Sverige är på väg mot massarbetslöshet. Det är ingen skrämselpropaganda. Även om Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla så vill jag bestämt skrika i högan sky att den finns. Jag tror också att de 200 000 arbetslösa ungdomarna håller med. Reinfeldt kan måhända göra som strutsen och sticka huvudet i sanden – men för egen del anser jag att detta är något som ska stå högst på dagordningen.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
måndag, augusti 23, 2010
tisdag, juli 13, 2010
Ur askan in i elden
Vid det här laget känner de flesta till att Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman lät elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan i Visby. Många är också de som kommenterat aktionen. Omdömena har, som vanligt, varierat. Schyman har både hyllats och fördömts.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
tisdag, juni 29, 2010
Upp till kamp
Jag mötte en fantastisk kvinna idag.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.
Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.
På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.
Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.
Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.
På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.
Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.
söndag, juni 20, 2010
torsdag, juni 10, 2010
Fredriks lilla lila
Presenterar en liten ordlista direkt från det nymoderata högkvartet. Ordlistan, även kallad Fredriks lilla lila, innehåller en rad centrala termer i valrörelsen och den politiska debatten och översätter till det nymoderata kodspråket från vanlig hederlig svenska. Håll till godo - och fyll gärna på listan med egna översättningar!
Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]
[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN
Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]
[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN
tisdag, maj 11, 2010
"Någon borde få fan för privatiseringen av Apoteket"
När man inte kan säga det bättre själv ska man omedelbart lämna över ord och bild. Det gör jag härmed, och jag befaller alla besökare på denna blogg att läsa följande text från Helsingborgs Dagblad - Någon borde få fan för privatiseringen av Apoteket.
torsdag, maj 06, 2010
De har smitit med allt vårt guld - igen
I dag rapporterar Sveriges Radio att de förskolor i Stockholm som sålts till privata aktörer går med miljonvinster. Finansanalytikern Peter Malmqvist menar att förskolorna sålts till rejäla underpriser. Han beskriver det som att försäljningarna i flera fall betytt för köparen hennes "klipp den här livstiden".
Förskolorna har av den borgerliga majoriteten i Stockholm sålts för mellan, hör och häpna, 50 000 för de små och 805 000 kronor för de största verksamheterna. Det ska jämföras med marknadsvärdet, som enligt Tomas Hjelström, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, borde ligga på mellan 2 miljoner för de små och upp mot 30 till 40 miljoner för de stora enheterna. Därmed har alltså förskolorna sålts för omkring 2,5 procent av marknadsvärdet. Visa mig den företagare på Stockholmsmoderaternas kommunlista som hade sålt sitt företag för ett sådant pris!
Totalt tog staden in tre miljoner på försäljningen. Det ska i sin tur jämföras med den samlade vinst de tio nybildade förskolebolagen tog hem redan sitt första år - över tio miljoner kronor före skatt.
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har därmed i praktiken, menar jag, agerat kriminellt. Det finns inga som helst ursäkter för dess agerande. Det är oförlåtligt. Den har i det närmaste ägnat sig åt förskingring av de resurser Stockholms skattebetalare investerat i förskoleverksamheten. Högern i Stockholm borde skämmas öronen av sig.
Redan tidigare har Stockholmshögerns utförsäljningar av hemtjänsten fällts av kammarrätten, som slagit fast att realisationen av gemensamma resurser är att betrakta som förmögenhetsöverföring till enskild person. Nu ligger frågan hos regeringsrätten. Målet där kommer troligen också att påverka framtida eventuella förskoleutförsäljningar. Måtte det gå väl för det allmänna där. Fast alldeles oavsett regeringsrättens beslut måste en kommande rödgrön regering med lagens hjälp se till att inga försäljningar ska ske under marknadsvärdespris. Och rödgröna majoriteter i Stockholm och på andra ställen måste hejda försäljningsvågen.
I ett rödgrönt Sverige ska ingen längre kunna smita med allt vårt guld.
Förskolorna har av den borgerliga majoriteten i Stockholm sålts för mellan, hör och häpna, 50 000 för de små och 805 000 kronor för de största verksamheterna. Det ska jämföras med marknadsvärdet, som enligt Tomas Hjelström, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, borde ligga på mellan 2 miljoner för de små och upp mot 30 till 40 miljoner för de stora enheterna. Därmed har alltså förskolorna sålts för omkring 2,5 procent av marknadsvärdet. Visa mig den företagare på Stockholmsmoderaternas kommunlista som hade sålt sitt företag för ett sådant pris!
Totalt tog staden in tre miljoner på försäljningen. Det ska i sin tur jämföras med den samlade vinst de tio nybildade förskolebolagen tog hem redan sitt första år - över tio miljoner kronor före skatt.
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har därmed i praktiken, menar jag, agerat kriminellt. Det finns inga som helst ursäkter för dess agerande. Det är oförlåtligt. Den har i det närmaste ägnat sig åt förskingring av de resurser Stockholms skattebetalare investerat i förskoleverksamheten. Högern i Stockholm borde skämmas öronen av sig.
Redan tidigare har Stockholmshögerns utförsäljningar av hemtjänsten fällts av kammarrätten, som slagit fast att realisationen av gemensamma resurser är att betrakta som förmögenhetsöverföring till enskild person. Nu ligger frågan hos regeringsrätten. Målet där kommer troligen också att påverka framtida eventuella förskoleutförsäljningar. Måtte det gå väl för det allmänna där. Fast alldeles oavsett regeringsrättens beslut måste en kommande rödgrön regering med lagens hjälp se till att inga försäljningar ska ske under marknadsvärdespris. Och rödgröna majoriteter i Stockholm och på andra ställen måste hejda försäljningsvågen.
I ett rödgrönt Sverige ska ingen längre kunna smita med allt vårt guld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)