Danielssons Lakejer

Nya tag med ny partiledare

2012-01-27T13:52:00.001+01:00

Idag valdes Stefan Löfven till ny partiledare av Socialdemokraterna.arnhemsbarnet som skulle bli sociaonom med blev svetsare, engagerade sig fackligt och blev ordförande i IF Metall och nu då Socialdemokraterna. Det är ingen duvunge utan en stabil politiker med verklighetsförankring som tar över efter Juholt.Jag tycker att det är ett bra val. Hans bakgrund i IF Metall betyder mycket och han är kunnig, trygg och respekterad i partiet. Jag tror att han kan samla partiet, och det behövs nu. En annan fördel kan också vara att han inte sitter i riksdagen - då kan han iställer fokusera på att få ut vår politik och samla organisationen. Nu kör vi!

Ingen sänker priset på restaurangen här

2012-01-11T14:47:00.021+01:00

Så kom då den första svenska rapporten om att sänkningen av restaurangmomsen har misslyckats. Dagens Nyheter skriver i dag att av 329 granskade restauranger har hela 284 (drygt 85 procent) behållit priserna på samma nivå som ifjol. Eva Östling Ollén, VD på Sveriges Hotell- och restaurangföretagare, som lobbat hårt för skattesänkningen kallar resultatet "beklagligt" [1].

Nog har hon rätt i det. Det är beklagligt - från början till slut. Regeringen genomförde skattesänkningen fullt medveten om att erfarenheter från Finland visat att det enda som hände var att företagens vinster ökade [2]. Därtill har nationalekonomen Peter Gerlach demonstrerat hur skattesänkningen sannolikt i huvudsak gynnar höginkomsttagare [3]. Som om den gruppen inte fått tillräckligt med manna sedan regeringsskiftet 2006...

Den sänkta restaurangmomsen kostar oss skattebetalare 5,4 miljarder kronor varje år i uteblivna satsningar på jobb i välfärden, nya bostäder eller uppdaterade läromedel till skolbarnen, vår framtid. Ändå argumenterade näringsminister Annie Lööf (C) envist för åtgärden i en debatt mot nyblivne Vänsterledaren Jonas Sjöstedt i radion i går. Lööf menade att den som kritiserar skattesänkningen motsätter sig nya jobb [4]. Det är ett lika dumt som osant påstående.

Alla socialdemokrater och vänsterpartister förespråkar nya jobb som ger rimliga arbetsförhållanden och en lön som går att leva på. Däremot tar vi avstånd från en politik som slösar med skattepengar. För 5,4 miljarder hade vården och omsorgen kunnat förstärkas med drygt 20 000 undersköterskor. Det är betydligt fler än de 600 personer regeringens gullegris McDonalds meddelat att de tänker nyanställa [4].

Vi tar det igen - för tydlighets skull. Nya jobb är bra. Det är just därför regeringens politik är så dålig.

[1] Restaurangerna behåller priserna trots sänkt moms. Dagens Nyheter, 2011-10-11.
[2] Sänkt restaurangmoms misslyckades i Finland. Dagens Nyheter, 2011-09-07.
[3] Sänkt restaurangmoms - en present till höginkomsttagare. Bloggen "Vi har räknat på det här", 2011-08-29.
[4] Stora förhoppningar på nya partiledare. Sveriges Radio, 2011-10-10.

Feltänkt, Astudillo!

2012-01-08T11:45:00.014+01:00

Den före detta riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S) gör i dag på DN-debatt en inspark till den socialdemokratiska skatteutredningen [1]. Han vill att partiet ska pröva idén att införa ett slags generellt RUT-avdrag för alla hushållstjänster. På så vis, menar han, skulle fler hushåll kunna köpa tjänster. Risken för snedvridande effekter skulle minska, arbetslösheten skulle kunna sjunka och svarta jobb omvandlas till vita.

Tanken må vara god men det finns inga belägg för att den stöds av verkligheten. För det första saknas det evidens för att svarta jobb omvandlas till vita bara för att priset på vita arbeten sjunker. Docent Anna Gavanas har i en studie för Institutet för framtidsstudier[2] visat att svartjobben inte blivit färre i och med RUT-avdraget. Den legala och den illegala marknaden existerar sida vid sida. Det är rimligt att extrapolera Gavanas resultat på fler marknader: de som i dag köper svart kommer fortsätta att göra det.

Luciano Astudillos tämligen borgerliga argument - att lägre skatter leder till mindre skattefusk - har inte heller stöd i Skatteverkets rapport över skattefusk och -fel. Den visar tydligt att länder som USA med betydligt lägre skattenivåer än Sverige har lika, eller ännu större, skattebortfall genom fel och direkt fusk med sociala avgifter med mera [3].

Överlag kan sägas att vad Sverige behöver i sysselsättningsväg är inte nya avdrag med ytterst osäkra effekter utan rejäla reformer för att alla elever i skolan ska få rimliga kunskaper och färdigheter och för att välfärden ska ge den trygghet som krävs för att satsningar på innovationer ska kunna göras. Vi behöver pengar till en starkare och mer pålitlig infrastruktur, till byggnation av nya hyresrätter, till klimat- och miljöomställning.

Därtill vore det klokt med en satsning på Skatteverket och andra myndigheter för att komma till rätta med den ekonomiska brottslighet som varje år kostar samhället miljardtals kronor och dessutom förvägrar de människor som arbetar svart sina sociala och ekonomiska rättigheter.

Luciano Astudillos artikel kommer i en tid när forskningen allt tydligare visar att den som vill ha en stabil ekonomisk utveckling, och en hållbar social och ekologisk utveckling, ska satsa på människorna, inte på skattesänkningar. Det gör att texten känns mer som avdragsdogmatismens sista skri än den fräscha och progressiva politik författaren antagligen desperat söker efter.

[1] Inför ett nytt "timavdrag" vid köp av alla hushållstjänster. Luciano Astudillo på DN-debatt, 2011-01-08.

[2] Bland rolexklockor och smutsiga trosor. Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson. Arbetsrapport 2011:9 från Institutet för framtidsstudier, 2011.

[3] Skattefelskarta för Sverige. Rapport 2008:1. Skatteverket, 2008.

Läs även Claes Krantz på samma tema.

Grattis, vänstern!

2012-01-06T16:03:00.008+01:00

Så fick då till sist Vänsterpartiet sin Jonas Sjöstedt. Det kommer sannolikt att visa sig vara ett klokt val. Han är en skicklig och vass företrädare i de flesta sammanhang och frågor.

Med Sjöstedt vid rodret kommer Vänsterpartiet troligen att få lättare att nå ut med sitt budskap. Det är bra, också för oss socialdemokrater. Förhoppningsvis kan det tvinga oss att bli tydligare i vår vision för Sverige.

Också för EU- och EMU-politiken blir Jonas Sjöstedt en tillgång. Han är erkänt kunnig och har hållit en hög profil. Socialdemokratin har ett stort behov av att uppdatera sin hållning här. Exempelvis behöver partiet erkänna att EMU som konstruktion är ohållbar och samtidigt sätta ned foten om europakten. Det är bara att lyssna på LO och TCO: den hotar den svenska modellen.

Naturligtvis räcker det inte med att säga nej. I en tid av fullständig borgerlig dominans i EU kan det dock vara klokt att hindra dålig politik från att bli verklighet och i stället planera för progressiva reformer vid maktskiften. Sådana kan nämligen stå inför dörren. I Frankrike går det bra för Socialistpartiet och deras presidentkandidat François Hollande; han leder stort i mätningarna inför valet i vår. I Tyskland plågas den borgerliga regeringen av inre slitningar och om det vore val i dag skulle Förbundsdagen få en tydligt rödgrön majoritet (1). I Italien ser mittenvänstern ut att kunna vinna valet som kommer att hållas i år eller senast nästa år.

Sammantaget kan 2012 komma att bli ett bra år för Vänsterpartiet och för Socialdemokraterna. Om det förstnämndas nya ordförande når ut så väl som dess medlemmar hoppas att han ska, och om det sistnämnda tar sig samman och börjar formulera en tydlig hållning om vår samtid och en ordentlig, tydlig vision för vår framtid.

(1) Vilket tyvärr inte är detsamma som en säker rödgrön regering eftersom Socialdemokraterna har svårt för att på nationell nivå samarbeta med det tyska Vänsterpartiet, Die Linke.

DN
SvD

Från tortyrens hålor

2012-01-04T16:04:00.001+01:00

För tio år sedan hade västvärlden terroristpanik. Eller terroristhaveri. Kalla det vad ni vill men helt plötsligt skulle alla principer om människovärde och mänskliga rättigheter ställas på ända i terroristjaktens tecken. I Aftonbladet kan man läsa om Ahmed Agiza, en av de två som, enligt min uppfattning, felaktigt utvisades för tio år sedan på Bromma flygplats.

Sverige ska inte nämligen utvisa personer till länder där de riskerar tortyr. Detta är en allmänt vedertagen princip inom utlänningsrätten. Allt i enlighet med konventioner om mänskliga rättigheter, tex FN-konventionen och tortyrkonventionen. Huvudprincipen är att ingen människa ska utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Personer ska som regel inte utvisas om de riskerar ett långt fängelsestraff om förhållandena i fängelset i landet är sådana att personen ifråga skulle bli utsatt för förnedrande behandling eller bestraffning, eller omänskligt lidande. Givetvis inte heller om personen ifråga kommer att utsättas för tortyr.

”De första två månaderna var värst, då blev jag torterad nästan varje dag. Tortyren fortsatte i över ett år. Jag fick elchocker och hängdes upp mellan två stänger, som när man helsteker ett lamm över öppen eld”.

Efter år av tortyr i egyptiskt fängelse, något som bland annat har resulterat i ryggskador som aldrig läker, gjorde revolutionen att Ahmed Agiza släpptes fri i augusti. Han beskriver hur planterade rykten om att han skulle vara terrorist fick honom utlämnad 2001. Hur han senare fått reda på att uppgifterna var planterade och att anledningen var att de annars inte skulle få honom utlämnad…

Varför var den egyptiska regimen då intresserad av honom undrar man? Av den enkla anledningen att han hade framfört regimkritiska åsikter i utländska tidningar under exil på 1990-talet. I Sverige skulle vi kalla det yttrandefrihet, en demokratisk rättighet och en självklarhet. I Mubaraks Egypten däremot blev han istället regimkritiker och sådana stävjar man. Han hade också tidigare blivit fängslad och torterad på 1980-talet, för att en kusin till honom var regimkritiker. Kusinen torterades till döds och själv släpptes han, utan rättegång, eftersom de kommit fram till att han var oskyldig.

Detta är uppgifter som gör att man, om man inte tidigare gjort det, måste konstatera att utlämnandet inte borde ha ägt rum. Och den egyptiska regimens åsikter om yttrandefrihet var knappast okända 2001. Inte heller at tortyr förekom i egyptiska fängelser. Ingen förtjänar en sådan behandling och den tidigare behandlingen av honom gjorde dessutom risken för att han skulle utsättas för tortyr överhängande. Jag förstod inte hur principer om mänskliga rättigheter kunde åsidosättas i terroristpaniken 2001 i ett land som i många sammanhang vill förknippas med att vara en rättstat. Ahmed Agiza borde aldrig utvisats till tortyrens hålor i Egypten. Det går dock inte att göra ogjort. Däremot borde han välkomnas tillbaka..

Att få gå på toaletten när man vill kan inte vara för mycket begärt

2011-11-17T00:37:00.001+01:00

De senaste dagarna har en känsla av olust dykt upp inom mig med jämna mellanrum. Olusten beror på avslöjanden om hur privata vårdbolag skor sig på skattepengar som skulle gå till omsorg och vård av våra gamla. Avslöjanden om hur våra gamla blir avklädda all sin värdighet och lämnas åt sitt eget öde. Om människor som ligger i sin egen avföring. Som inte får gå på toaletten när de vill och behöver. Om att väga blöjor för att se om de kan användas en gång till. Om personal som mår så dåligt att de slutar på sitt arbete. Om att personalen gråter när de kommer hem från jobbet på grund av situationen på arbetet.

Några ord återkommer i tankarna med jämna mellanrum. Valfrihet, kunden, värdighet, utevistelse, kissblöja.

Har människovärdet förbrukats bara för att man är gammal? Har dessa vinstmaximerare inga egna föräldrar, mor eller farföräldrar de kan relatera till? Hur gick det till när människan gick från att vara en person till en inkomstkälla i en resultaträkning? Vad hände med omsorg, integritet, personlighet, privatliv, egen vilja? Inte försvinner man bara för att man blir äldre? Inte slutar man att ha intressen, passioner och åsikter. Att förvägras att uttrycka dem är inte bara förfärligt, det är fullkomligt oacceptabelt. Vad är det för valfrihet? För vem?

Dessa personer som byggde upp vårt land. Som födde barn, arbetade och betalade skatt för att ge oss andra en utbildning och möjlighet att skapa en framtid för oss själva. Tankarna går till min mormor, som levde sina sista år på ett äldreboende innan hon somnade in 1998. Till den fantastiska personalen, som tog hänsyn till hennes vilja och vanor. Som respekterade henne som en person med stark vilja och åsikter. Som hade tid att inse att hon inte ville be om något men kanske egentligen ville ha det. Hur ska den tiden finnas om personalen är så snålt tilltagen att de knappt hinner hjälpa till med att få upp alla på morgonen?

Omsorg ska inte vara en fråga om att sko sig på andra. Omsorg kan vara så enkelt som att få hjälp med att komma upp ur sängen, gå en sväng i parken, ringa ett telefonsamtal. Att äta, duscha, klä på sig. Att läsa tidningen eller bara prata lite om väder och vind. Att få behålla sin värdighet som människa och person. Kanske ibland så enkelt som att få gå på toaletten när man vill. Och det borde verkligen inte vara för mycket begärt.

Aftonbladet, lika trovärdig som En ding ding värld!

2011-10-14T17:51:00.005+02:00

Så här säger åklagaren till SR om de enligt Aftonbladet "glasklara" regler Juholt påstås ha brutit mot:

"När det gäller t.ex. frågan om man ska ha reducerad ersättning när man är sambo med någon... Det finns, jag kan inte se att det överhuvudtaget regleras i regelsystemet eller i nåt informationsmaterial som jag har tagit del av."

Lyssna själv på klippet!

Nedskärningarna i Lund drabbar de mest utsatta

2011-09-21T15:01:00.000+02:00

Ett samhälle kan bedömas efter hur de behandlar den som är mest utsatt. Med den måttstocken riskerar Lunds kommun att hamna på en bottenplacering framöver.

I juni i år beslutade moderater, folkpartister, centerpartister och sverigedemokrater om att skrädda en trång kostym för kommunens budget i kommunfullmäktige. Därför får flera nämnder, bland annat Socialnämnden, genomföra stora nedskärningar i verksamheten. Trots att det stod klart att det skulle drabba Socialnämndens olika förebyggande insatser mot exempelvis missbruk, något som vi också framförde i debatten.

Då kallades vi i de närmaste domedagsprofeter. Men nu står det klart att Socialnämnden i Lund ska spara in flera miljoner. På Socialnämndens sammanträde i oktober ska det beslutas vilka verksamheter som ska axla besparingarna. För någon vecka sedan diskuterades om bilan skulle falla över både Rådgivningsbyrån och Alkoholmottagningen. Båda dessa verksamheter fyller en enormt viktig funktion för att förebygga långvariga problem med alkohol och andra droger. Nu verkar det som om Rådgivningsbyrån är utom fara. Alkoholmottagningens framtid är dock fortfarande osäker. Vår förhoppning är att även de borgerliga i nämnden inser nödvändigheten av verksamheten och beslutar att inte stänga ner den.

Vi Socialdemokrater röstade emot besparingarna både i Socialnämnden och i budgetdebatten i juni. Det kommer vi att fortsätta med. Tvärtemot den borgerliga majoriteten anser vi att Lund har råd med välfärd. Och att våra åtaganden inte ska stanna enbart vid det som vi enligt lag är tvingade att göra. Socialtjänstens verksamhet är oerhört central för Lunds kommun. Varje nedskärning inom densamma ökar inte bara antalet personer som inte får den hjälp de behöver. Det får också smärtsamma, långtgående och ekonomiskt mångdubbelt kostsammare effekter. Det är dags att dra i bromsen – innan det är för sent.

Artikeln publicerad i dagens Skånska Dagbladet

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd (S)

Peter Fransson, gruppledare Socialnämnden (S)

Ska barnen betala skattesänkningar med sämre skola?

2011-09-21T14:53:00.000+02:00

En bra skola är en bra start i livet. Skoltiden präglar uppväxten och hur vi utvecklas som individer. En trygg skola präglad av kunskap och kritiskt tänkande ger oss förutsättningar att växa som människor och nå våra mål.

I dagens Skånska Dagbladet kan man läsa om Killebäckskolan i Södra Sandby, som är på väg tillbaka efter såväl brand som oförtjänt dåligt rykte som en otrygg skola. För även om läger fortfarande är tufft stämmer inte bilden av att det är frågan om någon värstingskola menar elever och lärare i artikeln. Däremot har besparingarna gett sig tillkänna genom minskning av fem och en halv lärartjänst och större klasser.

Bra skolor skapas inte genom nedskärningar, större klasser och mindre resurser till elever med särskilda behov. De senaste årens rekordstora nedskärningar har medfört stora försämringar i skolan. Det blir allt fler barn i förskolans barngrupper och i grundskolans klasser, samtidigt som antalet förskollärare och lärare minskar. Det är inte rimligt att ekonomiska kriser och skattesänkningar ska bekostas av barnen i form av sämre skolor och förskolor. Det behövs fler lärare i skolan, men också ett ökat stöd i form av fler speciallärare, skolkuratorer, skolsjuksköterskor och fritidspedagoger Nedrustningen av grundskolan i Lund måste stoppas. En bra skola för alla, oavsett bakgrund och ekonomiska förutsättningar, är nämligen en av de viktigaste förutsättningarna för ett gott samhälle.

The vind is vändning

2011-09-19T11:29:00.000+02:00

Vänstervindar viner genom höstrusket. Först en valseger i Danmark förra veckan och i Berlin igår. Och det verkar ju vara en fortgående positiv trend. Kan det vara så att vinden har vänt – att det borgerliga experimentet med stadsfinanser, välfärdssystem och brist på förändringsvilja har uppenbarats för medborgarna? Låt oss hoppas det. För det är inget ”hittepå” att samhällsekonomi och utvecklingsmöjligheter blir bättre av en politik som eftersträvar jämlikhet. Att ökade klassklyftor inte bara skapar orättvisa mellan olika människor – utan även är sämre för tillväxten. Det skulle vara skönt om valet i Danmark förra veckan utgör startskottet för slutet på detta borgerliga moment 22 som har sitt grepp över stora delar av Europa.

Tomma tunnor skramlar högre

2011-09-15T18:13:00.001+02:00

Idag talade Reinfeldt om ansvar i sin regeringsförklaring.Det var på tiden, kanske någon tänkte. Men tomma tunnor skramlar högre.
Att alla ska ta ansvar för landet, inte bara politikerna. Men något ansvar för de arbetslösa, de sjuka, pensionärerna, bostadsbyggande, utbildning, framtiden – det vill i vart fall inte han ta.
Frågan är vad man ska ha en regering till – om de anser att de inte har något ansvar för en fungerande välfärd. Om regeringens verklighetsbeskrivning tar sin utgångspunkt i en verklighet som endast verkar finnas innanför väggarna i Rosenbad.

Håkan Juholt kommenterade det bra i Dagens Nyheter tycker jag:
– Att ta ansvar är inte bara att säga ordet ”ansvar”, det måste vara att se verkligheten. Pensionärer utsätts för orättvisor, infrastrukturen förfaller, bostadsbyggandet är på noll, resultatet i skolan sjunker och arbetslösheten är högre än när Reinfeldt tillträdde.
Precis.

Jämlikhet, heliga kor och mellanmjölk

2011-09-09T16:09:00.001+02:00

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa en debattartikel med rubriken ”De välutbildade måste kunna tjäna mer”.
Det är en rubrik som får dig att läsa vidare. Efter ett tag blir man dock både förbannad och besviken. Förbannad över att debattören, SACO:s nye ordförande, menar att kampen för jämlikhet är en av politikens heliga kor som måste slaktas. Som om inte det vore nog är nästa snilleblixt hos debattören att koppla detta till jantelagen. Jo – jantelagen har ju väldigt mycket med facklig kamp och arbetarrörelsens krav på jämlikhet att göra. Det var ju Jante som grundande arbetarrörelsen. Att jämställa kamp för jämlikhet med en ”helig ko” – eller till och med – i vart fall kan jag tolka in det mellan raderna – en politisk floskel – är givetvis felaktigt. Det är knappast så att vi lever i ett jämlikt samhälle. Inte heller år det så att vi skulle förlora på ett mer jämlikt samhälle, vare sig mänskligt eller ekonomiskt. Det finns det forskning som tydligt pekar på. Kanske är denna forskning bara en helig ko enligt jantekoncept den också – trots att böcker som jämlikhetsanden inte är skrivet i detta mellanmjölkens janteland.

Som om detta inte var tillräckligt fortsätter det med ett angrepp på motdebattörerna utifrån logiken – om du inte håller med mig har du nog inte förstått. Den utgångspunkten är dessvärre inte alldeles ovanlig för många inom politiken. En form av härskarteknik på sätt och vis, för det grundar sig på en syn att man själv är mer upplyst om sakernas tillstånd och därför ska förklara detta för omgivningen. Som givetvis kommer att hålla med en när förklaringen är erlagd.

Jag har själv stött på den många gånger. Jag blir lika irriterad varje gång. För det kan ju vara så att du bara inte håller med mig – eller att du inte delar min analys av verkligheten. Åtminstone enligt min uppfattning. Att jag har en annan åsikt kan bero på att jag förstår precis vad du menar – men ändå inte håller med dig. Du kan ju faktiskt ha fel.

2011-09-06T10:19:00.000+02:00

Stålbadet i Lund - Socialnämnden
Ett samhälle kan bedömas efter hur de behandlar den som är mest utsatt.
Socialnämnden i Lund saknar sex miljoner för att kunna behålla sin nuvarande verksamhet. Eller – om man så vill – för att behålla en tiondel av det förebyggande arbetet. Detta visste vi redan i budgetdebatten i juni – och vi Socialdemokrater yrkade också på att nämnden skulle få den kompensationen. Men vi förlorade.

Och stålbadet tar nu sin början. I dagens Sydsvenska Dagbladet kan man läsa om att Alkoholmottagningen, Rådgivningsbyrån och Lundahoj nu hotas av nedläggning – pengarna saknas för verksamheten. Detta kommer inte heller som en total överraskning. Inför budgeten i juni tog Socialnämnden fram en konsekvensbeskrivning av vad som skulle ske om de inte blev undantagna från nedskärningar.

I konsekvensbeskrivningen kunde man läsa vilken verksamhet som man kunde tvingas lägga ner utan de sex miljonerna. Och eftersom en stor del av nämndens verksamhet är myndighetsutövning – där man inte kan spara – är det på den andra verksamheten besparingarna kan genomföras. Det rör sig exempelvis om det förebyggande arbetet. Exempelvis barngruppverksamheter och förebyggandeteam – där verksamheten riktar sig till barn som växer upp i familjer med missbruk, psykisk ohälsa, där det finns allvarliga vårdnadskonflikter. Skolkproblem, mobbing, skolfrånvaro eller andra riskfaktorer. Det handlar om tidiga insatser – som inte bara är bra för de som behöver dem utan också sparar tid och utredningsresurser från nämnden. Och inte minst – risken att de unga hamnar i utanförskap minskar markant.
Det gäller alkoholmottagningen – där personer kan få hjälp utan att bli myndighetsregistrerade. Rådgivningsbyrån för narkotikafrågor. Solvera – en av socialförvaltningens få behandlingsalternativ på hemmaplan för personer med missbruksproblem. Kvarbo. Arbetsmarknadsåtgärder.

Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift. Har behovet av förebyggande insatser minskat undrar kanske någon? Självklart inte. Och Lund, en rik kommun, kan bättre än så.
Vi Socialdemokrater anser att vi har råd med välfärd och att vi inte bara kan låta våra åtaganden stanna vid det som vi enligt lag är tvingade att göra.

Socialtjänstens verksamhet är oerhört central för Lunds kommun och varje nedskärning och indragning inom densamma ökar inte bara antalet personer som inte får den hjälp de behöver – utan får också smärtsamma, långtgående och ekonomiskt mångdubbelt kostsammare effekter. Det är dags att dra i bromsen – innan det är för sent.

När tornet rasar samman

2011-08-15T18:31:00.001+02:00

".... Men ju högre man kom ju mer skiljde sej dom som bodde där uppe från dom andra. Och till sist blev tornet så högt, att dom där uppe och nere inte längre förstod varandra. Och då rasade tornet samman. ....." Ur Keops Pyramid (Mikael Wiehe)

Sången skulle kunna vara en beskrivning av vad som händer när beslutsfattare inte kan, eller vill lyssna på beskrivningar av verksamheten de styr. När avståndet mellan beslutsfattare och brukare och personal är för stort. Det skulle kunna vara en beskrivning av det gap som verkar finnas mellan borgarna i regionledningen och personalen på SUS.
Sommarens rapporteringar från den Skånska sjukvården är oroande och alarmerande. Patienter berättar om dåliga förhållanden. Socialstyrelsen har sett sig föranlåten att göra anmälningar och inspektioner. Arbetsmiljöverket riktar allvarlig kritik. Oron för om vi kan räkna med att få den goda vård som kan förväntas, sprider sig bland skåningarna. Personalen runt om på sjukhusen i Skåne, särskilt på SUS, skickar den ena larmrapporten efter den andra. Skrivelser, protester, uppsägningar, förtvivlade rop om överbeläggningar och bristande patientsäkerhet har droppat in så ofta att dagstidningarna nu endast gör notiser av varningssignalerna. Den bild av verksamheten som målas upp av personalen borde räcka för att situationen ska tas på allvar av ansvariga borgerliga politiker. Istället målar de en helt annan bild av verkligheten. En verklighetsbeskrivning som är helt främmande för såväl många patienter, anställda som allmänhet. Hör man inte de anställdas varningsrop? Har styret, likt "dom där uppe", förlorat kontakten och förståelsen för verksamheten?

Det är inte svårt att förstå uppgivenheten hos de som kämpar i vårdens vardag. De som stressar och oroas samtidigt som de ingjuter mod och styrka hos patienter och anhöriga. De som kämpar för att hindra att tornet rasar, samtidigt som de tar hand om våra sjuka medmänniskor Man kan tycka att de som beskriver sin egen verklighet borde ha en mycket större trovärdighet än de som ritar en önskekarta. Personalen är utan tvekan den viktigaste kuggen i vården. Inom några få år kommer tusentals läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal att gå i pension. Skall vi klara att rekrytera fler unga och nyutbildade personer till våra sjukhus och vårdcentraler måste villkoren för arbetet i vården förbättras. Fler och fler väljer att lämna vården för att man inte klarar den nuvarande pressen och den usla arbetsmiljön. Mångårig erfarenhet och kunskap försvinner till andra branscher eller till tidig pensionering.
Den borgerliga majoriteten spelar högt när man bemöter personalens varningar med tystnad. Eller valser om god ekonomi. Som lök på laxen har den borgerliga majoriteten utlovat ett krispaket som i första hand ska hantera de stora underskott som finns i vården. Det är svårt att tänka sig hur ett stålbad av besparingar skulle förbättra dagens förhållanden. För självklart får besparingar inom vården effekter. Konsekvenser för patientsäkerhet, vårdplatser och antal anställda ? bara för att nämna några. Och allt tyder snarare på att det behövs fler anställda ? inte färre. Att mer pengar behövs för att garantera vårdkvalitet, patientsäkerhet och arbetsmiljö. Detta förslag har framförts upprepade gånger av socialdemokrater och vänsterpartister, men har konsekvent röstats ner av moderaterna och deras efterföljare. Att följa ideologin har hittills varit viktigare än att öppna ögonen för resultatet av den. Förvisso kan inte alla problem lösas genom mer resurser. Men det är en början. Det är på tiden att ansvariga borgerliga politiker börjar lyssna på personalens varningar och agera innan tornet rasar samman.

För s-kvinnor i Lund

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd (S) i Lund och regionpolitiker

Jeanette Olsson, undersköterska SUS i Lund

Eva Olsson, anställd på SUS i Lund

Britt-Marie Lundqvist, regionpolitiker (S)

Artikeln publicerad i Skånska Dagbladet 110815<

Rent hus på SUS?

2011-08-10T17:31:00.001+02:00

Sjukhuset i Lund städas idag av cirka 150 personer. I dagens Sydsvenska Dagbladet kan man läsa om att ett nytt avtal börjar löpa vid månadsskiftet - och att en ny entreprenör tar över städningen. För dessa 150 personer är det osäkert om de får stanna kvar på sitt arbete eller inte – eller vilka som får stanna och vilka som måste gå. Den nya entreprenören har egna anställda – och de har förtur. Det ska inte heller behövas så många som 150 stycken – det ”susas” om att så många som hälften kommer försvinna.
Det rör sig om personer som gör ett oumbärligt arbete – att ett sjukhus har rena lokaler är av yttersta vikt för patientsäkerheten.
Jag har för egen del svårt att se att hälften så många ska göra lika mycket som 150 gör nu? För jag tror knappast att nuvarande entreprenör har för många anställda för uppdraget. Har borgarna kört ekonomin i botten så till den milda grad att vi inte ens har råd att städa våra sjukhus längre?

Tillsammans är vi starka

2011-07-24T10:53:00.002+02:00

Skriver om det hemska i Norge på Tidskriften Libertas hemsida och S-studenters hemsida. Det är mitt sätt att bearbeta.

Fredagens illdåd i Norge skär i hjärtat. Det är ofattbart till både sin karaktär och omfattning. Så många oskyldiga liv till spillo. I Oslos regeringsbyggnader fullgjorde statsanställda sitt uppdrag att sköta landet. På Utøya hade ungdomar samlats för samtal och bildning om fred, frihet, solidaritet, jämlikhet och demokrati. De fattas oss i dag.

Attackerna är de värsta mot socialdemokratin sedan nazismens och stalinismens terror på 1930- och 1940-talen. Någon kanske tycker att det konstaterandet är förhastat. Det stämmer att vi ännu inte vet allt om hur eller varför. Men vi vet att det var ungdomar på ett socialdemokratiskt politiskt läger som utgjorde gärningsmannens måltavla. Därmed och tillsammans med bomben i Oslo blir det ett angrepp på arbetarrörelsen men också på den politiska demokratin och samhället i stort.

Vi har i dag goda skäl att anta att de som under fredagen spekulerade i al Qaidas skuld hade fel. Det var för tidigt att uttala sig. Det är det på sätt och vis fortfarande, men just på grund av de förhastade gissningarna om eventuella skyldiga finns anledning till några reflektioner:

Det är mycket lätt att generalisera och komma med fördomar. Det har vi alla gjort oss skyldiga till någon gång. Det kommer sannolikt aldrig att helt gå att stoppa räddhågsenhet eller misstänksamhet inför det annorlunda och okända. Men det politiska klimatet kan förändras.

Låt oss därför genom helgens händelseutveckling en gång för alla slå fast följande: Ingen hudfärg eller etnicitet är farligare än någon annan. Däremot finns det verkligt farliga åsikter och politiska miljöer. Sådana är ofta, oavsett var i världen de uppträder, till sin natur mycket lika varandra. Där odlas extrema åsikter. Där piskas hat upp. Där finns en grogrund för våld.

Alla som deltar i den politiska diskussionen har ett ansvar för vad man säger och hur man säger det. Tonläget i politiken kan ibland få vara hårt. Men det får aldrig bli rått. Ironi och satir kan berika debatten. Men det måste finnas en tydlig gräns mot ren förnedring.

Det måste finnas en insikt bland politiska företrädare att det de ger uttryck för kan verka hetsande, oavsett om deras uttalanden rör enskilda, andra politiska partier eller människor med en viss etnicitet eller religion. Det måste finnas eftertanke för i vilken mån sådana yttranden bidrar till potentiellt farliga politiska miljöer. Det framgår säkert att över detta har vissa större anledning än andra att begrunda.

Det som hände i Norge under fredagen var så ohämmat grymt. Sorgearbetet har bara börjat. Låt oss göra det vi kan. Verka för ett ännu öppnare samhälle och ett varmare politiskt klimat utan inslag av främlingsfientlighet, hat och våld. Axla och för vidare det fina engagemang de unga norska socialdemokraterna gav uttryck för när de deltog på AUF:s sommarläger.

Tillsammans är vi starka och vi kan inte låta oss besegras.

En trång kostym skaver på flera ställen.

2011-07-07T14:17:00.001+02:00

De senaste dagarna har man kunnat följa situationen på SUS, Skånes universitetssjukhus i pressen. Sydsvenska dagbladet rapporterar om en nära på katastrofal situation med personalbrist, platsbrist och viteshot från arbetsmiljöverket. Att ventilationen på onkologen är så dålig att patienter kyls med glass i värmen. Idag kunde man läsa om att Socialstyrelsen med stor sannolikhet kommer göra en ingående granskning av patientsäkerheten.

Det är bra det. Men det är samtidigt tragiskt att behovet för den granskningen finns. De varningar som har kommit från sjukhuset och den bild av verksamheten som målas upp av personalen borde ha varit tillräckliga för att situationen skulle tagits på allvar. Man undrar om någon form av strutsmentalitet fått fäste inom majoritetens politiker som kombineras med en tro om att sparbeting kanske egentligen inte påverkar verksamheten så mycket - i vart fall inte om man kan fortsätta att ha en låg skattesats? Trots att personalen signalerat att de går på knäna redan. Trots att det tidigare har framkommit att det finns stora problem på akutmottagningarna.

För mig kan det te sig självklart att besparingar inom vården får konsekvenser. Konsekvenser för patientsäkerhet, vårdplatser och antal anställda – bara för att nämna några. Självklart att en trång kostym skaver på flera ställen. Även om det givetvis är så att de problem som finns inte enbart kan lösas genom mer resurser. Men det är en början.

Danmark får skarpare konturer?

2011-07-05T15:27:00.001+02:00

50 extra tulltjänstemän som på sikt ska bli 98 stycken, står nu på plats längs Danmarks gränser. Den förstärkta kontrollen införs efter ett beslut i finansutskottet. Ett beslut som har stött på kritik från bland anant EU; eftersom det kan tänkas strida mot Schengensamarbetet. Protesterna från omvärlden är höga, inte minst från Tysklands håll, där de flesta nya tullarna placeras. Enligt Skånska dagbladet har en tysk politiker till och med uppmanat tyskar att inte fira semester i Danmark. Fånigt och mindre diplomatiskt uttalande kan tyckas . Men grunden till det vilar troligtvis på annat än ilska över skärpta kontroller av narkotika- och vapeninförsel. Snarare en frustration över att Danmark sluter sig mer mot sin omgivning eller åtminstone att agerandet kan tolkas som det. Frågan är om inte uttalanden av dylik karaktär från tyska politiker hjälper till att befästa en bild (reell eller inte) som på det sättet riskerar att bli verklighet. För den som vill ha ett fördjupat samarbete och en ökad integration i öresundsregionen kan vissa orosmoln ha blåst upp vid horisonten. Frågan är bara om det bästa sättet att skingra molnen är genom att kasta in hot om minskat resande över gränserna. Jag tror inte det. För de tusentals människor som pendlar över bron är det knappast heller ett alternativ att stanna hemma.

Greklands kris har varit vår

2011-06-29T13:02:00.002+02:00

Skriver på S-studenters hemsida om Grekland och EMU.

Grekland står vid ruinens brant. Orsakerna till det är flera. Men ingen av dem är – som bland andra Anders Borg föraktfullt sökt göra gällande – det grekiska folkets lathet. Grekerna går i genomsnitt i pension senare än både tyskar och österrikare.

En viktig förklaring är i stället att Greklands absolut rikaste under många år erhållit gigantiska skatterabatter. Det i kombination med en omfattande korruption har lett till att många människor inte litar på staten. Skatteintäkterna har uteblivit.

Det grekiska Socialistpartiet förtjänar sin släng av sleven, men det var det borgerliga Ny demokrati som under sin regeringsperiod 2004-2009 mörklade den statsfinansiella situationen. Man ökade utgifterna men skar ned på inkomsterna på ett närmast kriminellt sätt. Den nuvarande regeringen ärvde ett svart fiskalt hål.

På grund av bakgrunden till och omfattningen av Greklands kris hade vägen framåt varit svår oavsett namnet på landets valuta. Men EMU är medskyldig till situationen. Den grekiska ekonomin hade till exempel under flera år behövt högre ränta för att stävja inflation och överhettning.

Därtill gör nu euron ont värre precis på det sätt – demokratiunderskott och asymmetrisk chock – som Nej-sidan varnade för under den svenska kampanjen inför EMU-omröstningen 2003.

Nej-sidans varningar var inte nypåfunna. Redan 1996 hade Per Jansson i en EMU-utredning tillsatt av den dåvarande socialdemokratiska regeringen skrivit om dem:

”En önskvärd bas för en gemensam penningpolitik är att de chocker som drabbar länderna påverkar på samma sätt, det vill säga är symmetriska. Landsspecifika, så kallade asymmetriska, störningar kan kräva en landsspecifik penning- och valutapolitisk reaktion, men i en monetär union är denna väg stängd.”

Notera ordet ”önskvärd”. Det fångar kärnan i hela EMU-projektet. För Nej-sidan var läget emellertid solklart. Det finns inga önskvärda krisscenarion. Om medlemsstaternas ekonomier är olika kommer kriserna att slå olika. En gemensam valuta kräver därför en gemensam finanspolitik. Men en sådan skulle, med tanke på den europeiska politiska situationen, ligga mycket långt högerut. Oavsett det skulle systemet undergräva den politiska demokratin. Varför välja parlament om grunden för politiken ändå bestäms av någon annan?

Nej-sidan fick rätt om chockerna. Grekerna fick betala priset. Om Grekland hade haft en egen valuta hade den kunnat falla. På så vis hade priserna på turistresor till landet och dess exportvaror sänkts. Det hade genererat intäkter som mildrat krisens konsekvenser. Människor hade hållits i arbete och ekonomin hade återhämtat sig snabbare.

Ett av argumenten som framfördes i Sverige för EMU var att med samma valuta skulle det bli stopp för osund devalvering som konkurrensåtgärd. Men devalvering blir det ändå för Grekland, men av en annan typ. När nu inte valutan kan falla tvingas regeringen av de europeiska långivarna se till att löner och priser gör det. Därmed blir landets exportvaror och turistresorna dit billigare, fast på bekostnad av att trygghetssystemen brakar samman och arbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Inget av detta gynnar återväxten. Det enda det möjligen kan åstadkomma är att driva de unga och de utbildade ur landet.

Nej-sidan fick rätt också om folkstyret. Den grekiska politiken dirigeras nu utifrån av andra intressen som kräver nedmontering av välfärden och omfattande utförsäljningar av offentlig infrastruktur i utbyte mot dåliga lån med hiskelig ränta. Sedan när blev det förenligt med demokrati?

Greklands kris har varit vår. Vi var i början 1990-talet i en liknande situation. Det gick inte alls förrän vi släppte vår valuta. Grekerna hade behövt göra detsamma nu.

Nej till EMU.

Återremissens tid är här?

2011-06-22T15:05:00.001+02:00

Det är svårt att regera när riksdag och regering inte vill samma sak. Socialdemokraterna och övriga i oppositionen har länge krävt förändringar i den så försämrade sjukförsäkringen. Igår fanns det en majoritet (oppositionen och SD) för att driva igenom förändringarna. I Aftonbladet kan man läsa att regeringen svarade med att återremittera ärendet. Anledningen uppgavs vara att ärendena var väldigt illa beredda – man kan ju då fråga sig varför de ligger på riskdagens bord över huvud taget. Och varför en majoritet i riksdagen inte ansåg att det fanns anledning till återremiss. Det krävs bara en tredjedel för att få igenom en återremiss i riksdagen.
Men man måste fråga sig om regeringen även tänker regera med en tredjedel framöver

Borgerlig svångremspolitik

2011-06-21T11:46:00.001+02:00

Sveriges ”längsta statsminister” Tage Erlander sa en gång att ”varje samhälle måste bedömas efter hur väl det tar hand om sina sköraste”. Med den måttstocken får Lund, med de senaste årens utveckling, inget toppbetyg direkt.
I slutet av förra veckan behandlade kommunfullmäktige de ekonomiska ramarna för Lund. Ramarna ger en alltför trång kostym vilket gör att nämnderna inte får kompensation för kostnadsökningar beroende av pris- och löneökningar. Från början låg besparingen på tre procent men har nu gått ner till två. Det låter kanske inte så mycket – men det är det.

Och personer med små marginaler som drabbas extra hårt av nedskärningar. Socialnämndens verksamhet är till 85 procent lagstadgad vilket gör utrymmet för besparingar litet. De kan endast genomföras på de verksamheter som nämnden inte är tvingad att utföra enligt lag.

Från början fattades runt tio miljoner – nu efter justeringar rör det sig om cirka sex miljoner. Eller om man så vill, en tiondel av det förebyggande arbetet.
En enig nämnd ville bli undantagna från nedskärningar 2012 med hänvisning till förvaltningens framtagna konsekvensbeskrivning. Men i kommunstyrelsen röstades förslaget ner och i kommunfullmäktige röstade majoriteten igenom besparingarna (Kd lade ner sina röster vilket hedrar dom).

Vilken verksamhet är det då som kan försvinna? Det är tex barngruppverksamheter och förebyggandeteam – där verksamheten riktar sig till barn som växer upp i familjer med missbruk, psykisk ohälsa, där det finns allvarliga vårdnadskonflikter Verksamhet där barnen får hjälp att bearbeta sina upplevelser och föräldrastödprogram. Det handlar om tidiga insatser – som inte bara är bra för de som behöver dem utan också sparar tid och utredningsresurser från nämnden. Och inte minst – risken att de unga hamnar i utanförskap minskar markant.Det gäller alkoholmottagningen – där personer kan få hjälp utan att bli myndighetsregistrerade. Rådgivningsbyrån för narkotikafrågor. Solvera – en av socialförvaltningens få behandlingsalternativ på hemmaplan för personer med missbruksproblem. Listan kan göras längre.

Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift. I dagens Skånska dagbladet kan man läsa att förvaltningschefen föreslår att Lunds alkoholmottagning och Rådgivningsbyrån i narkotikafrågor läggs ner samt att inga lediga tjänster och vikariat tillsätts. Stålbadet har börjat. Man kan inte annat än att ta sig för pannan och sucka högt. Inte bara för att verksamheten rör personer som behöver den för att kunna fungera och skapa sig ett fungerande liv. Utan för att det är verksamhet som faktiskt minskar nämndens kostnader på sikt. Det vi satsar nu får vi dessutom igen sedan.
Lund kan bättre än så. Det handlar om att prioritera.

Borgerlig svångremspolitik

2011-06-21T11:46:00.000+02:00

The botten is nådd

2011-06-14T11:28:00.000+02:00

Abortfrågan är återigen het. Och nu får man nog konstatera att diskussionen spårat ur. KD-politikern och ordföranden i ”Ja till livet”, Gunilla Gomér, tar nazismen som utgångspunkt för sin verklighetsbeskrivning. Smaklöst kan tyckas?

”LÅT OSS SE på dagens genetiska utmaning. Finns det idag någon praxis eller tendens i vårt samhälle som liknar gårdagens rashygien? Aborter av flickfoster och fosterdiagnostik för att hitta Downs syndrom är kanske början till att skapa ett rashygieniskt elitsamhälle?”

”Med mänskliga rättigheter som signum har Sverige varit ett föregångsland när det gäller att proklamera mänskliga rättigheter. Inte undra på att det reageras internationellt, nu när Sveriges riksdag förkastade Europarådets resolution om samvetsfrihet. Det förtroende Sverige byggt upp som bärare av mänskliga rättigheter kan ta decennier att bygga upp igen. Samvetsfriheten är lika självklar som yttrandefriheten och religionsfriheten. Det borde den också vara för svensk vårdpersonal”.

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?

Timbuktus text beskriver väl de frågetecken som dyker upp i mitt huvud över de grumliga vatten vissa ger sig ut att fiska i.

Det dras liknelser mellan den verklighet som beskrivs genom filmen Schindlers list, med förintelsen och aktiv dödshjälp, och sjukvårdens insatser vid aborter. Menar Gomér att vårdpersonalens samvete ska ha ett större inslag i vilka arbetsuppgifter de utför? Att personalen i vården ska göra politiska överväganden över vilken vård de vill vara med om att ge brukarna? Att utförandet av en abort är jämförbart med de brott mot mänskligheten som begicks av nazisterna under Hitlers ledning? Någon annan slutsats blir, även efter att ha läst det flera gånger för att försöka tro sina ögon, omöjlig att dra. Det är ett angrepp riktat såväl mot kvinnornas rätt till fri abort som mot vårdpersonalen.

Att ”ja till livet” var emot kvinnors rätt till att själva bestämma över sina liv var ingen nyhet. Men att dra paralleller mellan andra världskrigets bödlar och vårdpersonalen är inte bara oerhört smaklöst och kränkande mot hårt arbetande personal. Det är en helt ny syn på sjukvård. Att samvetet ska avgöra vilken vård man vill medverka till att utföra. I sin förlängning innebär det då att vårdpersonalens samvete kan bli avgörande för den enskilda kvinnans rätt att bestämma över sitt liv. Politisk och konfessionellt styrd vård är inget att eftersträva – tvärt om.

Aborter har genomförts så länge man känner till. Redan i det antika Grekland och Rom genomfördes aborter. Det medför mycket onödigt lidande att inte låta den enskilde bestämma själv om hon vill ha barn. I länder där abort är förbjudet, tvingas många kvinnor utsätta sig för livsfara. I ett civiliserat och humant samhälle måste abort vara en rättighet. Kvinnor som av olika skäl kommer fram till att de inte vill eller kan ta hand om ett barn måste respekteras.

En stund av sans och vett

2011-03-31T12:54:00.003+02:00

I förra veckans nummer av Läkartidningen skriver ordföranden för Svenska psykiatriska föreningen, Lise-Lotte Risö Bergerlind, om begreppet valfrihet i vården och vad det kan innebära för vissa patientgrupper. För den som är intresserad av en stunds klokskap, sans och vett rekommenderas denna artikel varmt. Den utgör en stark kontrast till vad ansvarigt landstingsråd i Stockholms län, folkpartisten Birgitta Rydberg, "presterade" tidigare i månaden.

Tänk till om tillväxten

2011-03-27T21:54:00.003+02:00

Skrev på SVT-debatt i går om socialdemokratin och vårt förhållande och fokus på begreppet ekonomisk tillväxt. Det är dags att fundera på hur vi kan utveckla vår syn på detsamma.

http://svtdebatt.se/2011/03/vi-socialdemokrater-maste-sluta-stirra-oss-blinda-pa-tillvaxten/

PS Det är inte jag som har satt rubriken. Mitt förslag var det som betitlar det här blogginlägget. DS

Världens dyraste jobbpolitik

2011-03-17T15:40:00.008+01:00

Den borgerliga regeringen vill sänka restaurangmomsen. Den hävdar att det vore ett bra sätt att skapa arbeten. I verkligheten är det en definitionsfråga av rang.

I dag visar en utredning av Anders Borgs eget finansdepartement att en sänkning av momsen med 5,4 miljarder kronor i år och 4 miljarder kronor per år därefter skulle ge ungefär 3 500 nya heltidstjänster - förutsatt att bara arbetslösa anställs. Det här betyder att regeringen själv beräknar kostnaden för varje nyskapat jobb till drygt 1 000 000 kronor.

Om man i stället hade anställt arbetslösa personer direkt i offentlig sektor med en månadslön om 25 000 kronor hade pengarna, de fyra miljarderna, räckt till gott och väl 9 500 nya jobb [1]. Det är nästan tre gånger så många nya arbeten - för samma insats.

Det har länge varit kul att glädja sig åt de svenska frontplaceringarna när det gäller till exempel välfärd, sysselsättning och jämlikhet. När vi nu gör allt sämre ifrån oss på dessa områden är det till klen tröst att vi i stället närmar oss världsrekord i kategorin "landet med den dyraste jobbpolitiken".

Länk: SvD

[1] Riksdagens utredningstjänst har undersökt saken och visat att nettokostnaden för en nyanställd arbetslös inom offentlig sektor i själva verket är mycket lägre, mellan 200 000 till 350 000 kronor. I så fall skulle det gemensamma för de fyra miljarderna kunna nyanställa 11 000 och 20 000 personer. (Jag väljer emellertid att inte ta med detta i själva blogginlägget eftersom jag inte kan finna utredningen på nätet.)

Den lägre nettokostnaden bygger på att i beräkningen medtas de kostnader som det gemensamma har i dag för a-kassa eller arbetsförmedling och även från de pengar som kommer tillbaka till det gemensamma från en anställd via sociala avgifter med mera.

Det japanska dundret

2011-03-16T17:50:00.001+01:00

Jag minns när vi fick lära oss om det japanska undret i skolan. De senaste dagarna är det snarare det japanska dundret som är föremål för de flestas intressen. Dunder från jordbävning, tsunami, efterskalv och inte minst läckande kärnkraftverk.

Minnesbilderna från 1986 kommer fram på näthinnan. Filmat från en helikopter ovanför elden från kraftverket. Ett öppet, glödande hål. Bilder av strålskadade personer som tvingats lämna hus och hem. De som satte livet till för att släcka elden. Spökstaden de lämnade efter sig. Spökstaden med det tomma pariserhjulet, som fortfarande är så radioaktiv att du bara kan vistas där en kort tid utan att utsätta dig själv för hälsorisker.

Under tiden kommer mer och mer information om hur stor skadan egentligen kan tänkas vara fram. Från att först vara en olycka som klassades som en fyra på en sjugradig skala är det nu helt plötsligt en sexa. Japanerna uppgav att det var en fyra, men fransmännen hävdade att det är en sexa. Tjernobyl var en sjua. Jag väljer att lita mer på fransmännen – vad har de att förlora.

Situationen i Fukushima blir allt värre. Radioaktivt avfall tror släcka ut och kylningsarbetet, med hjälp av vattenkanoner, pågår för fullt. Världen håller andan.

Juholteffekt

2011-03-15T10:41:00.001+01:00

Det går uppåt för Socialdemokraterna i opinionen. Tidningarna skriver om eventuell Juholteffekt. Givetvis kan siffrorna vara ett uttryck för att många har förtroende för Håkan Juholt. Men det kan lika gärna vara så att siffrorna är ett uttryck för att förtroendet för socialdemokraterna ökar när osäkerheten kring ledarskapet har lagt sig. I vilket fall som helst så är det just nu inte så tokigt att vara socialdemokrat. Och det verkar inte en växande del av befolkningen tycka heller.

Fukushima

2011-03-14T17:55:00.007+01:00

Inte en härdsmälta. Inte två härdsmältor. Tre härdsmältor - Tur att de flesta experter verkar eniga om att det är ofarliga härdsmältor och att det är börsnedgången som är det verkliga problemet... ... ... :-S

Tidigare kärnkraftsinlägg:
Kärnkraften
Kärnkraftsfrågan
Konsekvenserna av uranbrytning

Mest höginkomsttagare som använder RUT

2011-03-14T15:03:00.011+01:00

Flera media rapporterar i dag att allt fler använder RUT-avdraget. Det är lätt att tro när man läser de aktuella artiklarna att var och varannan nu har hemhjälp, men faktum är att andelen hushåll som gjort RUT-avdraget år 2009 var blygsamma 3,5 procent.

Användningen av RUT-avdraget skiljer sig markant mellan olika hushållstyper och inkomstklasser. I gruppen sammanboende med barn under 18 år och med de 25 procent högsta inkomsterna utnyttjade 15,8 procent skattereduktionen. Det ska jämföras med 1,6 procent bland den fjärdedel i samma hushållstyp som hade lägst inkomster. I gruppen ensamstående med barn under 18 år var användningen hos den fjärdedel som tjänade mest 5,4 procent mot bara 0,6 procent bland den fjärdedel med de lägsta inkomsterna. Åldersmässigt är det framför allt äldre som använder sig av RUT, men också bland dem över 85 år, i vilken grupp RUT-avdraget är vanligast, är andelen som fått skattereduktion bara drygt 5 procent.

Av den totala skattereduktionen för hushållsnära tjänster, 750 miljoner kronor, gick 64 procent till den fjärdedel av hushållen som hade högst inkomster och bara 7 procent till den fjärdedel av hushållen med de lägsta inkomsterna. Medianbeloppet för skattereduktionen var drygt 2 000 kronor, vilket är ungefär lika mycket som inkomstskatten sänkts de senaste åren för den som tjänar 30 000 kronor i månaden och därmed tillhör de 25 procent som har högst inkomster.

Med tanke på personalbristen runt om i vården, tåg som inte går eller kommer fram flera timmar för sent och den ökande barnfattigdomen måste man fråga sig: Är det värt att lägga skattepengar på RUT? Vore det inte rimligare att låta dem som redan fått skattesänkningar med flera tusen kronor i månaden använda dessa pengar för sin städning eller barnpassning?

Ja, vore det inte bättre att i stället för att med skattepengar bygga upp en ny låglönemarknad med otrygga villkor använda våra gemensamma resurser till sådant som bygger Sverige starkt och minskar klyftorna människor emellan?

Källor:
SCB:s Välfärd 2011:1 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2011K01_TI_02_A05TI1101.pdf

Egna beräkningar

Grönt för Håkan och Carin

2011-03-10T20:21:00.000+01:00

En enig valberedning har presenterat en ledarduo för Socialdemokraterna.
Förslaget till kongressen är att Håkan Juholt ska bli nästa partiledare med Carin Jämtin som partisekreterare.

Ett bra val tycker jag och jag röstar gärna på både Carin och Håkan på kongressen nu i slutet av månaden. Politisk skarpsinnighet, en bred förankring i rörelsen och ett sympatiskt bemötande. Jag har själv lyssnat på Håkan Juholt i olika sammanhang och bevittnat hans förmåga att samla och entusiasmera åhörarna. Slagkraftig, kompetent och också ödmjuk inför uppdraget.

Och inte minst, en skicklig retoriker. Så här säger han bland annat på presskonferensen i samband med att valberedningens förslag presenterades:

Jämlikhet är en förutsättning för tillväxt och välfärd.
Det kalla, kyliga klimat som har lagts över Sverige det senaste åren, där Sverige har blivit hårdare, behöver utmanas av en idé som faktiskt bygger på värme och solidaritet.Ja du Håkan, du har min röst. Grön knapp för det.

Motion för ett friskare arbetsliv

2011-03-04T15:43:00.001+01:00

Friskvårdstimmen har under flera års tid gett de anställda i Lunds kommun möjlighet att ägna sig åt träning på arbetstid. Det är främst anställda på kontorssidan som har haft möjlighet att använda sig av förmånen. Möjligheten till att ta ut timmen har varit sämre inom andra yrkesområden. Då kan man tycka att ansvariga politiker borde vilja veta hur fler ska kunna använda sig av friskvårdstimmen. Men istället har den borgerliga majoriteten i Lund bestämt att friskvårdstimmen ska tas bort. Motiveringen är att det är orättvist eftersom inte alla kan använda sig av den.
Vi socialdemokrater, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslog att friskvårdstimmen skulle vara kvar och att friskvårdsbidraget skulle bli minst 1 700 kronor per år. Vi vet nämligen att friskvård förebygger ohälsa och minskar sjukfrånvaron. Dessutom ger en timmes paus från arbetet i veckan en möjlighet till såväl fysisk som psykisk återhämtning. En paus från arbetet som ger medarbetaren möjlighet att återgå till arbetsuppgifterna med förnyad kraft.

Friskvård bidrar till att man mår bra, orkar mer och lever längre, något som även minskar sjukskrivningar. Detta är något som talar för friskvård, inte en indragning av möjligheten till det. Men beslutet blev att ta bort friskvårdstimmen helt. Att alla inte har samma möjlighet löses nu då, enligt borgerlig logik, med att ingen får möjligheten. Detta är en mycket konstig syn på rättvisa - att göra det lika dåligt för alla. Det är knappast någon bra lösning. Istället borde man se till att fler kan använda sig av friskvårdstimmen, något som kan göras genom planering av verksamheten. Det vore åtminstone att försöka att finna en lösning. Istället för att helt och hållet radera möjligheten.

Insändaren publicerades i Sydsvenska dagbladet under vecka 9

Bygg fler studentbostäder

2011-01-28T13:59:00.003+01:00

Vad skulle Lund vara utan universitetet och studenterna? Ända sedan universitetet bildades på 1600-talet har det haft en självklar och viktig plats i utvecklingen av Lund. 38 000 studenter och över 5 000 anställda gör Lunds universitet till en av regionens största arbetsgivare.
Studentlivet är dock inte bara studier, spex och sittningar.

Det är också en period av livet med en för många studenter tuff situation, såväl när det gäller ekonomi som boende. Bostäderna är svåra att få tag i och hyran tar dessutom upp till hälften av den disponibla inkomsten i anspråk. Att det ser ut på det sättet beror delvis på att studiemedlen inte har hängt med prisutvecklingen, men också på grund av att det finns en brist på både studentlägenheter och små billiga hyresrätter.

Kommunen skulle kunna påverka situationen. På gårdagens kommunfullmäktige motionerade Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Demokratis vänster om just detta.
Kraven som ställdes var bland annat:

Att Kommunstyrelsen skulle utarbeta ett studentpolitiskt handlingsprogram i samråd med studentföreträdare och Lunds universitet för att förbättra Lund som studie- och studentstad för att kunna bli Sveriges bästa studentkommun
Att Kommunstyrelsen tillsammans med LKF, Tekniska nämnden och Byggnadsnämnden skulle utarbeta förslag för en väsentligt ökad produktion av billiga hyresrätter och studentbostäder Att kommunen ska verka aktivt för byggandet av bostäder för ungdomar och studenter med sitt markinnehav
Att Lunds kommun ska tillskriva regeringen om behovet att införa ett nationellt stöd för byggandet av studentbostäder

Tyvärr valde majoriteten att inte bifalla förslaget utan istället besluta om att uppmana berörda nämnder till bred samverkan mellan olika aktörer kring frågor om studenter och studentbostäder. Argumentationen var bland annat att ”det finns fler aktörer som har studentbostäder än kommunen” och att kommunen tidigare har stöttat AF-bostäder.
Förvisso är det så att det finns fler aktörer som tillhandahåller bostäder till studenter. AF-bostäder är en aktör. Nationerna och olika stiftelser är andra aktörer. Men detta betyder inte att kommunen inte ska agera.

Det är dags att kommunen tar den stora gruppen studenter på allvar.

Sätt spaden i marken

2011-01-25T09:38:00.001+01:00

13 lägenheter.
Det är vad LKF, det kommunala bostadsbolaget i Lund har att erbjuda för tillfället. Däremot är det överskott på bostadssökande. Kötiden är lång och många är de som konkurrerar om de lediga lägenheterna. De billiga lägenheterna har hundratals sökande och de dyrare, med hyror på mellan 10 – 14 000, är givetvis inte ett alternativ för de flesta sökande.

Att köpa sig en bostad är inte heller ett alternativ för den som inte kan hosta upp 20 procent av bostadens värde kontant. Det är inte en så liten summa i Lund där bostadsrätterna dessutom har ett högt prisläge. De flesta kan inte lägga 250000 eller mer kontant. För dem återstår att hoppas på att hitta en hyresrätt i det kommunala eller privata beståndet. Lund växer så det knakar, men byggandet har inte samma fart. Det behövs fler hyresrätter i Lunds kommun. Ett ökat byggande skulle inte bara ge fler lägenheter att söka, det skulle kanske också få ner priserna på bostadsrätter till mer rimliga nivåer. Sätt spaden i marken och börja bygga.

För sjuk men för frisk

2011-01-22T20:52:00.001+01:00

Sverige är ett av världens rikaste länder. Som medborgare har man också sedan en lång tid tillbaka kunnat känna en viss stolthet över att bo i ett land som inte utgår från att själv är bäste dräng i alla lägen. Att den som blir sjuk och inte kan arbeta fångas upp av ett socialförsäkringssystem. Ett generellt system grundat på en enkel men också mer eller mindre genial idé – en solidarisk fördelning av risk. Mellan den arbetande och den sjuke, mellan den unge och den pensionerade, mellan den förvärvsarbetande och den föräldralediga. Att den som blir sjuk inte ska tvingas gå från hus och hem på grund av det utan istället kunna rehabiliteras för att återvända till arbetet.

Alla tjänar på den trygghet som ett sådant system ger. Det systemet är numera kraftigt försämrat i och med den nya sjukförsäkring som den borgerliga regeringen införde. När sjukpenningdagarna är slut dras ersättningen in – oavsett om du är frisk eller ej. Om du inte är så sjuk att det kan konstateras at du inte kommer att bli frisk förstås. Då kan du få sjukersättning. För den som inte blivit frisk inom de angivna dagarna men samtidigt anses för sjuk för att söka jobb av arbetsförmedlingen finns det inget alternativ inom försäkringen längre.

Om detta kan man läsa om i dagens Aftonbladet. 5000 personer kommer inom kort drabbas av just det. För sjuk för att arbeta, för frisk för sjukförsäkringen. Sverige har blivit kallt.

Värdig vård i livets slutskede

2011-01-20T14:10:00.000+01:00

Vi föds och vi dör. En människas död kan vara mycket olika. Den kan vara plötslig och oväntad. Den kan vara ett slut på smärtor och lidande. Den kan vara ledsam och gråtfylld men med en stor närhet och kärlek till de anhöriga. Hur den sista tiden blir beror till stor del på omgivningen. Därför är det viktigare än någonsin att vården fungerar. Tyvärr är det inte så i hela Skåne idag.

Hospiceverksamheten i Lund har i flera år funnits på Vipeholms gamla sjukhusområde med 8 platser, en egen kock och med en personal som har förmågan att dagligen hantera vård av personer i livets slutskede. På grund av trångboddhet har platserna nu minskats till 6 men med en personal, hängiven sitt arbete, har man med små medel kunnat skapa ett hem för både patienter och närstående. Ibland också åt den sjukes älskade husdjur. Hospiceverksamheten handlar om att se till att avskedet kan se på ett fint, värdigt och lugnt sätt. Denna verksamhet ska nu läggas ner. Några platser för palliativ vård kommer att finnas på en onkologavdelning inne på lasarettsområdet. Detta trots att pengar avsatts speciellt för den palliativa vården. Den borgerliga politiska ledningen har inte förmått att verkställa sina beslut. Besparingar har helt enkelt gjort att det finns för lite pengar i sjukvårdssystemet. Personalen och den vård som kan ges på onkologen är utmärkt på alla sätt. Det är inte där problemet ligger. Förutsättningarna för de olika patientgrupperna och även deras närstående är helt olika.

Vi vill att det ska finnas möjlighet till ett värdig slut och en god vård i livets slutskede i hela Skåne för den sjuke och också ett stöd till de närstående som ska leva vidare med sin sorg. Vad som behövs är att ansvariga politiker tar den här utsatta patientgruppen på allvar. Det behövs ett samlat grepp genom en organisatorisk förändring som säkrar den palliativa vårdens fortlevande i hela Skåne. Och ser till att åtminstone de ekonomiska medel som avsatts för verksamheten kommer denna tillgodo. Men det behövs i och för sig än mer resurser för att kunna bygga ut den palliativa hemsjukvården. Framförallt krävs att ansvariga slutar att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och istället tar det ansvar de är valda att axla. Det är det minsta man kan begära.

”Rom byggdes inte på en dag” säger Catharina von Blixen-Finecke (M), som kommentar till problemen inom den palliativa vården. Cyniskt kan man tycka. Som om inte det vore nog är det dessutom så att någon åtminstone agerande i byggandet av Rom. De satt inte bara på åskådarläktaren och såg staden rasa samman. Risken är väl nu stor att von Blixen-Finecke istället ett antal gånger i regionfullmäktige får uttala; ”Och för övrigt anser jag att Kartago bör återuppbyggas”.
En längre version av artikeln, som skrivits av mig och Eva Holmström (S), publicerades i dagens Skånska Dagbladet

Sätt stopp för hemlösheten

2011-01-19T16:43:00.002+01:00

Ökande hemlöshet är det yttersta exemplet på ett samhälle som inte håller ihop. Där klyftorna tar sig uttryck i skillnader och möjligheten att vara delaktig i samhället. Den borgerliga majoriteten i Lund säger sig ha som målsättning att halvera hemlösheten. Tillräckliga åtgärder lyser dock med sin frånvaro. Istället har de under fyra års tid valt att på olika sätt förneka problematiken och förhala möjliga lösningar. Och inte helt förvånande har halveringen uteblivit.

Socialförvaltningens kartläggning visar tvärtom att antalet hemlösa personer har ökat lavinartat. Hemlösheten har ökad med 70 procent på två år. 126 personer är hemlösa och bakom de siffrorna döljer sig troligtvis ett stort mörkertal. Socialnämndens ordförande Göran Wallén (M) uttalar i Skånska dagbladet att ökningen delvis består i att hemlösa personer från andra kommuner har tagit sig till Lund. Samma analys gjorde kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) för ett halvår sedan. Han var tveksam till fler aktiva åtgärder eftersom det skulle innebära att fler hemlösa skulle söka sig till kommunen.

Resonemanget är inte bara cyniskt. Det saknar grund och bör avfärdas som rena spekulationer. Inte heller är det särskilt lösningsorienterat. Fokus borde istället ligga på hur man ska kunna ge dessa hemlösa personer värdighet i sin vardag och en fast punkt i tillvaron genom en bostad. Men istället förs en politik både nationellt och lokalt som monterar ner den svenska bostadspolitiken. I borgerlighetens Sverige är hemlösheten inte bara ett resultat av social utslagning utan även ett resultat av en havererad bostadspolitik.

Bristen på en bostad riskerar att föra med sig andra sociala problem i form av exempelvis kriminalitet och droganvändning. Hemlösa personer har dessutom svårare än andra att ta sig ur eventuella missbruksproblem, blir oftare utsatta för våld och har väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vill istället bygga ett samhälle som tar tillvara på alla människors förmåga. Flera länder i Europa och även andra kommuner i landet använder sig av metoden ”Bostad först”. Den går ut på att den hemlösa personen, istället för att förtjäna ett boende genom en så kallad boendetrappa, erbjuds en lägenhet för att utifrån en fast punkt i tillvaron komma till rätta med andra eventuella problem. Denna metod har dock hittills enträget avvisats av den borgerliga majoriteten. Givetvis kan inte en bostad lösa alla problem som finns kring hemlösheten och de hemlösa personerna. Men en aktiv bostadspolitik med ett stort socialt ansvarstagande är en nödvändig utgångspunkt.

Lunds kommun borde föra en kraftfull politik för att bygga fler bostäder och särskilt prioritera små och billiga hyresrätter. Kommunens eget bostadsföretag, LKF, skulle kunna vara ett föredöme och ligga i framkanten för en sådan utveckling. Kommunen måste också kunna ställa tuffare krav på privata fastighetsägare för att upplåta bostäder till sociala ändamål. Att ta sin del av det sociala ansvaret bör vara en förutsättning för byggbolag som ska köpa mark av kommunen. För oss kan inte målet vara en halvering av hemlösheten, hemlösheten måste tvärtom avskaffas. En förutsättning för det är att det finns en politisk vilja i den riktningen. Det är dags att införa ”Bostad först” för att ge de hemlösa personerna i kommunen en rimlig chans att skapa sig ett värdigt liv.

Anna-Lena Hogerud (S) Anders Almgren (S) Peter Fransson (S)

Debbattinlägget infördes i Skånska Dagbladet den 12 december 2010

Jag läste i Sydsvenskan

2011-01-19T15:31:00.003+01:00

Om cykelmotorväg mellan Lund och Malmö. Det var på tiden kan man tycka. Även om det är lite typiskt att det diskuteras när undertecknad inte längre har någon direkt anledning att använda sig av den cykelbanan längre. Karin Svensson Smith (mp) blev i onsdags utsedd till årets cykelpolitiker (och jag som trodde att det skulle gå till Lennart Prytz eller Tove Klette - som ju alltid ses cyklandes). Tillsammans med Malmö kommun vill hon utarbeta en bredare och rakare cykelbana mellan Lund och Malmö. Dessutom vill man planera buskar för att hindra vinden samtidigt som man ska undersöka om det går att jämna ut vägen så att det blir mindre höjdskillnader.
Vän av ordning frågar sig dock om inte också Staffantorps och Burlövs kommun bör bjudas med i båten – eftersom cykelbanan rimligtvis också kommer korsa de kommunerna. Och hur ska det bli möjligt att jämna ut höjdskillnaden i tex Åkarp, där halva byn mer eller mindre är en backe. Initiativet är gott dock – och leder säkerligen åtminstone till att cykelbanan blir bättre.

Politik för integration

2010-09-11T19:06:00.002+02:00

Som socialdemokrat är mitt politiska arbete är en strävan efter jämlikhet i hela samhället. Där alla ges möjlighet att förverkliga ett bra liv, arbeta, bidra till samhället och delta i samhällsbyggandet.

Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).

Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.

Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att

Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.

Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.

Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.

Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.

Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet

Den enda frågan

2010-09-06T11:15:00.003+02:00

Skriver i dag på Socialdemokratiska studentförbundets hemsida om den enda frågan, den om en värdig sjukförsäkring.

Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.

För studenter är dessa frågor självfallet viktiga, men jag har aldrig trott på att studenter, eller någon annan för den delen, väljer parti enbart utifrån vallöften direkt riktade till en själv i den situation man för tillfället befinner sig. För alla vet att under livet händer saker som dramatiskt kan förändra vardagen. Vi lever inte heller isolerade från det omgivande samhället – vi har familjer, vänner, grannar, och de flesta friska känner någon som är sjuk, de flesta med ett arbete känner någon som är utan, och de flesta äldre funderar mycket på hur de yngsta har det i förskolan. Vi bryr oss om varandra och försöker därför ofta se till helheten när vi går till valurnorna.

Den helheten bestäms av vilka värderingar politiker utgår från när de lägger sina förslag; värderingarna skiner igenom i den konkreta politiken. Det finns en fråga som kanske mer än någon annan gör det tydligt, och det är frågan om sjukpenning. Hittills har den borgerliga regeringen kastat ut över 12 000 människor från sjukförsäkringen. Av dessa hade så sent som i juli i år endast 370 fått ett vanligt jobb. Totalt var det bara femton procent av de utförsäkrade som med stöd hade någon form av arbete [1].

Vart tog då alla de andra människorna vägen? Tja, vi minns larmen från läkarna om hur cancersjuka tvingas söka heltidsarbete [2] och vi har alla läst hjärtskärande berättelser om och av människor som förlorat sin sjukpenning, trots intyg från ibland flera läkare om en helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga [3-6]. Vi har till och med hört om utförsäkrade som till sist inte längre orkade leva [7-9].

Man kunde tycka att dessa tragiska människoöden är för allvarliga för att göra politik av. Det är precis tvärtom. Sjukförsäkringen och hur den tillämpas är en fråga som ytterst avgörs av riksdagsbeslut.

Mitt budskap till dig som läser detta blir därför: Rösta inte på Socialdemokraterna för 600 kronor mer i studiemedel varje månad, högre kvalitet i utbildningen eller för ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Rösta inte på oss för fler anställda inom vård, skola och omsorg, nya klimatinvesteringar och infrastruktursatsningar. Eller, jo, förresten, gör det. Men rösta framför allt på oss för att vi tänker se till att det ska vara sjukdomen, inte tiden som sjuk, som ska avgöra rätten till sjukpenning. Den anständigheten har Sverige råd med.

Jag är övertygad om att även unga och friska studenter tycker att en värdig sjukförsäkring är en nödvändig del av ett medmänskligt samhälle. Och jag tror och hoppas att det kommer att visa sig den 19 september.

[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3857688

[2] http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929

[3] http://www.unt.se/uppsala/utforsakrad-lever-pa-makaroner-986250.aspx

[4] http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6253040.ab

[5] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6860390.ab

[6] http://www.sydostran.se/index.81413---1.html

[7] http://gt.expressen.se/nyheter/1.2024159/liza-knackt-av-de-harda-sjukreglerna

[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3896707 (Lyssna gärna på vad Agneta Gryparis, överläkare vid allmänpsykiatriska kliniken i Malmö, har att säga till den moderata ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott.)

[9] http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer

Strutspolitik ger inga jobb

2010-08-23T15:23:00.001+02:00

Sverige är på väg mot massarbetslöshet. Det är ingen skrämselpropaganda. Även om Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla så vill jag bestämt skrika i högan sky att den finns. Jag tror också att de 200 000 arbetslösa ungdomarna håller med. Reinfeldt kan måhända göra som strutsen och sticka huvudet i sanden – men för egen del anser jag att detta är något som ska stå högst på dagordningen.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.

Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?

Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.

Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.

Ur askan in i elden

2010-07-13T12:34:00.006+02:00

Vid det här laget känner de flesta till att Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman lät elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan i Visby. Många är också de som kommenterat aktionen. Omdömena har, som vanligt, varierat. Schyman har både hyllats och fördömts.

Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.

Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.

Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)

Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.

Upp till kamp

2010-06-29T15:29:00.004+02:00

Jag mötte en fantastisk kvinna idag.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.

Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.

På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.

Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.

Gör talmannen till statschef

2010-06-20T11:53:00.002+02:00

Om detta skriver jag och Catharina Ullström på Newsmill. Läs gärna!

Fredriks lilla lila

2010-06-10T16:26:00.005+02:00

Presenterar en liten ordlista direkt från det nymoderata högkvartet. Ordlistan, även kallad Fredriks lilla lila, innehåller en rad centrala termer i valrörelsen och den politiska debatten och översätter till det nymoderata kodspråket från vanlig hederlig svenska. Håll till godo - och fyll gärna på listan med egna översättningar!

Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]

[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN

"Någon borde få fan för privatiseringen av Apoteket"

2010-05-11T16:40:00.002+02:00

När man inte kan säga det bättre själv ska man omedelbart lämna över ord och bild. Det gör jag härmed, och jag befaller alla besökare på denna blogg att läsa följande text från Helsingborgs Dagblad - Någon borde få fan för privatiseringen av Apoteket.

De har smitit med allt vårt guld - igen

2010-05-06T10:28:00.005+02:00

I dag rapporterar Sveriges Radio att de förskolor i Stockholm som sålts till privata aktörer går med miljonvinster. Finansanalytikern Peter Malmqvist menar att förskolorna sålts till rejäla underpriser. Han beskriver det som att försäljningarna i flera fall betytt för köparen hennes "klipp den här livstiden".

Förskolorna har av den borgerliga majoriteten i Stockholm sålts för mellan, hör och häpna, 50 000 för de små och 805 000 kronor för de största verksamheterna. Det ska jämföras med marknadsvärdet, som enligt Tomas Hjelström, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, borde ligga på mellan 2 miljoner för de små och upp mot 30 till 40 miljoner för de stora enheterna. Därmed har alltså förskolorna sålts för omkring 2,5 procent av marknadsvärdet. Visa mig den företagare på Stockholmsmoderaternas kommunlista som hade sålt sitt företag för ett sådant pris!

Totalt tog staden in tre miljoner på försäljningen. Det ska i sin tur jämföras med den samlade vinst de tio nybildade förskolebolagen tog hem redan sitt första år - över tio miljoner kronor före skatt.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har därmed i praktiken, menar jag, agerat kriminellt. Det finns inga som helst ursäkter för dess agerande. Det är oförlåtligt. Den har i det närmaste ägnat sig åt förskingring av de resurser Stockholms skattebetalare investerat i förskoleverksamheten. Högern i Stockholm borde skämmas öronen av sig.

Redan tidigare har Stockholmshögerns utförsäljningar av hemtjänsten fällts av kammarrätten, som slagit fast att realisationen av gemensamma resurser är att betrakta som förmögenhetsöverföring till enskild person. Nu ligger frågan hos regeringsrätten. Målet där kommer troligen också att påverka framtida eventuella förskoleutförsäljningar. Måtte det gå väl för det allmänna där. Fast alldeles oavsett regeringsrättens beslut måste en kommande rödgrön regering med lagens hjälp se till att inga försäljningar ska ske under marknadsvärdespris. Och rödgröna majoriteter i Stockholm och på andra ställen måste hejda försäljningsvågen.

I ett rödgrönt Sverige ska ingen längre kunna smita med allt vårt guld.

För Sverige i tiden - varken kung eller president

2010-04-24T14:02:00.003+02:00

Vän av ordning undrar möjligen varför dessa rader skrivs om nu författarens åsikt är den att det är rentav löjligt att enskildas beteenden i relationsfrågor uppmärksammas så som de nu gör. Svaret på det är enkelt: Det hade inte behövt vara så här och inför framtiden måste vi se till att inte kommer att vara så här. Släpp de stackars människorna fria. Låt dem sköta eller missköta sina relationer utom räckhåll för media och alla oss andra.

Sverige måste avskaffa monarkens funktion som landets statschef. Det är en otidsenlig rest av ett feodalt styrelseskick. Tidigare i veckan skrevs på denna blogg ett inlägg om att frågan om den representativa monarkins avskaffande långtifrån är den viktigaste för vårt land. Den åsikten vidhåller jag, men såväl kronprinsessparets bröllopsplaner som den nyss avbrutna förlovningen visar det bisarra i att några helt vanliga människor blir så viktiga att deras göranden och låtanden blir till nationella angelägenheter.

Missförstå mig rätt - i länder utan kungahus klarar man alldeles utmärkt av att fylla skvallerblaskorna med annan smörja, men det finns ingen anledning att behålla sådant som gör ont värre. Sverige måste införa republik. Men någon president ska vi inte ha. I stället borde vi göra som statsvetarprofessorn Mats Lindberg föreslog ifjol i en debattartikel i Sydsvenskan och återupprepade på ett mycket intressant föredrag anordnat av ABF Malmö tidigare i veckan: Vi borde helt och hållet avskaffa statschefsämbetet. Detta av samma skäl som vi borde avskaffa kungahuset: statschefsämbetet som sådant är nämligen också det en rest av enmansväldet.

Å andra sidan misstänker jag att det kan bli svårt att få igenom ett sådant förslag. Det tycks vara som förgjort att avskaffa statschefsfuktionen; folk tycks kräva att någon finns däruppe på toppen. Det behöver däremot inte betyda att det skulle vara omöjligt att förhindra att Sverige får en president som statschef. Att öppna för en president vore detsamma som att be om stora förändringar i grundlagen, att öppna för en rejäl omfördelning av makt från riksdagen. Det vore ytterst olyckligt. Sverige är med sin absoluta parlamentarism ett verkligt föredöme konstitutionellt sett.

Ett ett fullt acceptabelt alternativ vore därför att helt enkelt a) avskaffa successionsordningen och b) ersätta följande formulering i Regeringsformen "Konungen är rikets statschef" med "Talmannen är rikets statschef" - och i övrigt låta allting fortgå som förut. Talmannen skulle ersätta kungen som ordförande i utrikesnämnden och som högste representant vid statsbesök och som den person som ambassadörerna lämnar sitt ackrediteringsbrev till.

För Sverige i tiden - varken kung eller president.

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan

Klenare stöd för kungen

2010-04-21T16:50:00.003+02:00

Stödet för monarkin faller. Bara drygt 55 procent vill nu behålla monarkin. Det är ett markant fall jämfört med för sex år sedan. Å andra sidan vill bara 22 procent avskaffa nuvarande styrelseskick - visserligen en ökning från 15 procent från mätningen för sex år sedan. Rimligen får man utgå från att resterande 22 procent är osäkra.

Det är bra att stödet för monarkin minskar. Monarkin är oförenligt med principen om politisk demokrati. Det är en kvarleva från en annan och sämre tid. Samtidigt är monarkin i realiteten, i Sverige och i andra konstitutionella monarkier, ett ganska litet problem. Kostnaden kan man till exempel bortse från; kulturskatterna och slotten och herresätena hade ändå fått bevaras. Och det finns inget som tyder på att medborgarna i Tyskland tack vare sin ceremoniella förbundspresident upplever sina "demokratiska behov" tillgodosedda i högre utsträckning än Sverige, Danmarks eller Norges.

I grunden rör inte kungahuset folkstyret eftersom kungahuset inte har något inflytande över någon av de maktbaser som det finns motstridiga intressen kring, till exempel fördelningen av produktionsresultatet. Kungahusets vara eller inte vara påverkar inte heller de reella möjligheterna att delta i den politiska demokratin och kungahusets välgörenhetsverksamhet är inte något hot mot den sociala demokratin.

Härmed inte sagt att Sverige saknar demokratiproblem. Vi har gott om brist på folkstyre inom den ekonomiska och sociala sfären. Människor har alldeles för litet makt över vad som produceras, hur det produceras och till vad saker och ting produceras. Denna maktbrist leder till ett kortsiktig och asocial roffarekonomi som vägrar att ta hänsyn till hållbarhetsperspektivet. Därför och för att, nästan, parafrasera högern: Låt människor tillsammans bestämma själva - också över ekonomin.

Finge jag möjlighet att införa ekonomisk demokrati skulle åtminstone jag kunna tänka mig att i utbyte behålla kungahuset. Åtminstone så länge de anställda inom hovet också får goda möjligheter att påverka det egna arbetet.

Aftonbladet, DN, Expressen, GP.

Dom älskar också vinst

2010-04-19T16:58:00.007+02:00

Dagens Nyheter rapporterar att kvaliteten på 16 av de privata förskolorna i Stockholms stad är så undermålig att kommunen riktar stark kritik mot dem. Inspektörernas omdömen är inte nådiga: "torftiga pedagogiska miljöer", "avsaknad av pedagogisk dokumentation", "inga språkutvecklande aktiviteter" är några exempel. Därtill är säkerheten bristande: barn har bland annat glömts bort på bussar. Andelen förskoleutbildad personal på de kritiserade privata förskolorna är också markant lägre (0-22 procent) än snittet i staden (45 procent). Personaltätheten är också mycket låg. Två förskolor har fått så stark kritik att tillståndet nu dras in.

Men de privata förskolorna utmärker sig också på ett annat område: De älskar vinst och höga arvoden. I fyra av de kritiserade förskolorna har ägarna plockat ut aktieutdelning i mångmiljonklassen, i andra har stora pensionsavsättningar gjorts till bolagens styrelseledamöter och i åter flera ligger styrelsearvoden i miljonklassen och årslönerna på ca 800 000 kronor.

Kritiken mot vinst i skattefinansierad verksamhet, särskilt inom omsorg och vård, är välmotiverad. Det är sanslöst att skattebetalarnas pengar ska gå till att betala vinster i bolag som erbjuder usel kvalitet. Vinsten är en dålig bevekelsegrund för att bedriva social verksamhet - den visar sig allt oftare inverka menligt på kvaliteten. Därtill tenderar den att driva upp kostnaderna för det allmänna, det vill säga oss skattebetalare. Och även i de fall där verksamheten bedrivs ändamålsenligt men där en stor vinst plockas ut kvarstår frågan om varför ska vi betala de privata bolagens ledningar när vi kunde ha återinvesterat eventuella överskott i verksamheten. Är det till exempel rimligt att företag verksamma inom den skattefinansierade utbildningssektorn har 60 procents högre avkastning än det genomsnittliga företaget?

Socialdemokraterna måste göra allvar av partikongressens uttalande att "gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag". De privata förskolorna som nu kritiserats i Stockholm visar hur bråttom det är att komma till skott och föreslå en annan och bättre ordning.

Andra bloggare på samma tema: Carin Jämtin, Johan Sjölander, Peter Andersson, Ett hjärta rött, Emil Broberg, Ola Möller.

PS Marika Lindgren Åsbrink har på sin blogg "Storstad" skrivit ett flertal ytterst läsvärda inlägg i ämnet. Läs några av dem här och här. DS

Höginkomsttagare värda 23 gånger mer än barnen i Högeralliansens Sverige

2010-03-31T11:49:00.007+02:00

I dag presenterar den borgerliga regeringen en satsning på barn och och unga. Den omfattar totalt 820 miljoner kronor. Det kan jämföras med den skattesänkning på nästan 19 miljarder högern givit den tiondel av befolkningen med högst inkomster, det vill säga personer som tjänar mer än 52 000 kronor i månaden.

19 miljarder är mer än 800 miljoner - närmare bestämt 23 gånger mer. Men så är det alltså att i högerns Sverige värderas den rikaste tiondelen av befolkningen 23 gånger högre än landets alla barn och unga. Ska vi verkligen låta oss nöjas med det?

Källor:
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Statistiska centralbyrån
Rödgrön.se "Högerpolitiken klyver Sverige"

Lämna lärarna i fred!

2010-03-31T10:41:00.004+02:00

Sedan en tid tillbaka hotar moderatstyrda Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) lärarna med en förändring av yrkeskårens arbetstider. I dag arbetar en heltidsanställd lärare 45,5 timmar i veckan, varav 35 timmar är arbetsplatsförlagda. De återstående tio timmarna är förtroendetid. Således arbetar lärarna, trots loven, lika många timmar per år som alla andra. Och förmodligen arbetar många lärare, just genom att de tar jobbet med sig hem, mer än många andra. Samtidigt är läraryrket till naturen ett självständigt jobb, om än att det ofta sker i lagform. Och precis som någon påpekade är det mycket svårt för en lärare att maska, om inte annat eftersom det alltför snart märks om proven inte rättas, om lektionerna inte planeras och om utvecklingssamtalen är oförberedda. Lärarna klarar alltså att ta ansvar för sin arbetstid. Det behöver inte SKL låta skolchefer och rektorer göra i ännu högre utsträckning.

Det andra argumentet mot en omreglering av lärarnas arbetstid är omtanken om eleverna. Om lärarna tvingas att befinna sig på skolan 40 timmar i veckan kommer de också att tvingas att ta fler lektioner, med följden att de får mindre tid att förbereda sig. SKL:s förslag kommer således troligen att leda i fel riktning: färre, inte fler, lärare.

Det finns rimligen några fördelar med en omreglering av lärarnas arbetstid. Men hittills har inte några avgörande sådana presenterats av högerledda SKL. Och ska en förändring komma till stånd är det högst rimligt att den ska nås som en uppgörelse mellan facket och arbetsgivarna. Därför förefaller det vara rimligt att, som Roger Mogert (S) med flera föreslår på dagens DN-debatt, lämna lärarnas arbetstid orörd och i stället fokusera på undervisningens kvalitet.

Se även Skolvärlden

Borg erkänner feltänk i sin politik

2010-03-25T13:10:00.007+01:00

Oavsett hur man mäter har arbetslösheten ökat sedan de borgerliga tog makten 2006. Fler går också på socialbidrag. Den så kallade arbetslinjen har havererat. Allt fler unga går arbetslösa allt längre. Entydig forskning visar att det kommer att skada deras chanser att över huvud taget etablera sig på arbetsmarknaden. Priset för det är en negativ spiral av utslagning och sociala problem och ett oförsvarbart slöseri av mänskliga resurser. Ett tudelat Sverige växer fram.

För detta bär den borgerliga regeringen ett tungt ansvar. Den försatt chansen att bygga Sverige starkt under åren då högkonjunkturen såg till att jobben blev fler och statens ekonomi bättre. I stället reade högern ut våra gemensamma tillgångar för underpriser, sänkte skatten mest för de redan rika, införde vårdnadsbidrag och demolerade den sociala tryggheten som arbetslöshets- och sjukförsäkringen erbjöd. Arbetsmarknadspolitiken nedmonterades och av satsningen på forskning och utveckling blev inte mycket kvar. Näringspolitiken, denna påstådda borgerliga hemmamatch, blev ett rent fiasko - nystartsjobben likaså. Resulatet av detta blev massarbetslöshet, som tack och lovar tycks toppa vid nio, inte tolv, procent.

I dag tog finansminister Anders Borg det kanske första steget i en förlåt-mig-jag-hade-fel-serie om sin undermåliga politik. Han sade nämligen till Sverige Radio att "som ekonom går det att diskutera hur effektiv sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga var". I praktiken är det så nära ett erkännande man kan komma av att sänkningen var totalt missriktad.

En sänkning av arbetsgivaravgifter för unga kan förvisso låta som en god idé, men som alla goda idéer måste den prövas mot verkligheten. Och verkligheten har visat, vilket nu finansministern erkänt, att effekterna är minst sagt diskutabla. Troligen är det redan stora företag som även utan sänkningen hade anställt unga, som tjänat mest. Förlorare är i stället alla de arbetslösa som för pengarna sänkningen kostat kunde fått jobb i välfärden eller en vettig utbildning. Fast det är klart - det är så här borgerlig politik fungerar: det den ena handen ger till rika och stora företag tar den andra från unga och utsatta.

Det är bra att Borg erkänner sitt feltänk. Men det vore mycket bättre om han tog konsekvensen av det och såg till att de som länge påtalat felet för honom får ansvaret för jobben och tryggheten. Sverige behöver en socialdemokratiskt ledd regering - nu mer än någonsin.

"Allianspartierna har Euro-myror i brallan"

2010-02-25T10:48:00.004+01:00

Det var inte jag som sade det följande om EMU, men jag håller med om varenda ord. Och det är nog första gången som jag är överens med den mannen. Så läs, läs, läs!

"Nyligen förklarade tre allianspartier att de ville utreda euron, för att förbereda en anslutning. Det fjärde, folkpartiet, tyckte inte att det behövdes. De ansåg ändå att Sverige borde gå med. Om nya EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) hade fått bestämma skulle vi ha haft en ny omröstning redan i vår – bara sju år efter att 56 procent röstade nej.

Man kan fråga sig vad poängen med folkomröstningar är om vi ändå ska rösta om och om igen tills vi röstar rätt. Man undrar också om de borgerliga följer den internationella diskussionen när de talar om eurons framgångar mitt i krisen.

EU-kommissionen har i ett internt dokument varnat för att skillnaderna i eurozonen hotar hela valutan och den europeiska centralbanken såg sig nyligen nödgad att ta fram en analys om vad som händer om något land bryter sig ur euron.

Det finns fördelar med att ha samma valuta, men krisen har också avslöjat problemen. Den gemensamma räntan var alldeles för låg för snabbväxande länder som Spanien och Irland, så resultatet blev berusade marknader och maximal överhettning. Nu gör den höga eurokursen att sydeuropeiska länder i djup kris inte kan exportera sig ur krisen.

Alla regler om underskott och skulder har skrotats och Greklands skulder håller på att växa landet över huvudet. De massiva nedskärningar och skattehöjningar som krävs är knappast politiskt möjliga och kan ändå skada ekonomin än mer. Det talas seriöst om risken för en statsbankrutt, som kan smitta Spanien och Italien och kanske hela Europa.

Tyskland och Frankrike planerar i smyg en räddningsplan för Grekland. Vissa tongivande EU-politiker ser det som en möjlighet att tvinga på EU en finanspolitik med stora kapitalöverföringar till krisländer, men det skulle ge regeringarna klartecken för vanstyre. Vill det tyska folket verkligen vara med och betala för det? Vill vi svenskar det?

De borgerliga måste ha absurt mycket myror i brallorna när de inte ens kan vänta och se om krisen knäcker eurosamarbetet eller förvandlar det till något helt annat innan de pressar in oss i det."

Och vem är då mannen bakom orden. Jo, under över alla under - Johan Norberg!

Metro

Miljöpartiet på rätt spår i järnvägsfrågan

2010-02-24T13:51:00.007+01:00

I dag presenterade Miljöpartiet sitt program för en bättre järnvägstrafik. Jag håller med om varenda punkt. Programmet är ambitiöst och visionärt och samtidigt både initierat och sakligt. Det enda jag möjligen inte gillar är att de var först ut.

I korthet går programmet ut på stora satsningar på underhåll och utveckling av järnvägsnätet och en förändring av dels SJ:s direktiv (slopat vinstkrav), en sammanslagning av Jernhusen (som äger stationer, verkstäder och terminaler) och att Banverket ska utföra mer av sin verksamhet i egen regi.

Det är verkligen befriande att i dessa tider höra krav på sanering av den oreda avregleringarna har fört med sig för den svenska järnvägstrafiken. Naturligtvis har de bristande resurserna för underhåll och utveckling av järnvägsnätet haft avgörande betydelse för de problem vi har sett de senaste åren, men avsaknaden av ett samlat grepp över såväl trafiken som underhållet ska inte undervärderas som en källa till bekymmer. Miljöpartiet pekar ut både ökade kostnader till följd av vinstkrav (många aktörer: många vinstkrav), vilket leder till minskade marginaler, mindre långsiktighet, minskad personalstyrka, särskilt som marknaden i denna bransch är så begränsad till ett fåtal köpare.

Till detta kan läggas de uppenbara problem som finns när SJ:s tågresenärer som på grund av Banverkets bristande resurser och vinstkrävande entrepenörer blivit försenad inte kan gå in och värma sig i den av Jernhusen ägda tågstationen.

Sammanfattningsvis är alltså Miljöpartiet på rätt spår i järnvägsfrågan. Men mer borde göras. Till exempel borde ansvaret för både trafik och underhåll ligga under ett och samma tak. Det skulle dels göra ansvarsutkrävandet enklare, dels minska krånglet, och dels utgöra en motvikt mot att varje aktör för sig genom sina egna intressen försämrar helheten. Det är därför hög tid att slå samman SJ AB med Banverket och Jernhusen till ett nytt statligt, icke vinstdrivande verk vars uppgift det ska vara att säkra en punktlig, servicemedveten, prisvänlig och miljövänlig transport för såväl personer som gods.

Länk: Miljöpartiets förslag
Länk: DN, SvD

Äntligen, Sahlin!

2010-01-27T18:19:00.010+01:00

I dag när jag stod i labbet lyssnade jag, medan jag arbetade, på debatten i P1 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I söndags såg jag huvuddelen av debatten dem emellan i SVT:s Agenda. I båda debatterna gjorde Sahlin bättre ifrån sig än vad som tidigare varit fallet. Men hennes insats i dag var hennes kanske hittills bästa som partiordförande och statsministerkandidat.

De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.

Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.

Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.

Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.

Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.

Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan

Sänk momsen på frukt och grönt - höj den på socker och sötningsmedel (?)

2010-01-22T11:56:00.006+01:00

På SvD Brännpunkt i dag skriver elva mer eller mindre kända svenskar och uppmanar något parti att ställa sig bakom och driva kravet på avskaffad moms på frukt och grönsaker. I princip tycker jag att det är en bra idé. En sådan sänkning måste emellertid naturligtvis betalas. Författarna menar att det skulle finansiera sig själv genom sänkta kostnader för sjukfrånvaro och produktionsbortfall. Det är naturligtvis ett alldeles för svepande uttalande, och även om en viss potential finns att sänka dessa kostnader genom en bättre kost rör det sig avgjort om effekter på lång sikt. Ett bättre sätt, och ytterligare en metod för att förbättra kosthållningen, kunde vara att parallellt med avskaffandet av moms på frukt och grönt höja densamma på sockerrika produkter som läsk och godis.

Samtidigt är det hela inte så enkelt. Det är inte givet att människor kommer att förändra sina kostvanor på grund av prisläget. Folk byter säkerligen gärna från en grönsak till en annan eller från en köttbit till en annan om priserna ändras, men en genomgripande omläggning av kosten är en annan sak. Vi vet att för alkohol spelar priset roll, men troligen är tillgänglighetsfaktorn minst lika viktig, om än inte viktigare. Jag vet inte om man känner till vad de höjda cigarettpriserna har betytt för den minskade andelen rökare, men med tanke på att det framför allt är låginkomsttagare som röker i dag är det osannolikt att priset har haft någon större inverkan. Å andra sidan, om man får tro en SIFO-undersökning, säger sig låginkomsttagare vara mycket positivt inställda till att köpa bättre mat om bara priserna förändras. Fast det är en sak att säga det och en annan att göra, eller kunna, göra det. Min poäng är naturligtvis inte att lasta någon för någonting - jag vill bara använda offentliga verktyg och resurser på det sätt de gör mest nytta. Och om det enda effekten av förändrade momssatser blir en billigare bättre middag för dem i övre medelklassen och "uppåt" är ingenting vunnet.

Summa summarum: Det krävs en ordentlig genomgång av reella och fördelningspolitiska effekter av en avskaffad moms på frukt och grönt och/eller en höjd moms på sockerrika produkter innan ett beslut fattas. Men en sådan utredning välkomnar jag. Varmt.

Mer om debatten om Arena

2010-01-22T10:44:00.004+01:00

I tisdagens sändning av radioprogrammet Nya Vågen i P1 fortsatte debatten om tidskriften Arena. I studion medverkade då Daniel Suhonen från tidskriften Tvärdrag, Nisha Besara från Arena samt Olle Svenning, författare, journalist och debattör från Aftonbladet. Svennings roll i diskussionen var som någon slags "avdömare". Han hade nog valts ut på grund av sina bok, Vänstern i Europa: de nya liberalerna?. I den skriver Svenning om den, sett med dåtidens ögon, relativt progressiva politik de socialdemokratiska regeringarna i EU förde i slutet av 1990-talet för till exempel hbt-rättigheter. Han skriver också om att samma regeringar, som då styrde alla de stora EU-länderna, däremot inte alls rubbade den ekonomiska politiken, förstärkte demokratins roll inom densamma, och/eller minskade klassklyftorna. Att det var en historiskt oförlåtlig undanlåtenhet har de numera före detta regeringsinnehavarna dyrt fått konstatera: rekorddåliga valresultat, inte minst i det senaste valet till Europaparlamentet.

Men åter till själva debatten. I grund och botten delar jag Suhonens kritik mot det accelererande bruket av språkanalys i stället för strukturkritik, att diskrimineringsperspektivet har ersatt förtryckperspektivet och mot postmodernismens närmaste ödesmättade tro på att nu är det enda som återstår till möjlighet av politisk kamp att var och en för sig, möjligen med DO i handen, ska i domstolar slåss för rätten att inte känna sig kränkt. Av det jag har läst av Suhonen tolkar jag att det också egentligen är här skon klämmer. Att han ifrågasätter en tidskrift som kallar sig vänster för att den behandlar frågor som mycket väl skulle kunna behandlas ur ett vänsterinriktat intersektionalitetsperspektiv i stället behandlar dem ungefär som vilken liberal som helst. Så detta är inte problemet med Suhonens kritik - problemet är att han inte i den nu pågående debatten framför den och att han knappt gjorde det i tisdagens Nya Vågen heller.

Och det är just därför som jag inte kan undvika att känna en svag antydan till ett lätt obehag när jag hör Suhonen tala om Arena. (I stället tog Olle Svenning på sitt lugnt resonerande sätt hem flera poäng. Och Nisha Besara var också en duglig debattör.) För om vi är ense om att det inte är ämnesvalet som är problematiskt, utan just perspektivet, varför kan Suhonen då inte bara inrikta sig på det i stället för att tjata om hur mycket Arena skriver om sex?

Smakar det så kostar det - för alla oss andra

2010-01-18T20:26:00.008+01:00

Det fanns många skäl till varför det var dumt av den borgerliga regeringen att sälja ut Apoteket. Ett av de viktigaste var den troliga prisökning som skulle följa. Apoteket hade före avregleringen Europas lägsta vinstmarginal: 17 procent mot vanligtvis 20-35 procent i resten av Europa. Ett annat viktigt skäl var erfarenheterna från Norge. Resultatet av våra grannars avreglering blev att några få stora koncerner tog över, att det oberoende forskningsinstitutets forskningsdirektör valde att lämna sitt jobb i protest mot de inskränkningar de nya kommersiella ägarna ville göra i hans arbete och att svenska Farmacevtförbundets ordförande varnade Sverige för att följa Norges exempel.

Men för att återgå till priserna. Det skulle bli billigare, sade socialminister Göran Hägglund. Vi socialdemokrater sade att han hade fel. Svenska Dagbladet skrev om ämnet den 10 december 2008 i en artikel med rubriken "Avreglering av Apoteket kan ge dyrare läkemedel". Hur tycks det bli då? Ja, Göran Hägglund verkar få fel och vi socialdemokrater verkar få rätt, och det fick Dagens Nyheter att i dagens upplaga skriva en artikel på temat. Denna gång med rubriken "Priserna höjdes vid avreglering". Och så lär det förbli, åtminstone om man får tro denna artikel, "Tillverkare tror inte priserna receptfritt sjunker", i sagda tidning.

Flera andra tidningar har tagit upp DN:s reportage och rapporterar alltså i dag om att priserna på receptfria läkemedel höjdes avsevärt under 2009. Av rädsla för den ökande konkurrensen. Det tror i alla fall Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall.

Ovan i detta inlägg nämndes att det svenska Apotekets vinstmarginal låg lägre än i resten av Europa. Apoteket kunde dessutom tack vare av sitt monopol kraftigt pressa inköpspriserna. Hur blir det nu? Tja, om kedjorna ska kunna pressa priserna måste de antingen konkurrera ut varandra eller samarbeta. Det senare kallas kartell och kan mycket väl leda till lägre kostnader för de nya privata apoteken men fortsatt höga priser för patienter och konsumenter - det finns ju inget som numera hindrar apoteken från att behålla "mellanskillnaden".

Så går det som det brukar gå när man avreglerar - priserna höjs för dig och mig och riskkapitalbolagsdirektörerna kan skratta hela vägen till huvudkvarteret på skatteparadiset Jersey.

AB, Corren, DN, GP, SVD, Sydsvenskan, VK.

Läs även "Sälj hela skiten": "Privatkapitalet tar över apoteken"

It's the equality, stupid!

2010-01-13T18:09:00.004+01:00

Det senaste halvårets debatt mellan bland andra Daniel Suhonen (från tidskriften Tvärdrag) och Karolina Ramqvist (från tidskriften Arena) är viktig. Därför är det beklagligt att den i så hög grad är nedsolkad av nidbilder. Suhonen utmålas som någon som sörjer en svunnen tid då frågor om kön och i ännu mindre grad genus och inte alls hbt var på agendan. Ramqvist, å andra sidan, blir närmast beskriven som någon som går nyliberalernas ärenden, som helt struntar i klass utan i stället endast bryr sig om sådant som bara den välbetalda och belästa innerstadsboende medelklasskvinnan kan unna sig att intressera sig för.

Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."

Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.

Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.

För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.

Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.

Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.

Change is finally coming to Texas

2009-12-13T12:09:00.003+01:00

Det är helt otroligt men ändå alldeles riktigt och sant. USA:s fjärde största stad, Houston, har valt en ny borgmästare som inte precis motsvarar fördomen om vem som ska styra och ställa i delstaten Texas. Jag säger bara: Wiihaa!

Läs mer: DN, BBC

Råd till Sahlin: Lyssna på Reinfeldt

2009-11-27T07:39:00.007+01:00

Jag trodde aldrig, aldrig någonsin, att jag skulle behöva säga det här. Men nu får det faktiskt räcka. Det måste nämligen bli ett slut på det eviga dumtjatet från SSU:s och Socialdemokraternas sida om Sverigedemokraterna. Ty ju mer det främlingsfientliga högerpartiet diskuteras, desto mer växer det. De får den martyrroll de så hett eftertraktar.

Rasistpartiets framgång är inte ett problem värt att gnata om, ty det är inte problemet i sig, bara symptomet. Det är ett symptom på ett Sverige där klyftorna vuxit i över tjugo års tid, där manliga LO-arbetare, framför allt de unga, känner vrede och frustration över att den liberala hegemonin trängt igenom också stora delar av socialdemokratin och dess politik. Ju svagare högervänsterdimensionen blir i svensk politik, ju otydligare de politiska alternativen blir, desto mer från främlingsfientligheten fäste. Inte därför att folk i allmänhet hatar människor från andra världsdelar, utan därför att det i ett samhälle alltid finns en politisk konflikt. Och finns de inte ifråga om de socioekonomiska frågor så tar den sig uttryck i frågor om lag och ordning, kulturkonservatism, religion och etnicitet, och då kantrar i regel debatten till förmån för nonsensprat om isolationism och xenofobi. Då hamnar socialdemokratin automatiskt, allt enligt den politiska dramaturgin, på "elitens" sida eftersom vi vägrar att falla offer för vetenskapligt helt ogrundade ultrapopulistiska slutsatser om vad en nödvändig politik är.

Jag tillhör dem som menar att det är direkt dumt att infödd arbetareklass ska bråka med inflyttad arbetareklass - det gynnar bara arbetareklassens motståndare, kapitalet och borgerligheten. Och varje gång socialdemokrater talar om rasistpartier försitter de en chans att bekämpa klassklyftor och högerpolitik. Björntjänst är bara förnamnet.

Fredrik Reinfeldt har i frågan om rasistpartiet gjort allting rätt. Och den borgerliga linjen tycks nu vara att låta det block som erhåller flest röster bilda regering. Reinfeldt säger nu att han avgår och är beredd att släppa fram Sahlin som statsminister om de rödgröna blir störst. Det är en klok linje. I viktiga frågor kan oppositionen, som den redan gjort tidigare under socialdemokratiska minoritetsregeringar, lägga ned sina röster. Att inte ha majoritet i riksdagen betyder inte, Mona Sahlin, att man måste göra upp med rasister om asyl- och flyktingpolitik eller med någon annan fråga för den delen. Statsministern varnar klokt för det okloka i att bilda breda, utsmetade koalitioner, bara för att. Tror verkligen min partiordförande att en enda röd-grön-blå sörja lyckas bättre i ansträngningen att hindra främlingsfientlighetens frammarsch än vad en tydlig vänsterregering skulle? Då ska jag härmed få be att av mina sparade pengar bjuda henne på en resa i Österrike.

Således. I denna sak, Sahlin och Guteland. Lyssna på Reinfeldt och lyssna på statsvetaren Demker. Läs dagens artikel i DN, den jag har länkat till här, och börja sedan prata socialdemokratisk politik. Ägna mer tid åt att fundera på hur vi kan samla ytterligare ett par procentenheter av väljarna bakom oss. Det är ju bara det som fattas till 50-procentsstrecket. Gör det, så kanske vi ändå kan få till stånd den rödgröna riksdagsmajoritet för rättvisa, jobb och välfärd Sverige så väl förtjänar.

Läs även SvD

Men vad tusan är det du säger, Berit Högman?!

2009-11-03T19:59:00.007+01:00

Centerpartiet presenterade i dag den senaste versionen av sitt återkommande förslag om att sänka lönerna för unga med jobb. Denna gång föreslås att lönen sänks med en tredjedel av en ordinarie lön. De förslagen brukar lika regelmässigt avvisas av en enig rödgrön trio. Så är icke längre fallet. En av Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talespersoner, Berit Högman, kommenterar Centerpartiets utspel så här: "Man ska inte alls avfärda den här typen av förslag, men det är A och O att man är överens med de fackliga organisationerna. Nivån vill jag inte ta ställning till, men ingen är ju betjänt av att lönen blir så låg att den inte går att leva på."

Det är så att man baxnar. Vad i helvete säger människan?! var min spontana reaktion när jag läste uttalandet för första gången. För som Josefin Brink (V) säger: "Det är ett utomordentligt dåligt förslag. Det finns ingen anledning att ha en särskild lön för unga: ska de göra samma jobb ska de naturligtvis ha samma lön." Och där skulle man egentligen kunna sluta. Men inte nog med det - ganska omfattande forskning visar att låga löner som ung innebär låga löner som gammal. Med Centerpartiets förslag är det framför allt branscher med redan låga lönelägen, med hög konkurrens om jobben, som kommer att dra nytta av lägre lönekostnader. Några nya jobb skapas sannolikt inte. Som vanligt drabbas de utsatta värst.

Om Berit Högmans uttalande är sanktionerat av partiledningen, ja då kan partiledningen nog se sig i stjärnorna efter de ungas röster. Samvetet kan den över huvud taget glömma att finna. Ty man ska - faktiskt - som socialdemokrat reflexmässigt avvisa tankar om skitlöner till unga. Annars är man bara en liten lort.

PS Särskilt oroande är det att Högman sitter i programkommissionen som i dagarna fick kongressens uppdrag att till nästa ordinarie partikongress, år 2013, utarbeta ett nytt partiprogram. Hur ska detta egentligen sluta?! DS

(V)em är bästa socialdemokrat? Tankar inför den socialdemokratiska partikongressen

2009-10-27T08:48:00.006+01:00

Ja, titeln är provocerande och det är också meningen. Samtidigt är frågan tämligen allvarlig. I dagarna har nämligen Vänsterpartiet presenterat sin valplattform. Denna innehåller ett antal prioriteringar, på jobb, välfärd, integritet, jämställdhet och klimat och miljö. Den rödgröna, ja, socialdemokratiska, linjen är tydlig.

Nisha Besara påpekar i Dagens Arena i dag att Vänsterpartiet är det mest liberala partiet av alla riksdagspartier i fråga om personlig integritet, vilket särskilt lyser igenom i partiets valplattform. Jag håller med om det, förutom benämningen "liberal". I stället borde vi kalla det för vad det är, "frihetligt" eller antiauktoritärt.

I vilket fall uppmanar jag samtliga att på allvar läsa igenom plattformen - särskilt alla er som lider av den stora kommunistskräcken - och fundera ett slag på frågan om vem det egentligen är som vill att staten ska göra allt och övervaka allt och alla. Fundera på om ni, precis som Ung Vänster frågade på en affisch förra året i samband med FRA-debatten "vill ha det som i Sovjet?" Om svaret blir nej - fundera då på om inte en rödgrön regering är rätt för just dig. Vi, S, V och MP, har ju lovat att riva upp, göra om och göra rätt.

Till sist. I morgon stundar den socialdemokratiska partikongressen. Det är en ödesvecka som socialdemokratin nu står inför. Här kommer politiken för många år framöver att avgöras. Nu är inte rätt tid för partiet att falla undan för alla de försämringar den borgerliga regeringen har genomdrivit de sista åren. Nu är inte rätt tid att omvandla socialdemokratin till ett parti vars enda målsättning är att administrera ett borgerligt system, eller möjligen finjustera detsamma. En sådan arbetarrörelse är nämligen inte vatten värd. En sådan rörelse är en djup besvikelse, ett hån mot alla dem som genom historien kämpat, mot dem som kämpar i dag, och mot dem som vill kunna fortsätta kämpa i morgon för en friare, jämlikare, mer demokratisk och solidarisk värld. Så tänk på vad ni beslutar, kongressombud. Annars kanske det blir att "Snart går vi utan er".

Goda förslag finns dock inför kongressen, inte minst från det skånska partidistriktet. Även det socialdemokratiska studentförbundet har bidragit med kloka tankar i sitt 10-talsprogram. Så kom igen, kongressen. Visa vägen framåt. Hörsamma Gevalias uppmaning i företagets senaste reklam: "Upptäck en mörkare nyans av rött!"

Förläng föräldraförsäkringen!

2009-10-06T17:08:00.006+02:00

I dagarna har Socialdemokraterna föreslagit att föräldraledigheten ska få tas ut ända till det år barnet fyller 16 år. Det är ett bra initiativ, som det också finns ett starkt stöd för i befolkningen. Förslaget ökar förälderns eller föräldrarnas möjlighet att vara just förälder längre upp i barnets ålder.

Men föräldraförsäkringen rör så mycket mer. Det finns också en jämställdhetsaspekt. I dag pågår debatten om huruvida föräldraförsäkringen ska individualiseras eller inte - eller snarare i vilken takt det ska gå. Jag tillhör dem som definitivt är för en individualiserad föräldraförsäkring. Som den ser ut i dag tillåter den en cementering av könsroller i heterosexuella familjer, där mamman tar ut en betydligt större del än pappan.

Socialdemokraterna kommer förmodligen att landa i att föräldraförsäkringen ska tredelas, att en del ska gå till vardera förälder (om det finns två) och att en del ska kunna delas såsom föräldrarna vill. Det är ett steg i rätt riktning men gångtakten är ändå beklagligt långsam. Socialdemokraterna i Skåne har dock tänkt till ytterligare. För att i stället som den socialdemokratiska partistyrelsen föreslår, försöka dela 13 månader i tre lika delar, vill vi skånska socialdemokrater att föräldraförsäkringen ska förlängas till 15 månader. På så vis behöver ingen ledighet "tas" från endera föräldern vid en tredelning. Ytterligare två nya månader skulle också kunna ge betydligt mer tid för barnen när de blir litet äldre.

Så till sist kommer naturligtvis vän av ordning att fråga sig hur detta ska betalas. Ja, själv tycker jag att vi ska göra det gemensamt. För jag betalar hellre för en bättre föräldraförsäkring, något som indirekt kommer hela samhället till del, än lånar pengar till skattesänkningar för de mest välbeställda.

Danslåt för yttrandefriheten

2009-10-04T15:45:00.003+02:00

Jag vill tala så alla kan fatta, ja så att alla kan förstå,
både om det som är roligt och lätt och om det som verkar svårt.
Men om jag talar högt och tydligt så tycker några att jag stör,
och om jag viskar riktigt förtroligt så är det för många som inte hör.

Så jag gick mig till en psykare för att få berätta hur det känns,
men han frågade om mina drömmar och inte alls om vad som hänt.
Och när jag hade berättat färdigt dem tog han emot mina hundra spänn,
och fastän jag tiggde, bad och bönade så fick jag ingen tid igen.

Och vill vill spela för de svaga och vi vill sjunga för de små,
och vi vill dansa så att förtryckarna kan höra hur vi mår.
Och vi gick till Malmö fängelse för att följa vårt beslut,
och när vi hade spelat för fångarna så var det knappt att vi kom ut.

Ja, man får tänka precis vad man tycker och man tycka vad man tror.
Och om man tänker tyst tillräckligt så kanske man till och med blir något stort.
Men en sak måste man lära sig om man vill bli sin lyckas smed:
att man ska akta sig som för att bränna sig för att säga hur det är.

Så i dessa besvärliga tider när knappast posten ens når fram,
så är min gamla faster den enda snart som har tid med mig ibland.
Och det kan ju vara skönt att veta att om det verkligen blir svårt,
så är hon alltid beredd att lyssna fastän hon är döv sedan femton år!

Björn Afzelius var fantastisk. Mikael Wiehe är fortfarande det. Tillsammans var de oslagbara.

Mannen med hål i huvudet - om ett medicinskt under i Trelleborg

2009-09-12T17:24:00.006+02:00

I veckan höll gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Trelleborg möte. Då genomdrev den borgerliga majoriteten under ledning av folkpartisten Lars Hemzelius att man ska arbeta vidare med förslaget om att lärarlönerna ska avgöras utifrån elevernas betyg och resultat på nationella proven. Socialdemokraterna vägrade att delta i beslutet. Nästa år i april är det tänkt att det slutgiltiga beslutet ska fattas. Fram till dess ska förvaltningen konsekvensutreda förslaget.

Hemzelius motiverar nämndens beslut så här: "De bästa lärarna ska ha de högsta lönerna ... Jag förstår inte varför vi inte skulle ta den här chansen." Och plötsligt så känner jag att det här med att "inte förstå" blir en nyckelfråga i sammanhanget. Låt oss ta det från början.

Det är inget fel med att uppmärksamma duktiga medarbetare. Frågan är bara hur och på vilken grund. Med de borgerligas modell blir det i Trelleborg efter elevernas resultat. Men som snart varje seriös bedömare inser är inte elevernas resultat bara beroende av undervisningskvaliteten. Vi VET ju att betygssnitten i de teoretiska ämnena är högre på natur- och samhällsvetenskapsprogrammen än på de yrkesinriktade. Vi VET ju att föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar en oerhört stor roll för elevernas prestationer. Därmed är betygs- och resultatskillnader inte bara en konsekvens av läraren utan kanske i lika eller i högre grad av faktorer utanför pedagogens direkta kontroll.

Om Lars Hemzelius får som han uppenbarligen vill kommer en grupp lärare att systematiskt missgynnas, i plånboken, därför att de vill arbeta med elever som har tuffare förutsättningar. Det strider mot all vett, sans och hederskänsla, det är rättsosäkert, och det har ingenting med undervisningskvalitet att göra. Men däremot kanske med ett stort hål i huvudet på den folkpartistiske nämndsordföranden.

DN, SvD

Fri information

2009-08-15T17:08:00.002+02:00

När Lill-Babs berättar hur ungarna mår,
då pöser jag över av stolthet.
Och när Alice Timander går ut i en säck,
då jublar jag som ett barn.
Och när Perrolf och Tellemar jollrar som glin,
då blir jag så glad att jag gråter.
Och när Hyland får visa sitt senaste flin, då skriker jag i extas.
För förebilder, det måste jag ha.

Och jag vet mer om Osmonds än jag vet om mig själv,
och jag vet hur Björn Borg knyter skorna.
Och jag biter på naglarna när jag får se
att Liz Taylor har blivit sjuk.
Och jag drömmer i smyg när jag lyssnar på Stones
att Mick Jagger och jag byter plats.
Och jag bävar för hur det ska gå för vår värld,
nu när Kissingers tid har gått ut.
För förebilder, det måste jag ha.

Åh, vilken lycka att vi har Fri information!
Annars får ju verkligheten sneda proportioner.

Åh, vilken lycka att vi har Fri information!
Annars får ju verkligheten sneda proportioner.

Och jag ser i Lektyr att jag borde ta gift,
för jag har bara en tjej därhemma.
Och Fib-Aktuellt börjar ge mig komplex,
för jag kan inte i en hiss.
Ska sanningen fram så har jag aldrig varit med
om att jag gått och blivit tänd på min syrra,
så det är helt enkelt så att jag är betydelselös och trist.
Men förebilderna, de har jag kvar.
Och förebilder måste jag ha.

Björn Afzelius, the one and only.

Regeringen har spårat ur!

2009-08-12T08:50:00.004+02:00

Sveriges Radio rapporterar att högerregeringen nu föreslår att den så kallade banavgiften, den som tågbolagen betalar till staten för att få utnyttja rälsen, ska höjas. Det kommer innebära dyrare tågresor för oss alla - mitt i klimatkrisen - vilket också medges av infrastrukturministerns statssekreterare, Leif Zetterberg: "Självklart är det så att om kostnaderna ökar så kommer det att slå igenom på biljettpriser; någon måste ju betala kostnaderna."

Den aviserade höjningen är stor och beräknas bli sju miljarder kronor. Det ska jämföras med att den borgerliga regeringen inte planerar att höja till exempel kilometerskatten på lastbilar.

I likhet med Naturskyddsföreningen anser jag att det är självklart att en satsning på ökat tågresande är av gemensamt, samhälleligt, intresse. Därför ska vi också tillsammans hjälpas åt att betala det. Allt annat vore ju tämligen urspårat.

Smör är EU så svagt för

2009-07-16T15:00:00.008+02:00

I dag rapporterar Sveriges Radio och E24 om att den Europeiska unionen ska stödköpa 31 000 ton smör och 51 000 ton skummjölk. Kostnaden beräknas uppgå till nätta 280 miljoner kronor. Det nya lagret ska fylla på den mängd man fram till den 25 juni hade köpt - nämligen 81 000 ton smör och 203 000 ton skummjölkspulver. Syftet är, naturligtvis, att hålla världsmarknadspriserna uppe. Det hela motiveras så här av kommissionen och rådet:

"Det är viktigt att dessa åtgärder till stöd för marknaden, i synnerhet offentlig intervention, fortsätter att tillämpas så länge som det är nödvändigt för att undvika ytterligare prisfall och störningar på gemenskapsmarknaden."

Sådan är alltså den statskapitalistiska Europeiska unionen. Den uppmuntrar vår del av världen till överproduktion och subventionererar för skattemedel denna. Alternativet, att låta fattiga människor i andra länder bygga upp sitt eget jordbruk och under uppbyggnadsfasen av ett sådant använda det europeiska livsmedelsöverskottet till att föda undernärda, svältande barn, finns inte på de europeiska makthavarnas karta.

Margot Wallström. I en bok för några år sedan ställde du frågan om varför det är så svårt att älska EU. Behöver du verkligen fortfarande hjälp med svaret?

Fan ta kapitalismen, denna onda skapelse. Må den ruttna i evighet på historiens skräphög.

PS Ja, jag är jävligt arg på EU i dag. Men ibland är humor bättre än ilska. Därför befaller jag er att titta på nedanstående klipp - för en stunds skratt mitt i allt EU-elände. DS

Irländska UD informerar

2009-07-06T14:49:00.010+02:00

För bara drygt ett år sedan sade det irländska folket rungande nej till EU:s nya, federala grundlag. Därmed har Lissabonfördraget, enligt alla tidigare överenskommelser, dött. Men EU vägrar att begrava det. Man har investerat alltför tungt i att bli ett Europas förenta stater. Därför lever liket vidare. När Margot Wallström förra året i en på samma gång lustig och oerhört obehaglig intervju om Irlands nej fick hon frågan "Is there anything voters could do get rid of this treaty, in a democracy?" Hennes svar blev: "In a democracy you listen to the concerns and you see if there is anything you could do to meet those concerns ... And, of course, the political leaders have invested so much political capital and time and energy to try to get a new machinery to get the EU to work better. So, of course, they will not give up that easily."

Wallström fick rätt. EU:s ledare gav verkligen inte upp så lätt. De trotsade demokratin och förhandlade i stället fram vissa separata garantier för Irland. Och för säkerhets skull satsade EU-kommissionen i våras 29 miljoner kronor på "EU-information" på den gröna ön - eftersom EU-kommissionen, enligt sin talesperson Joe Hennon, ansåg att "irländarnas bristande kunskaper är problematiska". Men trots den extra propagandan vågar ändå den irländska regeringen inte riktigt lita på sitt folk. Därför skickar man i dagarna ut ett brev till samtliga medborgare, i vilket ska "förklaras" hur de nya garantierna fungerar. Brevet är, förklarar den irländska utrikesministern, bara en del i arbetet med att garantera att befolkningen är "välinformerad" före valet.

Hm... Undrar hur det kan komma sig att jag, medan jag skrev det här inlägget, plötsligt kom att tänka på både bananer och statsskicket republik?

Upphovsrätt, Internet och Integritet - dags för ett (s)amlat grepp!

2009-06-29T10:19:00.006+02:00

Det är bra att frågorna om personlig integritet och upphovsrätt har uppmärksammats de senaste åren. Diskussionen har stor potential att utmynna i något positivt och progressivt. Men jag anser att ett mycket viktigt perspektiv saknas, det från vänster. Egentligen är det ideologiskt ganska märkligt att det inte var vi, utan Piratpartiet, som lyfte frågorna. Låt mig förklara varför.

Integritet
Den demokratiska socialismen är tydlig i frågor om personlig frihet och integritet. Det kan därför omöjligen vara socialdemokratins uppgift att medverka till att stat och privata företag i allt högre utsträckning övervakar medborgare, anställda och kunder. Liberaler och socialister delar synen på integritet när det gäller det offentliga, men vi socialister förstår till skillnad från borgerligheten att i dagens samhälle är staten knappast den enda makten. Det privata näringslivet utövar ett enormt inflytande, och det blir ständigt mer aggressivt när det gäller att kartlägga konsumenternas vanor för att skräddarsy reklam och produkter som kan attrahera oss (oavsett om vi faktiskt behöver eller blir gladare av dessa eller inte). Det övervakar också sina anställda allt hårdare; de loggas in och de loggas ut och ibland registreras till och med toalettbesök. Jag menar naturligtvis inte att man ska strunta i sitt arbete eller att man ska sprida eventuella företagshemligheter, men någonstans måste demokratin dra gränsen för hur kontrollerade anställda och konsumenter får bli.

Det är alltså hög tid för vänstern att i integritetsdebatten även lyfta in de privata företagens roll, inte för att skylla på någon annan, utan just för att det faktiskt hör ihop. Google och flera andra nätföretag stödjer ju aktivt diktatur och förtryck genom att antingen villigt följa diktaturers krav på censur eller att sälja expertis och teknik till ofria länder. Det är skandal att världens politiska demokratier inte agerar i denna sak. Det är också, naturligtvis, helt oacceptabelt att privata företag tillåts i växande utsträckning agera polis, som har blivit fallet genom IPRED. Socialdemokratins värderingar går inte ihop med dess aktuella politik.

Internet och kulturyttringar
Kulturen är central för alla samhällen och den ska därför vara tillgänglig för alla människor. Därför är det också rimligt att alla människor också bidrar till att göra det möjligt. Frågan om hur det ska lösas återstår att svara på, men jag tror att det är dags att sätta press på skivbolagen att acceptera den tekniska utvecklingen. Lika litet som det är socialdemokratins uppgift att öka övervakningen, lika litet är det vår uppgift att hålla skivbolagens aktieägare bakom ryggen. Bjud gärna in dem till dialog, men låt dem inte hålla i taktpinnen.

Upphovsrätt
Det är på detta område vänsterns tystnad är som minst begriplig. I dag fungerar upphovsrätten och patentlagstiftningen inom många områden som en direkt bromskloss mot att upptäckter, uppfinningar och tekniska innovationer görs tillgängliga till ett rimligt pris. I en värld präglad av svält, sjukdom och klimatkris är det totalt oacceptabelt att det privata ägandet sätts före att samhällsnyttiga ting inte kommer behövande till del, för att inte vissa har råd att betala eller för att företag har hållit på idéer som kunde ha varit i bruk sedan decennier om inte det vore för att vissa företag då inte kunde tjäna pengar på dem, eller för att de då skulle förlora på att de nya produkterna kom ut på marknaden. Vi behöver en ny lagstiftning som främst tar hänsyn till världens utveckling men som också ser till att var och en får rimligt betalt för sitt ärliga slit. Det är i allra högsta grad en vänsterfråga.

Slutsats
Låt en progressiv, samlad politik inom dessa områden bli en av den kommande rödgröna regeringens vinnarfrågor i valet 2010 och en av dess mycket spännande uppgifter att sätta i gång med nästa mandatperiod!

Ge fan i våra hus!

2009-06-25T14:01:00.003+02:00

Dagens Nyheter rapporterar i dag om en accelererande utförsäljningstakt av allmännyttan. I fjol såldes hela 18 000 hyreslägenheter i över 80 av landets kommuner. Omkring 13 500 av lägenheterna såldes i Stockholm och merparten av dem i Stockholms innerstad.

Knappt 60 kommuner till planerar försäljning av ytterligare cirka 20 000 hyresbostäder under 2009 och 2010. Knappast överraskande ligger omkring tre fjärdedelar av dessa ihuvudstaden.

Utförsäljningen av allmännyttan är en bostads- och jämlikhetspolitisk katastrof. Det är ett utdraget mord på tanken om att innerstäderna inte ska vara överklassreservat. Därmed inte sagt att allting var frid och fröjd före de stora utförsäljningarna. Vi socialdemokrater har mycket att jobba på när det gäller vår bostadspolitik - det gäller minskad segregation, ökad nybyggnation, snabbare renoveringstakt, stopp för bostadsspekulationer som driver upp värdena så att bara rika har råd att bo någorlunda attraktivt och för välfärdens skull gäller det också ett återindrivande av den summa som fastighetsskatten inbringade år 2006.

I första hand måste dock, som sagt, allmännyttan och dess lägenhetsbestånd försvaras. I princip borde det egentligen vara förbjudet att sälja ut så mycket som en enda bostad. För hur tråkigt det än må låta kan inte det gemensamma lägenhetsbeståndet vara exklusivt till för de aktuella hyresgästerna; det tillhör också kommande sådana och det är en del av en god, modern och flexibel stads- och samhällsplanering. Därför kan inte allmänyttan vara bostadsbank för framtida utförsäljningar. Så enkelt borde det faktiskt vara - ge fan i våra hus!

Vi har bättre företrädare för vårt parti

2009-06-23T10:38:00.005+02:00

UPPDATERING:

Det inkom en ny, kort artikel i Sydsvenskan om Uno Aldegrens uttalande om miljöfrågornas tyngd. Denna har jag inte förrän helt nyligen uppmärksammat. Läsarna av denna blogg bör notera att även om "tiläggsartikeln" i Sydsvenskan inte formellt kallas rättelse så är det i princip omöjligt att få in en förändrad version av sina uttalanden - om dessa faktiskt inte har blivit ordentligt förvrängda eller direkt felciterade. Med andra ord är det fullt rimligt att Uno Aldegren menade det som står i tilläggsartikeln - nämligen att frågan om regionspolitikernas resor till och från mötena är en liten fråga som inte bör behandlas av regionfullmäktige utan av de olika partigrupperna där. Miljöfrågorna som helhet är av en helt annan dignitet.

Detta är klargörande och välkommet. Det känns bra. Men låt oss ändå hoppas att s-gruppen tar en diskussion om det hela!

(Nedan följer originalinlägget.)

I dag avslöjar Sydsvenskan att politikerna i Region Skåne inte alls lever som deras politiska beslut försöker lära. Många kör bil i stället för att åka kollektivt till Kristianstad, där regionfullmäktiges möten hålls. Det finns mycket att säga om det.

För det första: Det är ungefär lika dumt att regionfullmäktige är stationerat i Kristianstad som att EU-parlamentet flyttar mellan Bryssel och Strasbourg. Regionalpolitik i all ära, men tror verkligen någon på fullt allvar att det hjälper nordöstra Skånes utveckling att regionfullmäktiges möten hålls i området? Flytta landstingets styre till Malmö, dit de allmänna kommunikationerna också är som bäst - eller höj åtminstone samåkningspremien. En sådan höjninh skulle kunna finansieras med en sänkning av milersättningen om man åker ensam.

För det andra: Jag skäms för vad Uno Aldegren, socialdemokrat och andre vice ordförande i regionstyrelsen, svarar på journalisternas frågor. Det är förvisso fullt möjligt att han i intervjun har blivit avbruten, att det han har sagt har klippts ned så att det ska verka så hemskt som möjligt, men faktum kvarstår. Det är inte acceptabelt för en ledande socialdemokrat att säga och tycka saker i stil med "vi har viktigare frågor i vårt parti [än miljön]". Därmed ska inte andra politikområden, som fördelning, jämlikhet, vård med mera, trängas undan - de är också extremt viktiga. Men det blir helt enkelt väldigt fel att som socialdemokrat 2009 rycka på axlarna inför problematiken med onödiga bilresor med bränsleslukande bilar som genomförs bara för att det är bekvämt eller för att den skånska kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd. Det känns ganska frestande att påstå att om Aldegren nu tycker att miljön är så oviktig för (S) så kanske det egentligen är han som borde sakna betydelse. Vi har bättre företrädare för vårt parti.

För det tredje: Moderaterna är i sanning inte bättre, kanske till och med tvärtom. För själva ordföranden i kollektivtrafiknämnden i Region Skåne, moderaten Lars-Ingvar Ljungman, säger i en annan artikel att "många frågor som man driver politiskt är inte alltid praktiskt möjliga att hantera" och avser då det faktum att han varken åker kollektivt till mötena eller samåker med grannen Göran Holm (M) utan i stället kör själv med sin Mercedes SL 500, som av en händelse också råkar vara den bil av regionfullmäktigeledamöternas som släpper ut allra mest koldioxid. Mmmm... (M)iljöförstöring.

Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3

Förbjud delar av Sarkozys garderob!

2009-06-22T22:14:00.004+02:00

Frankrikes president har varit i nyheterna idag efter att han gått ut med att han vill totalförbjuda användandet av burka i Frankrike. I dag är redan slöjor förbjudna i Frankrikes skolor men presidenten vill nu alltså gå ännu längre och totalförbjuda burkan ( d.v.s. den heltäckande dräkt som främst förknippar med Afghanska kvinnor) i hela landet.

Man kan ha olika åsikter om muslimska kvinnors kläder, huruvida den är påtvingad eller självvald. Det må så vara, vad jag frågar mig själv är om det är rätt väg att gå... Om poliser i Frankrike ska arrestera eller bötfälla någon för att de har en viss typ av kläder, var drar man gränsen? Här i Sverige finns det kristna som av kulturella/religiösa skäl bär huckle (exempelvis laestadianer), så är det säkert även i Frankrike. Är det bara muslimerna det ska lagstiftas mot?

Om Sarkozy får igenom detta hoppas jag att de i Frankrike samtidigt passar på att förbjuda en del andra klädkombinationer. Exempelvis att ha sockor med sandaler eller varför inte sidennäsdukar i kavajens bröstficka!

Zzz...

2009-06-17T18:20:00.004+02:00

På Newsmill skriver i dag Hans Dahlgren, före detta socialdemokratisk politruk, om Socialdemokraternas tapp i opinionen. Med sin långa tjänstgöring inom politiken och sin stora erfarenhet borde man kunna förvänta sig ett intresseväckande resonemang och kanske några spännande förslag. Men icke.

Det enda intressanta med Dahlgens förslag är faktiskt att de är så fruktansvärt ointressanta. Samma tankar om en förborgerligad politik har framförts i nästan 30 år. Många av dem har redan realiserats, med i huvudsak två konsekvenser: ett kraftigt vikande väljarstöd för Socialdemokraterna och ett allt mer ojämlikt samhälle, där allt färre (inte minst i storstäderna) har det förtroende för, och får den del av, det gemensamma som gör det rimligt att stödja detsamma.

Jag säger bara en sak: Zzz...

PS Väck mig gärna, men först när någon höjdare ställer frågan om hur det kan komma sig att för varje acceptans för sänkta skatter, sämre anställningsvillkor och privatiseringar så har stödet för Socialdemokraterna sjunkit. Då kanske vi kan (s)nacka allvar DS

Dörrknopparna skiner i Danderyd

2009-06-15T12:20:00.004+02:00

Det har nu gått två år sedan den borgerliga regeringen införde skattereduktion för så kallade hushållsnära tjänster. Den som köper sådana tjänster kan sedan dess reducera sin skatt med motsvarande upp till femtio procent av arbetskostnaden för dessa (upp till 50 000 kronor om året). Reduktionen kan göras för tjänster inom hela EU. Det betyder att den som äger skidstugor i Österrike eller strandvillor i Spanien kan få lägre skatt för tjänster som utförs där.

Skattereduktionen motiverades av borgarna med bland annat att det skulle ge mer tid och och fler jobb. Men tiden var inte tänkt till mer umgänge med familj och vänner utan för mer arbete (genom jobbskatteavdraget) och jobben var uppenbarligen tänkta att också hamna i hela EU. Nu kan svenska skattepengar betala grillning till beachpartyn på Costa del Sol, städning efter champagnefester på franska rivieran och snöskottning för after ski i Alperna.

Kritiken mot den borgerliga skattereduktionen har varit hård. Vi som motsatte oss den menade att den i praktiken bara skulle utnyttjas av dem som ändå hade haft råd utan reduktionen. Vi trodde inte heller att förslaget skulle ge några nya jobb att tala om. Vi stödde oss i vår kritik på utvärderingar från liknande försök i Danmark, Finland och Belgien som alla hade visat samma sak: det var de rika som använde reduktionen och särskilt många fler arbetstillfällen hade det inte blivit.

Vi kritiker menade också att det hade varit bättre, effektivare och rättvisare om pengarna i stället hade lagts i till exempel hemtjänsten, så att de som verkligen behöver men inte har råd skulle kunna få litet mer hjälp. Det hade varit rimligare att anställa fler undersköterskor och vårdbiträden som hade kunnat ge fler människor en värdigare vardag om samtidigt minskat stressen i omsorgen. Men det fick vi inget gehör för.

I slutet av maj i år presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) en analys av skattereduktionens konsekvenser. Dess titel, "Hushållsnära tjänster - mest för de rika", säger väl allt.

För det första: År 2007 utnytjade fyra procent av dem som tjänade mer än drygt 40 000 kronor i månaden (500 000 kr om året) skattereduktionen. Av dem som tjänade mindre än 25 000 kronor i månaden (300 000 kr om året) var motsvarande siffra bara tre promille (tre av tusen).

För det andra: För samma år, 2007, köptes skattereducerande tjänster för motsvarande ungefär 1000 heltidstjänster, men enligt SCB kan inte den siffran översättas till 1000 nya jobb - just därför att många som tidigare köpt tjänster vitt nu använder sig av skattereduktionen.

Slutsatsen då? Tja, vad tycks om Vad var det vi sade?!

Kommunaktuellt, Skatteverkets rapport

Mona Sahlins tal på valkvällen - om jag hade fått skriva det

2009-06-10T13:57:00.006+02:00

"Partivänner!

Socialdemokraterna har gjort ett dåligt valresultat. Vi håller ställningarna men borde ha ökat. Det är inte acceptabelt i något val för oss att ligga kring 25 procent. Vi ska vara mycket större än så. Vi måste ta lärdom av valsiffrorna. Jag vill redan här och nu dela med mig av följande reflektioner.

Moderaterna hade som mål att bli Sveriges största parti. Det har de inte uppnått. Från att för bara drygt en månad sedan ha legat på över 30 procent i opinionsmätningarna fick de endast drygt 18 procent av rösterna. Socialdemokraterna är och förblir Sveriges största parti. Men - och detta är viktigt - Moderaternas fiasko är inte detsamma som vår framgång.

Miljöpartiet har gjort ett bra val. Det har de jobbat hårt för. De är värda sin framgång. Vi socialdemokrater har mycket gemensamt med de Gröna. Vi står ofta på samma sida och jag hoppas att vi kan göra det också i Europaparlamentet.

Ännu en gång misslyckades högerextrema krafter att vinna ett brett stöd i Sverige. Det är en seger i sig, men vi måste ändå jobba mycket hårt för att mota tillbaka den högerinriktade främlingsfientligheten. Vi måste finnas överallt, i varje stad, i varje by, i varje stadsdel. Vi måste ta diskussionen med vanligt folk om vikten av att vanliga människor oavsett bakgrund sluter sig samman och tar strid för sina gemensamma rättigheter och intressen. Om människors ursprung blir viktigare än de stora frågorna om jobb, lika rättigheter, bostäder, klimat och välfärd så är det vanliga Svenssons som är de stora förlorarna. Vinnare blir de som kan exploatera människors oro och utnyttja den i egna, söndrande syften.

Jag kan förstå att många, särskilt unga män, känner en stor frustration över växande klyftor och ökande sociala spänningar, över att ha hamnat utanför. Jag delar deras vrede. Vi socialdemokrater har ett digert arbete framför oss. Vi måste vässa vår politik och vi måste besegra borgerligheten i nästa val så att vi kan börja pressa tillbaka klyftorna i vårt land. Så kan vi återvinna förtroendet från de arga och de uppgivna. Det är vi och bara vi som har den möjligheten och det ansvaret.

Piratpartiet har nått en stor framgång. Jag ifrågasätter trovärdigheten i ett parti som i alla tunga frågor, utom dess profilfrågor, lika gärna kan rösta med högern som med de gröna. Men jag konstaterar samtidigt att våra socialdemokratiska värderingar inte tillräckligt tydligt har återspeglats i vår politik. Vi har tänkt för litet på integritet och för mycket på kontroll. Det är inte socialdemokratins uppgift att öka övervakningen av medborgarna eller att värna marknadskrafterna i patent- och upphovsrättsfrågor. Det är i stället dags att vi förstärker rättssäkerheten och rimligheten i lagar som rör dessa områden. Jag ämnar därför att inom kort sätta mig ned tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att diskutera grunderna för en gemensam, progressiv politik i dessa frågor.

Partivänner, valarbetare, fackligt aktiva och sympatisörer!

Vårt dåliga valresultat är inte ert fel. Ni har kämpat hårt och ni har lyft intresset för och vikten av valet till Europaparlamentet. Tack för allt ert jobb! Jag måste som partiledare ta mitt ansvar för valutgången. Jag lovar därför att från och med nu växla upp takten. Jag ska slita varje dag som ni har slitit nu. Jag ska slåss för en socialdemokratisk seger i nästa val. För seger är ni väl värda!

I morgon börjar kampen för ett tryggare, grönare och rättvisare Sverige. Tillsammans vinner vi nästa val!"

Valprognos - skriv in din egen i kommentarsfältet!

2009-06-07T10:03:00.005+02:00

Först och främst: Rösta i dag. Rösta rött. Kryssa Anna Hedh, femte namn på Socialdemokraternas lista!

Här kommer min prognos. Förändringarna inom parentes är jämfört med förra valet.

Röstandel Mandat
(M) 20,5 (+2,3) 4 (+/- 0)
(C) 5,8 (-0,4) 1 (+/- 0)
(FP) 11,5 (+1,7) 2 (+/- 0)
(KD) 4,7 (-0,9) 1 (+/- 0)
(MP) 11,0 (+5,0) 2 (+1)
(S) 26,8 (+2,2) 6 (+1)
(V) 6,5 (-6,3) 1 (+/- 0)
(PP) 7,2 (deltog ej) 1 (deltog ej)
(JL) 2,5 (-12,0) 0 (-3)
(SD) 2,1 (+0,9)
ÖVR 1,4

Jag är mest osäker på Piratpartiets siffror, följt av Folkpartiets, Miljöpartiets och Junilistans. Socialdemokraterna kan också gå både sämre och bättre än vad jag tror här.

Hur tror du att det blir?

DN, SvD, Expressen, Aftonbladet

I dag segrade förnuftet tack vare starka insatser från Obama och Ulvskog

2009-06-05T00:24:00.004+02:00

Visst var Ulvskog och övriga vänster bra i kvällens valdebatt, men dagens utan tvekan viktigaste prestation stod Barack Obama för. För en amerikansk president var talet om USA:s förhållande till "den muslimska världen" häpnadsväckande progressivt. Särskilt välkommet var det tydliga avståndstagandet från Västvärldens islamofobi och den folkrättsvidriga israeliska bosättarpolitiken. Obamas ord inger i sanning hopp och bara det är mycket värt. Men jag tror ändå att vi alla måste hjälpas åt för att se till att han minns och lever upp till de löften han gav - direkt eller indirekt.

Vad gäller den svenska valdebatten kan sägas följande:

Sören Wibe återvann nog en del väljare. Han var pedagogisk, saklig och skicklig. Som socialdemokratisk EU-kritiker menar jag också att han rätt i sak när han talar om socialdemokratins undfallenhet i fördragsfrågan. Jag kan också instämma i det bisarra att socialdemokrater ofta röstar för mer makt till EU, men att därifrån göra en stor sak av att vänstern och högern röstar lika är något annat. Jag är ledsen över att göra er besvikna, men det är faktiskt inte särskilt konstigt: inom alla folkvalda församlingar förekommer ofta värderingsneutrala rutinfrågor. EU-parlamentet är inget undantag. Dessutom skulle med stor sannolikhet samstämmigheten minska om endera block fick majoritet; som det är i dag går ofta de största grupperna ihop för att en majoritet ska kunna skapas. Det är i sig olyckligt men löses knappast av fler ledamöter från Junilistan. Det finns bra alternativ på vänstersidan om man är EU-kritiker. Jag uppmanar å det starkaste tidigare junilistansympatisörer att rösta på dem.

Bästa replik: Den mot Marit Paulsen om finanspolitiken och arbetsmarknadspolitiken, om finansmarknaderna och euron.

Marita Ulvskog var bra, tänd, laddad och ovanligt rapp i repliken. Det var riktigt roligt att se. Jag hade hoppats att hon hade kunnat komma med ett ännu bättre besked i fildelningsfrågan, men hennes bedömning att partiet är på väg att svänga kändes ändå skön. Ulvskog var rasande tydlig i arbetsrättsfrågan, men det hade varit tacknämligt om hon sällat sig till de socialdemokrater som krävde en garanti i fördraget. Då hade diskussionen varit över redan nu. Likväl kommer Marita Ulvskog och Anna Hedh att bli ett bra par i den socialdemokratiska gruppen. Anna Hedh är min kandidat, för hon har både i ord och handling visat sin sunda och kritiska EU-syn och listfemma behöver hon också kryssen bättre än Ulvskog. Rösta därför Hedh!

Bästa replik: Den mot Gunnar Hökmark i frågan om arbetsrätten - om att högern som oroar sig för omförhandling av utstationeringsdirektivet nog mest oroar sig för att de själva ska rösta nej till bra arbetsvillkoren. Näst bäst var repliken, mot högern som helhet, ifrågasättandet av värdet för vanliga människor av den borgerliga politiken att låta varje människa vara fri att sälja sin arbetskraft till så dåliga arbetstider, lönenivåer och arbetsmiljökrav som möjligt.

Eva-Britt Svensson glimrade till då och då men försvann ibland. Hon var bra i miljöfrågan och bra i fråga om fildelning men saknade ammunition i fråga om den ekonomiska politiken. Hennes svar blev väldigt abstrakt. Jag önskar Vänsterpartiet lycka till i EU-valet och jag hade gärna sett att de får behålla sina två mandat. Men så kommer nog inte att ske.

Bästa replik: Den om att hon som representant för folket också rimligen fattar beslut som är mest förankrade i folks vardag om hon också lever under ungefärligen samma ekonomiska villkor som folk i allmänhet.

Carl Schlyters röst har jag svårt för. Den stänker av överklass men orden den yttrar klingar desto bättre. Om Schlyter kunde kanske sägas att hans gröna dröm är röd. Så glad jag hade varit om hans åsikter hade varit alla miljöpartisters åsikter.

Bästa replik: Den mot högern i frågan om "vårdval Europa" - eller, som Schlyter sade, "vårdkaos Europa".

Gunnar Hökmark var som vanligt en mycket duglig socialdemokratisk [sic] valarbetare. Han är en ganska hyfsad debattör men går ibland bort sig i konstiga verbala irrgångar. Det var bedrövligt tråkigt att höra honom i arbetsrättsfrågan; anklagelserna mot vänstern om protektionism och rasism var synnerligen osakliga.

Bästa replik: Den mot Schlyter i miljödebatten, om höga krav med inga resultat.

Ella Bohlin skötte sig bra för att för första gången vara med i den här typen av debatter. Men på det stora hela var det mycket plattityder och syster duktig-attityder. Budskapet var i princip glass till alla barnen men marknaden ska nog sköta allt ändå, utom alkoholen.

Bästa replik: ? (Minns inte)

Lena Ek var sedvanligt osedvanligt provocerande. Jag har så otroligt svårt för hennes populism och osaklighet. Och där stannar jag.

Bästa replik: ? (Hon var tyst rätt länge i några sakfrågor; där tyckte jag att hon kom som bäst till sin rätt.)

Marit Paulsen var den borgerliga sidans vinnare. Hon var ganska påläst, som vanligt rapp i käften och pedagogisk samt någorlunda saklig. Jag kan inte begripa varför hon har gått och blivit folkpartist men jag kan förstå varför många vill rösta på henne.

Bästa replik: ? (Minns inte i skrivande stund, men hon hade ett par stycken som var riktigt bra.)

DN, DN, SvD, Ab, Ab, Ab, Exp, Exp

Känner du inte paniken, Reinfeldt?

2009-05-17T23:41:00.012+02:00

Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.

Foto: Marcus Kurn

Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.

Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.

När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.

Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!

(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!

Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP

Den som vill ha fred bör inte förklara krig

2009-05-06T09:52:00.003+02:00

Fredrik Reinfeldt vill ha en medgörlig opposition under det svenska EU-ordförandeskapet i höst. Det är förståeligt. Han vill tysta den politiska debatt han vet skulle skada den borgerliga regeringens chans i valet 2010. Han vill inte höra oppositionens krav på regeringen när det gäller att lyfta arbetsrätten som en viktig fråga. Han vill ha en osynig Sahlin, en osynlig Ohly och en osynlig Wetterstrand. Och han är ute i god tid - det är väl uttänkt att redan nu be om borgfred, långt före valet till EU-parlamentet den 7 juni. På så vis kanske han hoppas att undvika debatt också inför det.

Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att stödja ett ordförandeskap vars intressen går folket tvärsemot. Det finns inget skäl att strunta i att försvara arbetsrätten och att ställa tuffa miljökrav bara för att Reinfeldt som EU:s ordförande vägrar att göra det. Ty fred är en sak. Villkoren för den en annan. Vill Reinfeldt ha något får han också ge något. För den som vill ha fred bör inte förklara krig - vare sig mot Apoteket, A-kassan, sjukförsäkringen eller arbetsrätten.

DN, GP, SvD

(M)argot Wallström?

2009-05-04T17:09:00.006+02:00

Margot Wallström berättar i dag för Svenska Dagbladet att den nuvarande regeringen är mer aktiv i EU än den förra socialdemokratiska. Det är ett uttalande med flera problem och med en minst sagt tveksam attityd.

För det första: den borgerliga regeringen har konsekvent vägrat att lyfta ett finger för den av EG-domstolen hotade arbetsrätten. Lika konsekvent har den strunta i att lyfta EU:s miljöambitioner och kämpa för en betydligt mer progressiv utrikespolitik. Det är minst sagt märkligt att Wallström trots detta höjer Reinfeldt till skyarna. (Fast å andra sidan kanske det inte förvånar; Wallström ställde sig för några år sedan bakom kommissionens förslag till tjänstedirektiv i vilket ursprungslandsprincipen ingick (1) - den princip som betydde att företag bara behövde följa sitt eget lands kollektivavtal och som röstades ned av parlamentet men som i praktiken återinfördes av EG-domstolen genom Lavaldomen.)

För det andra: Jag delar förvisso Wallströms uppfattning om att den socialdemokratiska EU-politiken var plågsamt passiv. Den borde ha varit betydligt mer aktiv och på varje möte, varje träff, kämpat mot Wallströms med flera visioner om ett Europas förenta stater och den borde ha slagits hårt för att politiken, inte EU-fördragen, skulle ha makten. Säkerligen hade ett sådant agerat inte heller behagat Wallström. Säkerligen hade hon då också uttalat sig nedlåtande om brist på engagemang. Det Wallström vill ha är en extremt EU-positiv socialdemokrati och det Wallström inte förstår är att hon är oerhört provokativ när hon förvandlar EU-kritik från vänster till en fråga om ointresse. Men jag är inte förvånad. I den skriftliga versionen av ett tal som hölls 2005 vid det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt lade Wallström ut texten om oss EU-kritiker: "Yet there are those who want to scrap the supranational idea. They want the European Union to go back to the purley inter-governmental way of doing things. I say those people should come to Therezin [Theresienstadt på engelska] and see where that old road leeds." (2) Hon sänder så uppenbart signalen att alla de som inte vill ha mer av överstatlighet och på sikt ren federalism egentligen inte har i EU:s institutioner att göra. Hur ska man annars tolka hennes kommentar om Ulvskogs förstaplacering på Socialdemokraternas valsedel inför EU-valet i juni: "Med den beskrivning hon har blir det en utmaning för henne att visa att hon engagerar sig. Det blir säkert en del uppförsbacke för henne."

Men tack för beskedet, Wallström. Nu vet vi hur det fungerar i Bryssel och Strasbourg. Vi som vill ha något annat än en superstat är icke välkomna. Du igångsatte för en tid sedan plan D, där D stod för demokrati. Och du sade en gång att du ville sätta öron på EU. Men du sade aldrig att du samtidigt ville sätta proppar i dem.

Till sist: Några förståsigpåare har kommenterat Wallströms beröm till högerregeringen och fått det till ett stöd för Mona Sahlin. Jag tror att de har både rätt och fel i det. Margot Wallström är inte moderat och det förefaller tämligen konstigt att tro att hon skulle vilja att någon annan än Mona Sahlin skulle bli Sveriges nästa statsminister. Och Mona Sahlin är omvittnat EU-positiv, men nog hade man kunnat tänka sig flertalet mer intelligenta sätt att pressa fram en okritisk socialdemokratisk EU-politik än genom beröm av den arbetsrättshatande svenska högern...

(1) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=672
(2) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_420747.svd

Vad var det vi sade? Välfärd lönar sig!

2009-05-04T12:02:00.005+02:00

I DN kan man i dag läsa om vilken skillnad det gör med välfärd. I kvarteret Herrgården i Rosengård i Malmö finns flera hyresvärdar: en är det kommunala MKB och en annan är det privata Acta. Acta har det senaste gjort sig känd för sina skandalboenden och borde totalförbjudas från något som helst ägande av bostäder. I Actas hus har utsattheten satt sina spår. Där brinner det nu om nätterna. I MKB:s lägenheter är situationen en annan. Där gick de boende ut för att försvara det som man tillsammans med MKB under de senaste åren har byggt upp. Med ett stort engagemang, med respekt för de boende och med en visshet om att miljön, omgivningen, det socioekonomiska, spelar roll har man förändrat situationen rejält för de tidigare utsatta. Trångboddheten och skadegörelserna har minskat och många unga kan nu tack vare MKB få sitt första sommarjobb.

Till Malmös moderater som förespråkar utegångsförbud: Läs artikeln i DN och skäms så att ni kryper ur skinnet. Gör sedan om och gör rätt: avvisa skattesänkningarna för de rikaste och uppmana era riksdagsledamöter att rösta för de resurser för restaurering av miljonprogramsområdena som Socialdemokraterna föreslår. Vad var det vi sade? Välfärd lönar sig!

Därför stärktes socialdemokratin i går

2009-05-02T02:07:00.008+02:00

Det var en socialdemokrati nedtryckt i skorna som inledde förstamajdemonstrationerna runt om i landet. Men när marscherna och talen var igång steg stämningen undan för undan. För då såg sig folk omkring och upptäckte att fler än på länge hade samlats kring fanorna. Det är tydligt att högerns experttyckare fick något att fundera över: "Räkna inte ut Socialdemokraterna", skrev Peter Wolodarski. Och det är nog den bästa analysen han har klämt ur sig på länge. För högern har inte förstått att drevet mot socialdemokratin nu har pågått så länge och tagit sådana groteska proportioner att det är i full färd att mobilisera hela den av Sven-Otto Littorin så fruktade "socialdemokratiska valmaskinen" - vanligt folk i tusental som pratar med sina släktingar, vänner och kollegor, som delar ut flygblad, som ställer sig på torgen och talar med väljare. Ty även om många har upprörts över partiledningens klantigheter i fråga om regeringssamarbete och Lissabonfördrag och över turerna i AMF så har det ju visat sig att det nu inte är de rödgröna utan högern som är svaret skyldig i regeringsfrågan. Ja, Sahlin var tydlig i går: "Aldrig, aldrig någonsin och aldrig någonstans. Aldrig!" tänker vi regera med stöd av brunhögern. Med tanke på att blåhögern ligger under i mätningarna är det dags för Reinfeldt att ge besked om vem han vill göra det med. Och vad gäller turerna i AMF har det ju visat sig att hela företagsstyrelsen samfällt, alltså inklusive Svenskt Näringslivs representanter, har krävt bolagets VD på de pengar han minst sagt tvivelaktigt har roffat åt sig. Och upp med handen alla som tror att de gjorde det för att vara snälla mot LO:s ordförande...

Poängen är alltså att drevet nu har tappat kraft. Folk har visserligen varit arga och är nu om möjligt ännu argare. Men de är det på högern. För att de förlorar jobben. För att de sedan länge har förlorat a-kassan. För att de drabbas direkt av nedskärningarna i den av Borg så omtalade, men uppenbarligen inte omhuldade, "välfärdens kärna". Mot allt detta ville socialdemokrater och s-sympatisörer protestera i går. Man ville protestera mot hetsjakten på ledande socialdemokrater, burleskt vinklad nyhetsrapportering och extremt okritisk maktbevakning. Och man ville visa att i detta land finns ingen anledning att skämmas för att man är socialdemokrat. Så därför rätade vi i går på ryggarna, och nu står vi beredda till strid mot högern. Mobiliseringen är i full gång. Om partiets och fackets företrädare förtjänar kritik ska de självklart få det - men det är av oss och på saklig grund och på ett rimligt vis de ska få det. Inte av Tobleronekastade nazister. Inte av tendensiösa politiska "analytiker" och inte av tiotalet skräniga överklasslynglar i blåa Moderatuniformer i ingången till Folkets Park i Malmö.

Så därför. Tack vare och inte trots alla krigsrubriker i tidningarna om socialdemokratins kris blev vi starkare i går. Första maj 2009 blev början på vänsterns revansch i Sverige. Minns varifrån ni hörde det först!

Henrik Brors

UPPDATERING: Gud ska veta att jag ibland har kritiserat Sahlin hårt - mycket hårt. Det är bara att läsa bloggens inlägg från till exempel i höstas. Men någon jävla sans får det väl ändå finnas. Jag tänker på meningen i bland annat en av SvD:s artiklar om Sahlins tal i Malmö: "Hon verkar mer nervös här i Malmö [än i Lund]", yttrad av - just det - SvD:s egen reporter. För det första är det skitsnack. Sahlin har varit i den politiska hetluften i gott och väl 20 år. Hon blir inte nervös för ett första maj-firande, särskilt inte när tåget och folksamlingen är större än på länge. För det andra säger det väl något om nivån på "journalistiken" när tidningens egen reporter i en ren nyhetsartikel uttalar sig om dagsformen på Socialdemokraternas partiordförande.

Pirat? Se hit!

2009-04-30T08:34:00.005+02:00

Jag är inte pirat men jag stödjer principiellt Piratpartiets (PP) strävan för personlig integritet och mot en storföretagsanpassad upphovsrätt. Samhället är på fel väg när det gäller dessa frågor. Men jag skulle aldrig kunna rösta på piraterna - av två skäl. För det första är jag vänster. Det är inte de. För det andra är den enda skillnaden Piratpartiet skulle kunna göra i EU-valet att minska andelen parlamentariker som slåss för samma sak som de själva. Låt mig förklara.

Enligt Synovates undersökning är det främst unga män som stödjer Piratpartiet. Det förvånar mig inte och egentligen gläds jag över det ökade politiska intresset. Det är sunt. Problemet är att väljarna kommer från "fel håll" - de kommer från riksdagens mest storebrorskritiska partier. För hur klokt är det - egentligen - att straffa Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur klokt är det att överge dem som konsekvent har röstat nej till de nya övervakningslagarna? Det är ju för sjutton (V) och (MP) som har lett kampen mot IPRED och FRA! Vänsterpartiet var visserligen 2005 för dåvarande fildelningslag men har efter en massiv inre opinion tagit sitt förnuft till fånga. Nu är man på Piratpartiets planhalva.

Ni som en gång röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men som nu funderar på Piratpartiet, ni röstade väl rött eller grönt av en anledning? Och ni tror väl fortfarande på det nödvändiga i en förnuftig och progressiv miljö-, student- och rättvisepolitik? Nu, sedan bokstavskombinationerna av förtryckande lagar har dykt upp, vill ni också försvara er personliga integritet. Det är bra, men inse att de bästa företrädarna i dessa frågor har ni redan i era gamla partier. De ingår redan i partigrupper i EU-parlamentet som slåss för rätt saker. Ta Eva-Britt Svensson, vänsterpartistisk EU-parlamentariker. Hon tvingade nyligen igenom en större öppenhet i EU-parlamentet om ACTA. Delvis beror det säkerligen på att hon är en skicklig politiker, men hon hade aldrig klarat av det om hon hade saknat uppbackning från en större partigrupp (den gröna vänstern) som stödde hennes krav.

Piratpartiet kommer inte att bli vågmästare i EU-parlamentet. På sin höjd kommer man att få ett eller två mandat - av över 700. Kanske tar man ett av dem från (V) eller (MP). Förmodligen stärker man därmed indirekt den konservativa falangen (som i dag har 36 procent av platserna), som med all sannolikhet blir störst även i det kommande parlamentet. Det krävs mycket litet insikt för att förstå att de kommer att strunta i er. Då har man som pirat varken skyddat den personliga integriteten eller fått en vettig miljöpolitik. Och var det verkligen det ni ville uppnå?

DN, SvD

Ja till EMU - av politiska skäl?

2009-04-28T22:53:00.008+02:00

Lars Calmfors, känd ekonom i den borgerliga regeringens tjänst (1), är en central figur i EMU-sammanhang. Han ledde 1990-talets stora utredning om EMU-medlemskap som 1996 kom fram till att Sverige borde avvakta med att ansluta sig. Under själva kampanjen år 2003 kom han emellertid ut som anhängare till ett fullständigt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.

Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.

Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:

"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)

I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."

Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.

Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!

(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.

Läs Anna Hedhs blogg nu - kryssa henne den 7 juni

2009-04-20T11:21:00.002+02:00

Nu har Anna Hedh, socialdemokratisk EU-parlamentariker och EU-kritiker, börjat blogga på Europaportalen. För er som inte känner till henne så väl rekommenderar jag läsning av hennes inlägg. Och för er som är socialdemokrater och EU-kritiker, eller er som ändå månar om konsumenträttigheter och en god folkhälsopolitik - sätt ett kryss för Anna den 7 juni.

Anna Hedh har under sina fem år i parlamentet visat sig vara en skicklig politiker som dessutom vågar stå för sina åsikter. Till exempel har hon utsetts till årets EU-parlamentariker i folkhälsofrågor och hon var den enda av över 200 socialdemokratiska parlamentariker som vågade rösta nej till Lissabonfördraget.

Skicka en kritisk röst till Bryssel - igen!

www.kryssanna.nu

De smiter med allt vårt guld!

2009-04-17T14:16:00.004+02:00

Så löd en berömd replik i Disneys Robin Hood-film och så löd en rubrik i Efter Arbetet förra våren. Titeln är så gångbar att den får inleda även detta inlägg.

De borgerliga i Stockholmsområdet har bedrivit en mycket aggressiv privatiseringspolitik. Allt, ända in i välfärdens kärna, ska kunna bedrivas i privat, vinstdrivande regi. Att detta oftast är en direkt dålig idé spelar ingen roll. Förhoppningsvis lär emellertid de domar kammarätten meddelade för några dagar sedan om det olagliga i dels försäljningen av Tibble gymnasium och dels av avknoppningen av den kommunala hemtjänsten i Rågsved. Bägge verksamheter såldes för vrakpriser; de pengar, våra pengar, som har betalt uppbyggnaden ska nu i stället tjäna privata vinstintessen. Det är inte rimligt. Därför kräver nu Socialdemokraterna i Stockholm ett stopp på avknoppningar. Det är ytterst välkommet. (SvD)

Den borgerliga regeringen är inne på samma spår som Stockholmshögern. Nyligen presenterade kommunikationsministern ett förslag om att konkurrensutsätta tågtrafiken. Hon gjorde det i strid mot den beprövade erfarenheten man har haft i Europa av tågtrafiksavregleringar, hon gjorde utan att ta hänsyn till Konkurrensverkets bedömning att förslaget inte uppfyllde ett enda kriterium, och hon gjorde det trots att hon borde förstå att det kollektiva resandet riskerar att drabbas. Oppositionen är enig i sin skarpa kritik mot förslaget och i dag skriver Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för Miljöpartiet, och Göran Sandström, lokförare och SEKO-ombud, klokt i Svenska Dagbladet om dels det dåliga borgerliga förslaget och dels om den rödgröna vänsterns framtidsinriktade tankar om spårtrafiken. Läs!

Historien upprepar sig

2009-04-16T10:28:00.005+02:00

Så presenterades den borgerliga budgeten i går. Det var en sorglig läsning men samtidigt i vissa delar ett erkännande (om än motvilligt) att det är socialdemokratisk politik som måste till.

Ingen kan i dag förneka att högerregeringen försatte oss i sämsta tänkbara utgångsläge inför denna kris. Skattesänkningarna, varav lejonparten gick till dem med högst inkomster och störst förmögenheter, gav ingen annan effekt än att regeringen i dag måste låna för att betala för dem. Den stympade a-kassan kommer inte att räcka till när massarbetslösheten griper kring sig: vi kommer att åter få se fattigdom i Sverige. Arbetsmarknadspolitiken har slagits i spillror. Det är förvisso enkelt att erkänna att den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadsåtgärder i flera stycken inte var bra - det var för mycket vuxendagis, där också - men det erkännandet kan inte Anders Borg på något sätt använda som ett försvar för det han gör nu. För i praktiken blåser han upp nonsensåtgärder till en volym vi inte har sett sedan början av 1990-talet. Han gör just det han anklagade socialdemokratin för att göra - skillnaden är att han gör det i långt större skala.

OECD ger enligt Svenska Dagbladet budgeten väl godkänt. Det bör noteras att organisationen tidigare gav Borgs åtgärder underbetyg och att anledningen till att den nu ser positivare på politiken är de anpassningar till socialdemokratins åtgärder som Borg har vidtagit: främst pengar till kommuner och landsting (för den så kallade arbetsmarknadssatsningar har ju visat sig vara mest luft). Problemet är bara att OECD fortfarande, i samklang med Socialdemokraterna (!), kräver bättre och större satsningar på utbildning och infrastruktur. Dessutom kommer pengarna till välfärden alldeles för sent; redan i år räknar kommunerna och landstingen med att de behöver ordentlig hjälp.

På sätt och vis kan man i dag konstatera att verkligheten har hunnit i fatt regeringen. Systemskifte, enorma skattesänkningar för de rika och nedmontering av de sociala försäkringarna är en dålig politik är måhända bra om man vill skapa ökade klyftor. Men det är en mycket dålig politik om man värnar jämlikhet, jobb och välfärd. Och det, tror jag, att svenska folket kommer att märka ganska snart. Liksom det obehagliga faktum att historien faktiskt tycks upprepa sig. Varje gång vi har valt en borgerlig regering har det slutat med fler än någonsin tidigare i arbetsmarknadsåtgärder. Varje gång med en borgerlig regering har klyftorna ökat, välfärden bantats och arbetslösheten stigit. Man tar sig för pannan.

SvD

Det räcker nu!

2009-04-14T12:12:00.001+02:00

Det stod i tidningen i går igen, en mycket kort notis med liten bild,

om en massaker i El Salvador: de hade mördat några hundra till.

Nu igen. Nu igen!

En kvinna lägger armen om sin man, en gamling tar en liten pojkes hand.

Så håller folket på att ena sig så dom kan övervinna fienden.

Just precis. Just precis!

Det räcker nu!

Miljoner människor ropar det.

Det räcker nu!

Dom gör de nu.

Mäktigt, som en flodvåg,

ska dom resa sig.

Det räcker nu!

Miljoner människor ropar det.

Det räcker nu!

Dom gör de nu.

Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.

Sandino börjde för länge sen; han ledde styrkorna mot friheten.

Allende kämpade och föll i strid; han gav sitt liv för att ge andra liv -

folket liv. Just precis!

I Uruguay, i Guatemala och i Nicaragua,

i El Salvador, i Chile och i Argentina är det hoppets vår.

Det räcker nu!

Hör ni inte att dom ropar det:

Det räcker nu!

Dom gör det nu.

Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.

Basta ya!

El pueblo unido

jamais sera vencido!

Sångtexten ovan skrevs av Björn Afzelius 1985. Om han hade levt i dag hade han glatts åt utvecklingen i Latinamerika. För där har folken verkligen rest sig och kastat de nyliberala och diktatoriska oken över ända. I länder som Bolivia, Ecuador och Venezuela har en stor folkmajoritet drivit igenom socialt, politiskt och ekonomiskt mycket progressiva författningar. Allt är inte perfekt, men riktningen är rätt. Och det finns ingen som med hedern i behåll kan säga att vårt eget parti, Socialdemokraterna, efter mindre än tio års regeringsinnehav hade kommit tillnärmelsevis lika långt som de latinamerikanska frihetsrörelserna i skapandet av en jämlikhetspolitik.

Vårt parti har mycket att vara stolt över, men inte heller det är perfekt. I stället borde det söka samverkan med de progressiva krafterna i Latinamerika, stötta dem så väl där som internationellt, och samtidigt också lära sig hur det faktiskt går att besegra högern. För har man kunnat det i Latinamerika, en kontinent för inte så många år sedan pinad av militärdiktaturer, dragen i smutsen av amerikanska imperialism och utarmad av rovgiriga multinationella koncerner, ja, då borde man jävlar i mig kunna göra det här också. Och det vore verkligen på sin plats. För det räcker nu!

(Tidigare publicerad på www.libertas.nu)

Rödgrönt om skolan

2009-04-11T11:36:00.004+02:00

Jag läser i morgonens Svenska Dagbladet att oppositionen äntligen ska försöka enas om skol- och utbildningspolitiken. Jag tror att det är nödvändigt, men jag tror samtidigt att det kan bli svårt. Partierna står relativt långt från varandra, inte minst sedan vårt parti, Socialdemokraterna, av någon outgrundlig anledning har anpassat sig till det sämsta av Björklunds batongpolitik. Jag förstår varför man har gjort det, men jag varken respekterar eller accepterar den nya inriktningen. Den bygger på en totalitär och gammaldags kunskapssyn, ovärdigt ett modernt och progressivt samhälle. Däremot, vilket kanske kommer att förvåna en del, motsätter jag mig inte tydliga kunskapskrav i skolan. Jag är inte heller principiellt kritiskt mot kunskapskontroller, och jag är definitivt ingen motståndare till att man i tidiga år agerar för ett barn som annars riskerar att halka efter. Och jag tror egentligen inte heller att någon socialdemokrat skulle hamna på någon annan linje. Problemet är inte skolan som kunskapsborg. Men mer om detta senare.

Skillnaderna mellan de rödgröna partiernas skolpolitik är uppenbara. Vänsterpartiet motsätter sig med (all rätt) privatägda skolor (*) medan Miljöpartiet av någon outgrundlig anledning har bejakat dem. Socialdemokratin är splittrad i sin syn, men en bredare majoritet än vad partiledningen tycks tro är djupt principiellt och praktiskt kritisk. Man har sett hur segregationen ökat och kommunkassorna sinat, man har sett hur trots att de privata skolorna finansieras av skatten blir det ofta de kommunala skolorna som får ta hand om bulken av elever som behöver extra resurser, och man är (ursäkta uttrycket) jävligt trött på den ständigt ökande reklamen om mer eller mindre nonsensutbildningar på gymnasienivå. Lyckligtvis tycks det komma signaler från (MP) att man har förstått att det hela har gått alldeles för långt. En sådan svängning är inte bara välkommen - den är nödvändig. En rödgrön skolpolitik kan aldrig ta sin grund i världens mest nyliberala driftssystem av den offentliga skolan.

Betygen har, konstigt nog, seglat upp som en annan stridsfråga. Partiet (vårt alltså) accepterade tidigt den borgerliga tanken att om ju fler och ju tidigare betyg, desto bättre. Man gjorde det därför att man ville nå en bred överenskommelse och försöka hindra att betyg sattes redan i första klass. Tanken var möjligen lovvärd men å andra sidan rätt korkad. Trodde Sahlin och Granlund verkligen att Björklund skulle nedlåta sig till att komma på samma linje som Socialdemokraterna? Ja, till och med när Socialdemokraterna redan hade givit honom hela handen och gjort en rejäl positionsförflyttning? Här borde partiet backa och i stället för betyg diskutera just kunskap och kunskapsutvärdering och -utveckling utifrån ett forskningsmässigt perspektiv. (Och i det ingår knappast många och tidiga betyg.) Därmed tillbaka till skolan som kunskapsborg.

Jag kan inte för mitt liv begripa att den rödgröna oppositionen inte rätar på ryggen i skoldebatten. Forskningen står ju på vår sida - den pedagogiska disciplinen är i princip enig med oss om synen på betyg (kritisk) och många privata skolor (kritisk). Nog torde väl det kunna ta skruv i debatten? Låt oss i stället för att dansa efter den Björklundska bajonetten formulera en skolpolitik efter modern vetenskap och ett klassiskt utbildnings- och bildningsideal, med sunda kunskapskrav, med sunda sociala inslag och med sunda utvärderingsinstrument. För eleverna måste kunna mer och de måste utveckla en bättre och mer kritisk samhällssyn. Läromedlen måste börja diskuteras på allvar; den ensidiga syn som i dag propageras i samhälls- och historiaundervisningen är remarkabel. Paradoxen, att själva skolan i dag styrs på rent antiakademiska grunder, måste omedelbart börja rättas till. Låt det bli ansatsen för den rödgröna arbetsgruppen!

SvD

(Även publicerad på www.libertas.nu)

(*) ”Man ska kalla saker och ting för deras rätta namn”, sade Olof Palme. Jag försöker att hörsamma den uppmaningen.

Balanserat om frihandel

2009-04-03T15:40:00.002+02:00

Den brittiska professorn i nationalekonomi, Noreena Hertz, skriver i dag på Newsmill klokt och balanserat om frihandel. Läs!

Rätt eller fel? Ibland är avgörandet så lätt!

2009-04-01T23:32:00.002+02:00

Rätt !

Fel !

Ett litet steg för välfärden - men ett stort steg för Sahlin och Östros

2009-03-27T11:41:00.005+01:00

I dag presenterar Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och vår finanspolitiske talesperson Thomas Östros på DN-debatt ett förslag på inkomstförstärkningar. Det handlar om höjd skatt för dem med allra störst förmögenhet och dem med högst inkomst.

Förslagen är ett steg i rätt riktning - men långt från tillräckligt. Den borgerliga regeringen har sedan 2007, utan att skapa några nya jobb, sänkt skatterna närmare 85 miljarder kronor. Priset har välfärden och jobben fått betala. För de pengarna kunde vi ha fått stora infrastruktursatsningar (20 miljarder), nya jobb i välfärden (10 miljarder), restaureringar av miljonprogramsområdena (10 miljarder), inkluderat tandvården i den allmänna sjukvårdsförsäkringen (20 miljarder) och vi kunde ha sett till att alla fick rätt till 80 procents A-kassa (10-15 miljarder). Vi kunde ha gjort allt detta och ändå haft mellan fem och tio miljarder över till en höjning av studiemedlet, skydd för den biologiska mångfalden och satsningar på grön teknik.

Mona Sahlin och Thomas Östros har, trots den förres motto om att det är "häftigt att betala skatt", inte gjort särskilt mycket väsen av faktumet att det inte går att bedriva socialdemokratisk jobb- och välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik. Därför bör socialdemokratin inte slå sig till ro med denna skattehöjning utan redan nu börja skissera på ett rimligare skatteuttag, ett skatteuttag som faktiskt förmå leva upp till löftet om en rejäl välfärd och trygga jobb i utbyte mot det man betalar in.

Summa summarum är Sahlin och Östros förslag blott ett litet steg för oss men kanske ett desto större steg för dem.

Se även SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten

MIssbruk

2009-03-26T22:53:00.002+01:00

Vi sniffar inte tinner för att rensa näsorna
och vi slukar inte valium för att de smakar bra,
och vi skjuter inga mackor för att testa silarna
och vi dricker inte brännvin för att rena ådrorna.

För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb
eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp
eller ångesten som kramar när man lever i betong
och får gå och räkna timmarna för att dagen är så lång.

Och vi väljer inte självmant att från vaggan till vår grav
bli hetsade i lönsamhetens namn mot nya krav
om framgång, lyx och rikedom, om skönhet, makt och egendom
för att ändå inte droga bort vår otillräcklighet.

Ja, de vill att vi ska vara som åsnorna som drar sig fram
och släpar vagnen för att nå en morot i ett band
För när kärleken till döda ting blir större än till liv
får också själva tryggheten ett stegrat överpris.

Så en del missbrukar människor som andra alkohol,
men människodrinkarn känner ingen gräns för vad han tål.
Och ändå har han mage nog att skrika högt i skyn
när han ser hur offren för han missbruk sjunker ner i dyn,
ja, när offren för hans missbruk vågar sjunka ner i dyn.

Björn Afzelius skrev den här texten och sjöng den här sången. Och visst är den vacker, stark, vass och tydlig. För inte känner du väl någon som sniffar tinner för att rensa näsorna. Och ingen, ens i denna "valfrihetens" tidevarv, väljer skräcken för att mista sitt jobb. Oavsett vad högern än säger.

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

2009-03-22T16:30:00.004+01:00

"Bankerna är de enda vinnarna på premiepensionssystemet. Trots dålig förvaltning har fondbolagen hämtat hem runt åtta miljarder kronor sedan starten."

Så lyder ingressen till en artikel i Dagens Nyheter som mycket riktigt handlar om våra pensioner. Artikelns innehåll är anmärkningsvärt och upprörande men inte särskilt förvånande. Vi får reda på att sedan starten 1995 har vi svenskar lagt in 264 miljarder kronor i Premiepensionsmyndighetens fonder. Men just nu finns där bara 231 miljarder. Avkastningen har alltså varit negativ - vi har förlorat över 30 miljarder kronor! Vinnare är bankerna och fondförvaltarna som sedan år 2000 har dragit in över 8 miljarder kronor av våra pengar. Men inte nog med det: om pengarna hade placerats i det allmänna inkomstpensionssystemet hade de växt med 3,5 procent årligen.

I Sverige har vi alltså ett system som ger fondbolagen drygt en miljard kronor om året för att sänka våra pensioner. Vi har ett system som göder spekulation och kvartalskapitalism i stället för ett vars avkastning hade kunnat användas för investeringar för jobb och välfärd och för att människor på ålderns höst skulle få en dräglig tillvaro. Vi har ett system som inte är trovärdigt, ett system som är så dåligt att de som kan väljer att spara ännu mer själva. Vi har ett system som aktivt bryter det socialdemokratiska löftet om en god välfärd, socialt och ekonomiskt, som motiv för höga skatter. Det är beklämmande och skrämmande att Socialdemokraterna gav grönt ljus för pensionsuppgörelsen i mitten av 1990-talet. Thomas Östros (S) kritiserar i artikeln delar av systemet. Jag hoppas att han tar konsekvenserna av sin kritik och ser till att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver att systemet rivs upp och görs om. Från grunden.

Regeringen: Pengarna får vänta till valet. Folket: Rädda jobben! Varsla regeringen!

2009-03-19T09:44:00.008+01:00

The word is out. Regeringen ger inga extrapengar till kommuner och landsting i år. Däremot kan ett tillskott tänkas 2010 - märkligt nog samma år som det hålls riksdagsval. Varför är jag inte förvånad?

UPPDATERING:
Rädda jobben! Varsla regeringen!

DN, SvD

"Vad skulle vi säga om en naken flicka dansade runt den svenska flaggan i Moskva?"

2009-03-19T09:08:00.003+01:00

Ja, det frågar oss den ryske ambassadören, Alexander Kadakin, efter att i övrigt ha accepterat pausnumret "Tingeling" som så ivrigt har debatterats den senaste veckan. Han frågar därför att han tycker att nationalsångsinslaget var "fel".

Ja, vad skulle vi säga? Jag och de flesta med mig skulle inte ha sagt någonting och därefter bytt kanal. Fast det är förstås möjligt att en och annan skulle ha tänkt "tingeling, tingeling!" och tittat vidare.

Läs: DN.

Mannen som fick Systembolaget i Danderyd att sälja slut på champagne

2009-03-16T21:35:00.004+01:00

LO och TCO har samfällt krävt att taket i A-kassan ska höjas. Det finns i huvudsak två skäl till att det är ett bra förslag. För det första kräver principen om en generell välfärd det och för det andra håller det efterfrågan uppe under krisen.

I dag har emellertid Reinfeldt givit besked: det blir ingen höjning av taket. Mannen som sänkte skatterna med 85 miljarder kronor, varav 70 procent gick till de rikaste, försvarar sitt nej med att det för honom är "viktigt att inte driva ned Sverige i stora underskott och minnas att uppgiften är att försvara kärnan i välfärden och se till att skolan, sjukvården, äldreomsorgen garanterar sin finansiering". Ja, han vars beslut fick Systembolaget i Danderyd och Vellinge att sälja slut på champagne för att mångmiljonärerna med mångmiljonvillor skulle fira av de gigantiska skattesäkningarna har nu alltså mage att förvägra människor som helt oskyldigt drabbats av nyliberalismens kaos en rimlig standard. Som om hans skattesänkningar har bidragit till fler lärare och kortare köer i vården. Som om inte A-kassan vore en del av välfärden. Som om det bara krävdes företag och ingen efterfrågan för att hjulen ska snurra.

I Sverige ska välfärden vara till för alla. I Sverige ska mångmiljonärerna minsann betala skatt efter sin bärkraft så att välfärdsförsäkringarna ska kunna betalas. Och i Sverige, det ska vi se till, ska inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister länge till. För i Sverige har vi bara råd med välfärd - inte med borgerliga skattesänkningar.

Även Roger Jönsson och Jimmy Jansson har uppmärksammat statsministerns arrogans och dubbelmoral.