Ynkligt, Ylva!

För ungefär en vecka sedan intervjuades LO-förbundet Kommunals ordförande Ylva Thörn i sydsvenskan. Då sade hon att hon inte motsätter sig den borgerliga regeringens skrotning av stopplagen. Hon går till och med så långt som att beskriva stopplagen som "principiellt felaktig". Och visst, för en moderat eller kanske en kristdemokrat är den det. Men verkligen inte för en socialdemokrat, åtminstone inte i min tankevärld.

Som vanligt är det ytterst svårt att få några konkreta argument till varför det är så bra med privata sjukhus. Ylva Thörn nämner inga. Hon nöjer sig med löst prat om "ökad produktivitet" och "mer vård för skattepengar". Men det hon inte har förstått är att dels är vård och omsorg inte som vilken marknad som helst - man kan likna inte vårdproduktion med tillverkning av mobiltelefoner - och dels finns det inga säkra bevis för att det blir "mer vård...". Snarare pekar forskningsresultaten på motsatsen. Både av rättvise- och ekonomiska skäl är det således rationellt att värna offentlig vård. Och som socialdemokrat är det, menar jag, närmast en skyldighet att värna gemensam egendom. Varför skall vi sälja ut och varför skall vi tillåta privata aktörer att göra sig en hacka på våra skattepengar?

Därmed inte sagt att vi inte behöver utveckla den offentliga vården - både ur patient- och arbetsmiljösynpunkt. De anställda måste få ökat inflytande och patienter måste kunna få vård i tid. Här finns mycket att göra och mycket som kommer att kosta pengar. Men hellre lägga skattepengar på det än att ge dem till vårdföretagsägare - även om det innebär att dessa inte skulle ha råd med vare sig TV-licens eller barnflicka!

Visst känns det fint när...

...busschauffören kör in på hållplatsen från fel håll och sedan utnyttjar de tre minuter vi har i väntetid åt en power nap mot ratten.

Skarp kulturanalys från pressagentur.

Pressagenturs råd till engelska författare som vill slå igenom på den amerikanska marknaden:

Just a Little Friendly Advice. If you want to be a successful writer for American Publications, for which high price are paid for really firstclass matter, bear in mind that American fiction, in the main, is not pessimistic nor is it lewd or irreverent, neither is it red nor un-american. Avoid morbidity. The Americans don´t want gloom, but something that will brighten life. The sun must always be shining. Treat sex reverently, and avoid its unsavoury aspects. Don´t be vulgar. Remember that serious thought is not looked for in the majority of American magazines… Leave social and political problems to take care of themselves. Remember that America is a young and prosperous country, and there is nothing on God’s earth to equal it.

manliga normer

Hur kommer det sig egentligen att vår lokaltrafik är döpt efter en synonym till ung man?

Så var chickenracet över…

Jag måste ändå säga att valberedningen har gjort ett mycket… märkligt arbete. Inte för att de har utsett Mona Sahlin (grattis till henne), det tänker jag inte säga någonting om förrän jag sett vad hon åstadkommer som partiledare. Det jag upplever som märkligt är tillvägagångssättet när det skulle vaskas fram en ny ledarkandidat. (Åtminstone om man får tro på medias skildring, och på Lena Hjelm-Walléns ord om att Mona skulle vara den första att bli tillfrågad.) Man kan ju tycka att det vore lämpligt att det första valberedningen gör efter att nomineringar kommit in, är att höra av sig till de nominerade och fråga om nomineringarna accepteras eller inte. För att ta reda på vem som är tillgänglig och vem som inte är det. Nu har man istället struntat i huruvida folk är intresserade på riktigt eller inte, och istället ha något sorts chickenrace där man låter media spekulera i vem som står på tur och vem som vill och inte vill, tills kandidaterna en efter en inte vill vara med längre – de vet ju inte ens om de är med i den verkliga diskussionen eller inte. Ingen vill verka åpen och ta för sig alltför mycket, för då kanske man är bortgjord i alla fall. Jag trodde att det här skulle vara en folkrörelse, och i en folkrörelse borde väl folket – i det här fallet medlemmarna – få välja. För att kunna välja måste man ju ha alternativ… Det vettiga hr borde väl ha varit att fråga vem som accepterade sin nominering med en gång, och sedan låta dessa vara offentliga kandidater. Kandidater som valberedningen kan välja av, och som de kan bedöma utefter deras olika kvaliteter utöver vem som orkar hålla sig kvar i en fiktiv diskussion som kanske bara förekommer i media.

När valberedningen sedan valt, presenterar de sitt förslag. Precis som nu. Skillnaden på verkligheten och utopin är att det i utopin inte skulle vara avgjort bara för att några få individer som sitter i valberedningen sagt sitt. Vi är Sveriges största parti, men ändå så är det så få som får vara med och bestämma. Valberedningen har talat, och nu är det bestämt. Mona kommer att bli partiledare. Gräsrötterna X, Ö och W får inte tycka någonting – det finns det tydligen inget utrymme för. Jag förstår egentligen inte varför vi måste ha en dyr kongress, när vi ändå inte tänker utnyttja den som den demokratiska kraft den borde vara. Det står i stadgarna. Men stadgarna finns där av en anledning. De är där för att garantera att det demokratiska arbetet inom rörelsen hålls vid liv. Inte för att vi ska kunna upprätthålla någon ståtlig sorts formalia utåt.

Göran Hägglund och systemskiftet

Jag hyser stor respekt för den svenska väljarkåren. Dess beslut den 17 september ifjol skall respekteras. Men nog hade man önskat, när man ser opinonsmätningar som vittnar om en historiskt dåligt start för den ny regereringen och en likaledes historiskt stark upphämtning för den förlorande sidan, att de som nu tänkt om hade tänkt till före valet. Och man hade definitivt önskat att massmedia inte varit så borgerlig. De invaggade många i tron att en borgerlig regering skulle vara en bättre socialdemokratisk regering än den då sittande. Men så blev det ju inte. Och det var vi många som påpekade.

För det bör man veta att systemskiftet har bara börjat. Socialminister Göran Hägglunds beslut att göra det möjligt för riskkapitalister att köpa sjukhus är det andra steget efter försämringarna i A-kassan. Hans beslut är både historiskt och förfärligt. Det finns inga som helst bevis för att det kommer att medföra några positiva effekter. Forskning från USA uppvisar tydliga resultat: privata sjukhus och vårdinrättningar demonstrerar inte bättre behandlingsresultat (i många fall sämre!) och de gör det till en uppemot tjugo procent högre kostnad än offentliga diton. Däremot talar skillnaden i hälsa mellan klasser (d.v.s. socioekonomiska grupper) sitt tydliga språk i länder som präglas av privat vård. Alla har inte tillgång till den bästa vården, och många tvingas gräva djupt i plånböckerna för att bli behandlad.

Som de flesta vet är privatkapitalismens enda egentliga syfte att generera vinst åt sina ägare. Detta gäller också för de företag som bedriver sjukhusvård: de "måste" gå med vinst. Problemet är bara att eftersom det är skattepengar som fortsatt skall bekosta vården är det skattepengar som skall betala den vinsten. Ja, du läste rätt. Det är du och jag som skall finansiera VD:arnas fallskärmar och bonusavtal. Och så har borgarna mage att påstå att vi socialdemokrater är oaktsamma med skattemedel!

Summa summarum: Göran Hägglunds beslut saknar andra motiv än det ideologiska. Det är nyliberalism och kapitalism som är hans och regeringens ledstjärnor. Och det är vi vanliga som får betala priset för det med sämre hälsa och dyrare vård. Inte särskilt smart egentligen, eller hur?

Nedan följer några referenser från några av de nordamerikanska vetenskapliga studier som understödjer mina argument om att privat vård inte är bättre och billigare utan snarare sämre och dyrare. Jag skulle vilja veta vilken (om någon) forskning Göran Hägglund stödjer sig på.

1: Canadian Medical Association Journal, maj 2002, sid. 1399-1406.
2: Canadian Medical Association Journal, juni 2004, sid. 1817-24.
3: American Journal of Public Health, september 2001, 1452-55.
4: Medical Care, maj 2004, sid 432-8.

Valberedningen har sagt sitt

Så har då partiets valberedning officiellt föreslagit Mona Sahlin till ny partiordförande. Skånes partidistrikt som jag tillhör har fortfarande inte gett sitt bifall, många här skulle nog som jag föredragit Ulrica Messing eller Wanja Lundby-Wedin. Nu är det bara en tidsfråga tills distriktet sluter in sig i leden, antagligen sker det direkt efter Monas besök - Skåne är hennes första anhalt på valturnén.