaren tycker han att den egna kandidaten är mer trovärdig. Och trots att fransmännen i tio av de senaste femton åren levt under högerregeringar väljer de av allt att döma en president som för landet ännu längre i en riktning som uppenbarligen inte har varit särskilt lyckosam. Men, vaddå, han är ju man!
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Och för den som fortfarande undrar: Frankrike har fyra (varav en under konstruktion) kärnvapenbestyckade ubåtar. De är samtliga av Le Triomphantklassen, och den första sjösattes 1989.
