Under julhelgen har jag för en gångs skullägnat mig åt en del nöjesläsning.
Då jag kände för någonting lättsamt började jag med Katarina Mazettis Tarzans tårar, som jag blivit tipsad om skulle vara en både rolig och lättsam bok. På den här punkten måste jag dock säga att den påminde en hel del om Populärmusik från Vittula. Båda böckerna beskrivs som väldigt lättsamma och roliga, både av läsare och recensenter.
Personligen kan jag väl instämma i att böckerna är lättsamma att läsa. Och visserligen har de en hel del roliga inslag. Men framför allt beskriver bägge dessa romaner verkligheter som är djupt tragiska.
Populärmusik från Vittula beskriver ett fattigt samhälle, som ligger lite bortanför övriga landet. Det skildras en verklighet med alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn.
Tarzans tårar handlar om en fattig tvåbarnsmamma som möter en rik singelkarl. Småbarnsmamman är så fattig att hon ständigt får gå omkring och undra vad hon ska ge sina barn för att stilla deras hunger. Så att hon ständigt får gå omkring och oroa sig för när Kronofogden ska komma och knacka på hennes dörr härnäst. Det som ska vara roligt i boken antar jag är det faktum att den rika singelkarln inte har någon som helst förståelse för mammans situation, utan att han istället äcklas något av hennes snoriga ungar och äter upp hennes mat när hon inte ser.
Kulturkrockar må vara lustiga ibland - men så jävla lustigt tycker jag faktiskt inte att det är att det finns en överklass i Sverige som ägnar sina små mingelfester åt att gnälla på folk "som lever på bidrag". Att det finns en överklass som är som är så inihelvete dum, att den inte begriper att det faktiskt finns folk som håller på att arbeta ihjäl sig, men som ändå knappt lyckas få sin verklighet att gå ihop.
Lustig och skrattframkallande vet jag inte om den senare boken kan kallas, men läsvärd - det tycker jag helt klart att den är.
Då jag kände för någonting lättsamt började jag med Katarina Mazettis Tarzans tårar, som jag blivit tipsad om skulle vara en både rolig och lättsam bok. På den här punkten måste jag dock säga att den påminde en hel del om Populärmusik från Vittula. Båda böckerna beskrivs som väldigt lättsamma och roliga, både av läsare och recensenter.
Personligen kan jag väl instämma i att böckerna är lättsamma att läsa. Och visserligen har de en hel del roliga inslag. Men framför allt beskriver bägge dessa romaner verkligheter som är djupt tragiska.
Populärmusik från Vittula beskriver ett fattigt samhälle, som ligger lite bortanför övriga landet. Det skildras en verklighet med alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn.
Tarzans tårar handlar om en fattig tvåbarnsmamma som möter en rik singelkarl. Småbarnsmamman är så fattig att hon ständigt får gå omkring och undra vad hon ska ge sina barn för att stilla deras hunger. Så att hon ständigt får gå omkring och oroa sig för när Kronofogden ska komma och knacka på hennes dörr härnäst. Det som ska vara roligt i boken antar jag är det faktum att den rika singelkarln inte har någon som helst förståelse för mammans situation, utan att han istället äcklas något av hennes snoriga ungar och äter upp hennes mat när hon inte ser.
Kulturkrockar må vara lustiga ibland - men så jävla lustigt tycker jag faktiskt inte att det är att det finns en överklass i Sverige som ägnar sina små mingelfester åt att gnälla på folk "som lever på bidrag". Att det finns en överklass som är som är så inihelvete dum, att den inte begriper att det faktiskt finns folk som håller på att arbeta ihjäl sig, men som ändå knappt lyckas få sin verklighet att gå ihop.
Lustig och skrattframkallande vet jag inte om den senare boken kan kallas, men läsvärd - det tycker jag helt klart att den är.
